Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1487-1488 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hygrometri ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

människa och gibbon äfven på de senare
fosterskedena är påfallande stor (fig. 2
o. 3). Med människan och de människolika aporna
dela gibbonerna sådana viktiga karaktärer som
moderkakans beskaffenhet (en, ej två moderkakor
som hos Gamla världens lägre apor), förekomsten
af det maskformiga bihanget på blindtarmen,
bröstkorgens form, frånvaron af yttre
svans o. a. De lägre aporna närma sig gibbonerna
genom förhandenvaron af sittvalkar, hjärnans,
bäckenets och njurens byggnad m. m. Hithörande
apor lefva i större eller mindre sällskap;
de ha blifvit berömda för sin sonora röst;
ljuden kunna mycket väl återgifvas i noter. En
gibbon iakttogs börja med grundtonen E och
gick upp en full oktav i halftoner. Direkta
iakttagelser på både vilda och i fångenskap
hållna djur bekräfta till fullo det intryck man
får af gibbonens människoliknande anletsdrag,
att den är af mildare humör än sina anförvanter
gorillan och orangutangen. Den är växtätare,
men försmår ej heller insekter, småfåglar,
fågelägg o. d. Gibboner ha ofta vårdats i
Europas zoologiska trädgårdar, men aldrig lefvat
där synnerligen länge. — Den å flera ställen i
Europa anträffade tertiära Pliopithecus antiquus
visar synnerligen stor öfverensstämmelse med
gibbonerna och kan måhända räknas till denna
familj, som omfattar blott ett enda släkte:
Hylobates. I nutiden är gibbonernas utbredning
inskränkt till sydöstra delen af det tropiska
Asien, särskildt till de Stora Sundaöarna. Man
har uppställt flera arter (måhända blott
lokalraser); från de öfriga skiljer sig
dock siamangen, Hylobates syndactylus,
genom förekomsten af en strupsäck, genom
hvilken strupens nakna hud spännes och stämman
förstärkes, genom föreningen medelst bindhud
af andra och tredje tån samt genom betydligare
storlek (ända till 1 m. hög). Hårfärgen är
glänsande svart. Djuret lefver på Sumatra. Litt.:
H. Forbes, "A handbook of the primates" (1894).
L—e.

Fig. 2. Fig. 3. Människofoster (fig. 2) och foster af gibbon (fig. 3), på motsvarande utvecklingsstadium.

Hylobius, zool. Se Snytbaggar.

Hylocomium Schimp., bot., moss-släkte af
fam. Hypnaceæ. Hithörande arter äro grofva
och växa i lösa mattor i skogarna, hvilkas
hufvudsakliga mossvegetation de bilda. Allmänna
arter äro H. splendens, väggmossa, i barrskog
och H. triquetrum,
den gröfsta af alla svenska hypnacéer, som
färgad användes till torra kransar o. d.
G. L—m.

Hylomys, zool. Se Erinaceidæ.

Hylotoma, zool. Se Sågsteklar.

Hylozoism (af grek. hyle,
ämne, materia, och zoos, lefvande), filos., den åsikt,
som tillerkänner materien en ursprungligen
inneboende kraft och fattar den som till
själfva sitt väsen lefvande. I naiv form
framträdde en sådan åsikt redan hos flera af de
äldste grekiske filosoferna, t. ex. Thales och
Anaximenes. Liknande tendenser framträdde sedan
äfven i stoikernas lära om världssjälen och inom
renässansens naturfilosofi, hos Paracelsus,
Bruno och Gassendi, samt bland de engelske
platonikerna Cudworth och More. Äfven den
nutida materialismen är stundom ej främmande
för detta åskådningssätt, som t. ex. möter oss
i Hæckels monism.
S—e.

Hülphers. 1. Abraham Abrahamsson H., topograf,
samlare, f. 27 nov. 1734 i Västerås, d. där 24
febr. 1798, egnade sig åt handeln och erhöll
1763 direktörs titel. Efter att ha varit
delegare i faderns firma, blef H. styresman
för Fredriksbergs bruk. På egen bekostnad
gjorde H. i flera år resor i fäderneslandet
och vistades äfven någon tid i Danmark och
Ryssland. Genom sina rikhaltiga anteckningar
under och efter dessa färder inlade han stora
och varaktiga förtjänster om Sveriges topografi
och specialhistoria. Hans Dagbok öfver en resa
igenom de under Stora Kopparbergs höfdingedöme
lydande lähn och Dalarne (1762), Samlingar
til en beskrifning öfwer Norrland (6 stycken,
1771—97) och Samling til korta beskrifningar
öfver svenska städer (3 st., 1778—97) utmärkas
af uppgifternas rikhaltighet och riktighet
samt ligga till stor del ännu till grund för
hvad man känner i dithörande ämnen. Äfven på
det genealogiska och musikhistoriska området
samlade H. med framgång. Hans Ättartal
öfver slägten Wallwik (1765) och Historisk
afhandling om musik och instrumenter (1773)
vittna därom. Sin vackra samling af böcker,
handskrifter, bref och disputationer samt ytterst
värdefulla genealogiska anteckningar (hvaröfver
ett namnregister, af V. Molér, finnes tryckt
i Västerås allm. läroverks program, 1901—02)
skänkte han till Västerås gymnasiebibliotek,
där den ännu utgör en af de bästa afdelningarna,
synnerligen genom sin rikedom på svenska smärre
skrifter af alla slag. Ur denna samling har
K. G. Leinberg i "Bidrag till kännedomen af vårt
land" 1886 utgifvit H:s anteckningar från resan
genom Finland till Ryssland 1760. Se biogr. af
M. Boheman i Sv. turistfören:s årsskrift 1898.

2. Ernst Walter H., den föregåendes brorsons
sonson, författare, f. 22 juli 1871 i
Styrnäs socken, Västernorrlands län, student
i Uppsala 1890, har efter studier vid Uppsala
universitet och Stockholms högskola först varit
anställd vid sågverk i Ångermanland och sedan
varit tidningsman i Härnösand, Kristianstad,
Stockholm m. fl. orter samt är f. n. bosatt i
Jönköping. H. debuterade 1899 med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>