Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I är den nionde bokstafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I är den nionde bokstafven i det svenska
alfabetet. Tecknet är detsamma i det latinska
alfabetet och i de båda runraderna. I den
äldre runraden är ᛁ det elfte tecknet, det
nionde i den yngre, hvarest "stunget i", ᛂ,
som tecken för e, senare därur utvecklade
sig. Minuskeln (i) började skrifvas med prick
öfver sig på 1000-talet. I äldsta fornnorska
liksom fornsvenska handskrifter brukas dock ett
i utan prick (stundom i stället med accent). I
handskrifter från medeltiden och äfven från
senare tid är i tecken för såväl i som j (se
under J). I svenskan är i numera i regel tecken
för i-ljud, men i främmande lånord stundom för
andra ljud, såsom för j, t. ex. i ingeniör
(jämte ingenjör), för sj, t. ex. i nation,
portion; sällan är i stumt, såsom i Sver(i)ge,
När(i)ke. l danskan är i stundom tecken för
ett mycket öppet ljud, som af några författare
angifves som ett mellanljud mellan i och e,
af andra anses vara e-ljud; detta ljud rimmar
ock i danskan med e (t. ex. lidt, spids rimma
med hedt, tilfreds). l engelskan åter-gifver
i som tecken för långt ljud diftongen ai
(eller äi), som tecken för kort ljud i-ljud,
framför r (ej dubbelt) åter ett ljud, som
närmar sig ö (t. ex. virtue, utt. ungefär
vörtju). I holländskan är i framför konsonant
ofta tecken för ett ljud, som närmar sig e
(t. ex. ik, utt. nästan som ek). I franskan är
i i regel tecken för i, men efter perspirerad
explosiva tecken för det enkla tje-ljudet
(t. ex. pitié, utt. pitje̅). - I förbindelse
med andra tecken förekommer i i många olika
användningar. I svenskan kan i jämte föregående
g, s, ss, t, st i lånord utmärka sje-ljud,
t. ex. religiös, division, mission, lektion,
Kristian; xi kan utmärka ksj, t. ex. Växiö (jämte
Växjö), reflexion. I förbindelserna ai, ei, oi
o. s. v. är i i månget språk tecken för det sista
ljudet i en diftong, hvilket i allmänhet är i
(stundom e), men i franska oi är a. I franskan,
liksom i engelskan, utmärker däremot ai ä-ljud. I
gotiskan är ai i många fall framför r och h äfven
tecken för ä (e). Förbindelsen ei är i franskan
tecken för ä, i engelskan oftast för ä eller i,
i gotiskan för ī. I holländskan är ij tecken för
äi. I tyskan, holländskan och stundom i engelskan
är ie tecken för ī, i engelskan äfven för ai
(eller äi), undantagsvis för ä (friend). I många
språk, såsom i de romanska, är åter i i ie tecken
för det första ljudet (konsonantiskt i)
i en s. k. stigande diftong, liksom i
ia, io, iu m. fl. dylika förbindelser. I franskan
äro im och in, aim, ain, eim, ein oftast tecken
för nasalt ä-ljud. I italienskan och rumänskan
är ci framför "hårda" vokaler tecken för ett
tj-ljud (med hörbart t). Om gi se under G<i></i>. -
I lettiskan finnes ett tecken i̊, som utmärker
ia; i litauiskan finnes ett i, som är tecken
för ett i, efter hvilket nasal bortfallit, men
som uttalas som vanligt i. Vid omskrifning af
fornslaviska och ryska nyttjas ī såsom tecken
för ett kort, svagt i-ljud, som dock i nyryskan
ej längre uttalas.
Ljudet i är i svenskan en hög, främre, icke
labialiserad vokal, som är väsentligen spänd
(dock något mera slapp såsom kort, t. ex. i vidd,
än som lång, t. ex. i vid), l flera, främmande
språk, liksom i svenska dialekter, finnes ett
slappt och väl oftast äfven något längre bak
bildadt i-ljud, som ofta närmar sig e. Ett med
uppåtböjd tungspets bildadt, i-ljud finnes i
flera svenska dialekter; det är bekant under
namnet "Viby-i" (efter Viby socken i Närke). -
I-ljudet har i de germanska och särskildt i de
nordiska språken ett flerfaldigt ursprung. Det
kan emellertid i de flesta fall återföras
antingen till ett urgermanskt och indoeuropeiskt
e eller ock till den indoeuropeiska diftongen
ei. Ur e har oftast i uppkommit framför ett
(sonantiskt eller konsonantiskt) i eller framför
m eller n med följande konsonant, t. ex. midja
(jfr lat. medius), vind (lat. ventus), l dessa
fall är i samgermanskt. Dessutom har i olika
germanspråk i olika fall i utvecklats ur e,
t. ex. sv. gifva (isl. gefa, ty. geben),
ty. ich (isl. ek). Gotiskan har gått längst
i utvecklingen af i ur e, i det att där e
alltid blifvit i, utom framför r och h. Ur
ei har i uppkommit dels genom en samgermansk
sammandragning till ī, såsom i t. ex. rida,
lida, dels genom en vida tidigare indoeuropeisk
försvagning af detta ei till i i trycksvag
stafvelse (det s. k. svaga rotstadiet), såsom
i t. ex. ridit, lidit (jfr i grek. leipo, men
elipon). Af de germanska språken är i synnerhet
nyengelskan rik på i-ljud, uppkomna på annat
sätt än de nämnda, t. ex. i deep (djup), deem
(döma), deed (dåd). I nyhög-tyskan har en stor
mängd i uppkommit ur iu genom mellanstadiet ie,
som ännu anges af skriften, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
