Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1499-1500 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hylten ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

art, som anses ganska stor, når en längd
af 55—70 mm. med en spets mellan sidorna
af endast 5—6°. — Se G. Holm, "Sveriges
kambr.-siluriska Hyolithidæ och Conulariidæ"
(Geol. byråns publ. ser. C, n:r 112, 1893).
S—s.

Hyolithusgruppen (mindre egentligt
Hyolithuszonen), geol., en flera hundra
meter mäktig, djupt liggande afdelning af
våra lappländska fjällbildningar, hvilken
vanligen visar sig inom högfjällsområdets
östra del. Den bildas af mer eller mindre
starkt metamorfoserade skifferbergarter
(egentliga Hyolithusgruppen) samt af klastiska
bergarter ("Sjöfallssandstenen", m. m.), dock
med öfvergångsformer. Dessa bergarter räknades
förut vanligen till urberget, men, sedan man 1882
lyckats finna några ytterst sparsamma fossil
(företrädesvis Hyolithus), måste hela denna
viktiga del af fjällbildningarna "upplyftas"
från de azoiska bildningarnas stora massa till de
paleozoiska. Beträffande de kolossala massorna
af dels eruptiva, dels verkligt lagrade, i
viss mån urbergslika bergarter, som i fjällen
ligga ofvanpå Hyolithusgruppen, ansluta sig
f. n. flera af de svenske fjällforskarna
till den uppfattningen, att Hyolithusgruppen
i själfva verket är yngre, men i abnormt
läge till de ofvanpå liggande bergarterna,
hvilka genom oerhörda öfverskjutningar vid
jordskorpans veckningsprocesser skulle erhållit
detta läge. Faktiskt är dock frågan ännu
endast på hypotesens stadium. Se F. Svenonius,
"Stora sjöfallets och angränsande fjälltrakters
geologi" (Geol. fören:s förh. 1899—1900).
S—s.

Hyolithuszonen. Se Hyolithusgruppen.

Hyopotamidæ, paleont.,
utdöd däggdjursfamilj, omfattande de äldsta,
eocena och gammalmiocena släktena af partåiga
selenodonter. Hit höra t. ex. Anthracotherium
och Hyopotamus, former af alla möjliga
storlekar från kaninens till noshörningens.
Gemensamt för dem alla är byggnaden af
de öfre molarerna, som hvardera ha fem
halfmånformade emaljveck, tre på främre och två
på bakre tandhalfvan (se fig.). Hyopotamidæ
utdö i undre miocen och måste, säger
Kovalevski, utdö på grund däraf, att reduktionen
i deras fot var inadaptiv, d. v. s. sidotårna
reducerades, utan att mellantårna samtidigt
ernådde en ändamålsenligare anpassning till
den yttre ändan af tarsus, resp. carpus.
A. Hng.

Kindtand (med emaljveck) af Hyopotamidæ-art. a framåt, b inåt.

Hyopotamus Owen, paleont., fossilt släkte
bland de selenodonta partåiga däggdjuren,
är nära besläktadt med Anthracotherium,
men skiljer sig från detta släkte genom
förlängda käkar och däraf framkallade stora
luckor emellan hörn- och kindtänderna; de fem
emaljvecken på öfre molarerna äro utprägladt
halfmånformiga. Sidotårna äro reducerade. En
art uppnår storleken af en oxe. Släktet
uppträder under eocen, men fortlefver in i
äldre miocen.
A. Hng.

Hyoscin, kem. farm., äldre benämning på skopolamin (se d. o.).

Hyoscyamin, kem. farm., en i blad och frön
m. m. af flera solanacéer, särskildt bolmört
(Hyoscyamus niger L.), belladonna (Atropa
Belladonna L.) och spikklubba (Datura
Stramonium L.), förekommande växtbas. Den utgöres
af färglösa, silkesglänsande kristaller, som
smälta vid 108°,5 C. och lösas svårt i vatten,
lättare i alkohol och i utspädda syror. Dess
elementära sammansättning är lika med atropinets,
C₁₇ H₂₃ NO₃, till hvilket ämne hyoscyaminet
förhåller sig på ett synnerligen intressant
sätt. Det i växterna förekommande hyoscyaminet
har egenskapen att inverka på polariseradt
ljus så, att det vrider polarisationsplanet
åt vänster (vänster- l. l-hyoscyamin).
På konstgjord väg har framställts
ett motsatt verkande, höger- l. d-hyoscyamin.
Om dessa båda s. k. "optiska antipoder"
sammanföras, uppstår en "optiskt neutral" eller
"racemisk" form, och denna har visat sig vara
identisk med det förut kända atropinet, som
ej påverkar polarisationsplanet. Ett liknande
förhållande har tidigare af Pasteur upptäckts
för olika slag af vinsyra och har för den
teoretiska kemien, särskildt för utveckling af
den s. k. stereokemien, varit af grundläggande
betydelse (se Vinsyra). Om det naturliga
l-hyoscyaminet i spritlösning påverkas af alkali
(natronlut), öfverföres det i atropin. Möjligt
är å andra sidan, att atropin, redan när det
löses i vatten, uppdelas i de nämnda optiska
antipoderna och att vid atropinets verkan på
människo- och djurorganismen det väsentligen
är det giftigare l-hyoscyaminet, som bestämmer
effekten. I vissa riktningar (på ögat, hjärtat
och körtlarna) verkar nämligen l-hyoscyamin
dubbelt så starkt som atropin och 12—18 gånger
så starkt som d-hyoscyamin, hvilket sistnämnda
ämne är så svagt verksamt på dessa organ,
att det icke spelar någon roll. Af det sagda
framgår, att verkan af hyoscyaminet bör vara
väsentligen lik den af atropin (se d. o.). Att
åter förgiftning med bolmört ofta ter sig
annorlunda än en förgiftning med atropin, kan
bl. a. förorsakas däraf, att i bolmörten finnes en
tredje mycket giftig växtbas, skopolamin (se
d. o.) l. hyoscin, som i sina verkningar något
mera afviker från atropinet. Jfr Datura.
C. G. S.

Bolmört. 1 gren med blommor och fruktanlag, 2 längdsnitt af blomfoder, omslutande fruktanlaget, 3 moget fröhus med affallande lock.

Hyoscyamus L., bot. farm., ett släkte
inom solanacéernas familj, med bägarlikt,
djupt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>