Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hupah ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom floden och sjön S:t Clair samt
Detroitfloden. Öarna Grand Manitoulin,
Cockburn och Drummond samt halfön Saugeen
skilja North channel och Georgian bay från sjöns
hufvudmassa. I s. har sjön en annan stor vik,
Saginaw bay. I n. mottar H. French river från
Nipissing-sjön, i ö. Severn från Simcoesjön;
dessutom infalla många mindre floder. Sjöns
hela afvattningsområde beräknas till 132,000
kvkm. (utom själfva sjön). Norra stranden är
ödslig, men på den södra ha flera nybyggen
och hamnplatser uppstått; dock äro hamnarna
dåliga. Vattnet är mycket klart och rent
samt fiskrikt. Särskildt fiskas foreller
(Salvelinus fontinalis), hvitfisk (Coregonus
clupeiformis) och gäddor. Sjöfarten är
öppen från slutet af april till början af
december. — H. kallades af Champlain "Mer douce".
J. F. N.
Huron [hjō’rən], den västligaste af de till
irokeserna hörande indianstammarna. Deras
ursprungliga hemort är omtvistad. Troligen
har denna legat emellan sjöarna Ontario
och Huron. Stammen var uppdelad i klaner,
regerade af höfdingar. Denna värdighet ärfdes på
mödernet. Hos dem liksom hos de andre irokeserna
hade kvinnan högt anseende. Hennes råd inhämtades
alltid i alla viktiga angelägenheter, och i flera
dylika var afgörandet förlagdt i hennes händer. —
Då jesuiterna 1632 upptogo och fortsatte den af
franciskanerna begynta missionen bland dem, voro
de en mäktig, af omkr. 30,000 pers. bestående
stam. De slöto sig emellertid till algonkinerna
och icke till sina stamfränder, hvarför de också
bekämpades och besegrades af det af Hiawatha
(se d. o.) bildade irokesförbundet. Till större
delen uppgingo de i de segrande stammarna. En del
fördes af jesuiterna till trakten af Quebec. Där
räknade de rene huronerna 1872 endast 264
pers., i byn Lorette.
E. Rld.
Huronen, zool. Se Galictis vittata.
Huronit [hjō’rənīt], miner.,
omvandlingsprodukt af cordierit.
A. Hng.
Huronska systemet [hjō’rən-], geol., en
efter Huronsjön tagen benämning, under
hvilken man i Nord-Amerika urskilt den yngre
delen af ursystemet. Dess bergarter, som
hufvudsakligen bestå af kristalliniska skiffrar
(t. ex. kvartsit och glimmerskiffer), kalksten
m. m., äro diskordant lagrade på den äldre delen
af ursystemet (det laurentiska). Ekvivalenta
bildningar förekomma ock i Europa.
B. L—n.*
Hurra, ett strids-, hyllnings- eller glädjerop,
som anses vara lånadt från lty. hurrah och
hurren, hastigt röra sig o. d. och därvid
uppkommande ljud (jfr sv. "så att det hurrar
efter det" = hvirflar, svänger omkring,
isl. hurra). — Hurra! användes redan under
medeltiden som jakt- och hetsrop i Tyskland;
enligt några personers mening skulle med
detta rop ha sammanblandats ett turkiskt
krigsrop urah! (= döda!), som blifvit bekant i
Europa. Ordet nyttjades som stridsrop af kosacker
och några slaviska folk samt öfvergick från dem
till ryssarna. Under de napoleonska krigen lärde
preussarna detsamma, och såväl österrikare som
engelsmän ha antagit det. Det uppstämmes af
de till anfallsstötens utförande framrusande
trupperna. Nutidens fransmän ropa i stället "en
avant" och italienarna "Savoia". — Ordet hurra
nvttjas i Sverige äfven som svar af en trupp, som
aftackas af en förman. För kunglig person höjer
truppen fyra och för andra personer två hurrarop.
C. O. N.
Hurrikan (eng. hurricane). Se Cyklon.
Hurt l. Hutt, sjöv., en häftig knyck,
stöt, ryckning o. d., såsom då man hastigt
affirar något på ett tåg af fruktan att det
skall springa af, då fartyget stöter emot något
föremål o. s. v.
R. N.*
Hurtado [urta’då], Antonio, spansk författare,
f. 1825 i Cáceres, d. 1878, beklädde flera
höga administrativa poster, var deputerad
och senator, men egnade sig samtidigt åt
dramatiskt skriftställarskap. Af hans till
ett 30-tal uppgående dramatiska arbeten voro
La conquista de Cáceres (1841) och La fortuna
de ser loco de första, hvarefter följde La
verdad en el espejo, El anillo del rey, El
médico de cámara, El curioso impertinente (i
samarbete med Ayala), El laurel de la Zubia,
Herir en la sombra och La jota aragonesa
(de tre sista i samarbete med Nuñez de Arce)
m. fl. H. skref äfven flera libretter, legender,
sånger och romaner: El velludo, Una broma del
diabolo, Cosas del mundo, Corte y Cortijo
(prisbelönt af Spanska akademien) m. fl.
Ad. H—n.
Hurtado de Mendoza [urta’då de mendå’tha],
spansk författare. Se Mendoza, D. H. de.
Hurtado de Toledo [urta’då de tåle’då],
Luis, spansk författare och präst, lefde
och dog på 1500-talet, mest känd genom sin
berömda riddarroman Libro del muy esforzado
caballarero Palmerín de Inglalerra (1547),
omtryckt många gånger och öfversatt till flera
språk. H. var mycket produktiv och mångsidig
och väckte uppmärksamhet genom de underliga
titlar han gaf sina böcker (Hospital de galanes
enamorados, Hospital de damas de amor heridas,
Espejo de gentileza para damas y galanes
cortesanos, alla på vers med inledningar på
prosa). Af öfriga arbeten må nämnas Tragedia
policiana, efterbildning efter "La Cetestina"
(1547), farsen Cortes de la muerte (1557),
Cortes de casto Amor, allegorisk roman, och Las
trescientas, skrifna i "Coplas de arte mayor"
om för sin dygd ryktbara kvinnor. H. har äfven
till spanska öfversatt Ovidius’ metamorfoser.
Ad. H—n.
Hurtado y Jara Quemada [urta’då i cha’ra
kema’da], Manuel Antonio, chilensk författare
och politiker, f. 1845 i Melipilla, var några
år professor i historia i Valparaiso. Vid sidan
af en betydande tidningsmannaverksamhet har
H. vunnit erkännande som en af de förnämste
spansk-amerikanske skalderna. Mest bekanta
af hans arbeten äro A. D. Andrés Bello, San
Juan, Chorrillos y Miraflores, La razón
perdida, Adiós á mi lira (1877) och hans
sista samling lyrik Poesías y opúsculos.
Ad. H—n.
Hurter [ho’r-], Friedrich Emanuel von,
tysk historieskrifvare, f. 19 mars 1787 i
Schaffhausen, d. 27 aug. 1865 i Graz, blef 1824
andre och 1835 förste föreståndare för reformerta
kyrkan i kantonen Schaffhausen. Här författade
han det stora verket Geschichte papst Innocenz’
III und seiner zeitgenossen (4 bd, 1834—42),
i hvilket hans aristokratisk-konservativa
lifsuppfattning gaf sig luft i ett förhärligande
af medeltiden och dess kyrkliga idéer. Detta
arbete gjorde H. med ens till en ryktbar
man. Han trädde för hvarje år i allt närmare
förbindelse med katolikerna; först 1841 afsade
han sig emellertid sitt ämbete, och 1844 afsvor
han i Rom den reformerta läran. I Geburt und
wiedergeburt, erinnerungen aus meinem leben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
