Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hörlin, Anton Hugo - Hörling. Johan Fredrik - Hörlinge, bränneri i Finja socken - Hörlur, med. - Hörmann, Teodor von - Hörnan, kronopark i Pajala socken - Hörnblad, bygnk. - Hörnborr. Se Borrar, sp 1218 - Hörnefors, järnbruk i Umeå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
279
Hörling-Hörnefors
280
hamn (1888) och Chicago (1893] samt anordnade den
s. k. dekorationsföreningens specialexposition
vid Göteborgsutställningen 1891 H. utgaf
tidskriften "Svensk konstslöjd" (1888-89, 1891),
skref smådikter och uppsatser i konstfrågor,
bl. a. Om brister i våra bildande konstnärers
konstnärsbildning (i "Nord. tidskr.", 1888). Jfr
G. Upmark, "A. H. Hörlin" (i "Meddelanden
från Sv. slöjdföreningen", 1894, i hvilken
publikation äfven finnes tryckt H:s 1894 i
Sv. fornminnesföreningen hållna föredrag Några
ord om förhållandet mellan våra fornminnen och
vår nutida konstutöfning). J-
K-e.*
Hörling, Johan Fredrik, historie- och
porträttmålare, f. 1718, d. 12 nov. 1786 i
Stockholm, blef styfson till kyrkoherden
J. G. Hallman, den bekante författaren,
samt erhöll en vårdad uppfostran. Sommaren
1740 företog han sin första konstresa (till
Frankrike och Italien), och 1747-48 gjorde han
den andra. Enligt egen uppgift var det i Rom
han hufvudsakligast studerade måleriet. Några
ytterst få porträtt i olja och pastell äro allt
hvad han i hemlandet lämnat efter sig. De röja
god skola, duktig teckning och ett kraftigt,
något rått målningssätt. Däremot lär i
Palazzo Corsini (i Rom) finnas eller funnits
en större allegorisk komposition af hans hand,
hvilken målning framställde Senatorns af Rom,
Nils Bielkes, mottagande af påfven Klemens
XII och af ett ögonvittne 1790 berömdes
för ganska god sammansättning och färg,
ehuru teckningen säges varit "något felaktig
’. H. erhöll titeln af k. hof-målare och blef
led. af målarakademien i Florens. Omkr. slutet
af 1750-talet råkade han i en "stark melankoli",
hvilken slutligen öfvergick till sinnessvaghet,
och som sinnessjuk lär han länge irrat kring
på Stockholms gator. Handteckningar af honom
förvaras i konstakademiens bibliotek och hos
enskilda. H. utförde äfven ett raderadt porträtt
af målaren Mandelberg (nu ytterst sällsynt).
-rn.*
Hörlinge, bränneri i Finja socken, Kristianstads
län, med en tillverkning under tillverkningsåret
1907 -08 af 607,000 liter brännvin af
normalstyrka.
Hörlur, med., mekanisk apparat för upphjälpandet
af nedsatt hörsel. I allmänhet grunda sig sådana
apparater på en förstärkning af det fram-bragta
ljudet i analogi med den hos s. k. ropare eller
lurar. De äldsta och enklaste hörlurarna ha
ock en om dessa instrument påminnande form,
ehuru de fått en lämplig böjning för att
bekvämt kunna användas både af den talande
och den tilltalade. Dessa enkla hörlurar äro
vanligen af trä, metall eller ebonit, stundom
är taltratten genom en slang förenad med det
ansatsrör, som den döfve inför i sin yttre
hörselgång. En mångfald modifikationer af dylika
apparater har under tidernas lopp uppfunnits (i
synnerhet i Amerika), stundom inuti försedda med
vibrerande hinnor för ljudets förstärkande. Äfven
elektriciteten har på senare tid tagits till
hjälp vid konstruktionen. I allmänhet torde den
regeln gälla, att den döfve icke utan starka
skäl och helst först efter läkares råd bör taga
sin tillflykt till dylika apparater, ty har han
en gång börjat anlita denna hjälp, blir hans
förmåga att utan dylik uppfatta det talade ordet
ofta ännu mindre än förut. I. H.
Hörmann, Theodor von, österrikisk
målare, f. 1840, d. 1895, var i sin ungdom
teckningslärare i en militärakademi i St. Pölten
och samtidigt f akt-mästare, blef som målare en
outtröttlig opponent
mot allt konventionellt och all skolkonst. Han
målade sina taflor färdiga ute i fria luften,
sommar och vinter, målade, utan att på minsta
sätt lämpa sig efter den rådande smaken. Hans
uppfattning var "sundt barbarisk", färgerna
häftiga och starka. Han blef utskrattad af
publiken och nedgjord af kritiken - först de
sista åren han lefde trängde han igenom, och
utställningen af hans konstnärliga kvarlåtenskap
1899 hade stor framgång; hvarje nummer blef
såldt, och han erkändes ändtligen som en
banbrytare. Af hans arbeten äro att märka
stämningen Månsken i Samois, flera hafsbilder
från Normandie, Vinterbild från Znaim i Mähren
(ett betydande kraftprof, Wiens moderna galleri),
Vintermorgon i Lundenbnrg, Plommonskörd,
Neuer Märkt i Wien (en vinterkväll i snö).
G-g N.
Hörnan, kronopark belägen i Pajala socken vid1
gränsen mot Tärendö och Korpilombolo socknar
i Pajala revir, Norrbottens län, af satt genom
k. br. 24 okt. 1885 af kronoöfverloppsmarker,
som uppstått vid afvittringen i Pajala och
Muonionalusta församlingar. Namnet fastslogs
genom Eammarkollegii beslut 6 april 1886. Areal
2,224 har. G-Sch.
Hörnblad, bygnk. Som fot för den romanska
stilens kolonner nyttjades i regel den från
antikens-konst härstammande, s. k. attiska basen:
en hålkäl
mellan tvenne runclstafvar eller valkar,
öfver en fyr-sidig platta (plint). För att
förmedla öfvergången från den egentliga
basens runda till plintens fyrkantiga form
låter man från den undre valken mot plintens
hörn framspringa fyra bladlika delar,
som -fylla de tresidiga fälten och kallas
hörn blad. Hörn-bladen kommo i bruk redan i
början af 1100-talet och utgjorde sedermera
ett karakteristiskt kännetecken för romanska
byggnader. I stället för blad användas stundom
fantastiska djurbilder, hufvud och dylikt.
Upk.*
Hörnborr. Se Borrar, sp. 1218.
Hörnefors, järnbruk i Umeå landsförsamling,
Västerbottens län, nära Hörneåns utlopp i
Bottniska viken, 30 km. s. v. om Umeå. Vid
H. stod 1809 en strid mellan svenskar och
ryssar. De senare, 3–4 tusen man under general
Aleksejev, höllo Umeå och trakten närmast
s. om Umeälf besatta. General Sandels hade
för att drifva ryssarna undan 2 juli med 4
finska bataljoner (återstoden af finska armén)
och 4 svenska jämte 180 kavallerister och 14
kanoner (tillsamman omkr. 2,000 man) ryckt fram
från Öreälf till H. 5 juli på aftonen skredo
ryssarna under general Kosatsjovskij plötsligt
till anfall. Svenskarna försvarade sig ihärdigt
trots sin ofördelaktiga ställning, ända till
dess en rysk kolonn öfver Hörnehammar kringgått
deras vänstra flygel. Återtåget anträddes under
skydd af en bataljon, förd af öfverstelöjtnant
J. Z. Duncker, som blef öfvermannad och stupade
(se Duncker 1). På den plats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
