Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1293-1294 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hummel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Weimar 1819 samt gjorde 1822 en lysande
konstresa till Petersburg, sedermera äfven till
England, Frankrike, Holland m. fl. länder. —
H. var den förnämste representanten för
det spelsätt, som hvilade på det lätta
anslaget och den tunna tonen i tidigare
Wieninstrument och sammanväxte med de
snabba pianoförbättringarna i Tyskland till
inemot 1830. För pianister är han viktig såsom
författare till de välbekanta konserterna i A
och H moll samt Ass dur, septetten (som sättes
föga under Beethovens), sonaterna i Fiss och D
samt till en utarbetad pianoskola (1828). H. var
en oöfverträfflig improvisatör. Hans föredrag
saknade djup och värme, men var korrekt och
briljant. Samma egenskaper ha hans kompositioner,
hvilka utom de nämnda bestå i diverse pianosaker
under olika namn, orkester- och kammarmusik,
mässor och kantater, operor och balletter m. m.
A. L.*

Hummel [ho’m-], Ferdinand, tysk
tonsättare, f. 1855 i Berlin, i barndomen
harpvirtuos, sedan elev af Rudorff, Kiel, Bargiel
m. fl., har gjort sig allmännare känd genom
den starkt "veristiska" operan "Mara" (1893,
Stockholm 1894) samt i öfrigt komponerat flera
operor, större kör- och orkesterverk, sagodikter
för trestämmig damkör med soli, kammarmusik,
stycken för violoncell, piano o. s. v.
A. L.*

Hummelfjeld (Hommel-), samling af fjälltoppar
i öfversta delen af Österdalen i Hamar stift,
Norge. Det är en af Dovres högsta punkter
ö. om Snehättan, 1,570 m.
O. A. Ö.

Hummelshof (estn. Ummuli), ort i Helmet socken, kretsen
Fellin, Livland, vid Embach före dennas inflöde
i Wirtzjärv-sjön. Där besegrades svenskarna
under W. A. von Schlippenbach 19 juli 1702 af
en minst femdubbelt starkare rysk här.
(J. F. N.)

Hummer, sjöv., den med en afsats försedda
del af en undermast (märsstång), som är belägen
närmast under och uppbär långsalningarna
(bramsalningen). På en bramstång finnas två
afsatser, benämnda humrar, för uppbärande
den nedre af bramtacklingen och den öfre af
öfverbramtacklingen.
J. G. B. (C. K. S.)

Hummer, Homarus gammarus L., zool., ett kräftdjur
tillhörande, enligt den nyare systematiseringen,
fam. Nephropsidæ, gruppen Nephropsidæa,
hufvudgruppen Reptantia af underordningen
Decapoda, ordningen Podophthalmia. Från kräftorna
(flodkräftorna) skilja sig humrarna genom
ansenligare storlek, utdragen och tillspetsad,
på hvardera sidan med 3 eller 4 sidotaggar
försedd panntagg (rostrum), sista bröstringens
eller thorakalsegmentets orörlighet o. s. v. Af
det egentliga hummersläktet äro endast tre arter
kända: den västeuropeiska, den stora amerikanska,
som står den förra mycket nära, och den endast
omkr. 12 cm. långa Homarus capensis från
sydafrikanska kusten. (Om den i handeln numera
äfven hos oss ganska vanliga s. k. kejsarhummern
l. vingahummern, som ej tillhör hummersläktet,
se Kejsarhummern.)

Den europeiska hummern förekommer utefter
Atlantens kuster från nordliga Norge
t. o. m. spanska kusten samt finnes äfven,
fast sparsamt, i Medelhafvet. Talrikast
träffas den vid Norges syd- och sydvästkust, vid
Storbritanniens och andra kuster af Nordsjön och
inne i Skagerak samt norra Kattegatt. Emellertid
går den också in i Öresund till nedemot Hven och
i Stora Belt till Sprogö. Den fullvuxna hummerns
längd vid Bohuslän är vanligen 20 till 30 cm.,
fastän exemplar af 40 eller 45 cm. längd där
också kunna fångas. På platser, där hummern
fått lefva i fred, såsom ute på vissa bankar,
påträffas, när man först börjar fiska, en del
mycket stora humrar, men där en intensiv fångst
en följd af år bedrifvits, har hummerns medelvikt
i hög grad minskats, såväl vid de europeiska
kusterna som i Amerika. Vid de amerikanska
faktorierna för inläggning af hummer får man
nu till stor del nöja sig med humrar, som väga
knappt 0,5 kg. mot dubbla storleken, då dessa
faktorier först uppstodo. Emellertid utgör den
amerikanska hummerns medelstorlek ännu bortåt 1
kg. i vikt och omkr. 28 cm. i längd. Humrar af
13 till 15 kg. fångades åtminstone så sent som
1897 utanför New York. Den europeiska hummern
är grönaktigt svart med sidorna mer eller
mindre marmorerade af gulhvitt. Emellertid
är färgen underkastad ganska stora växlingar;
stundom sträcka sig marmoreringarna så godt som
öfver hela kroppen; någon gång träffas en röd
färgvarietet. I viss mån rättar sig färgen efter
hafsbottnens färgton. Helst håller sig hummern
på berg- eller stenbotten, men den förekommer
äfven på annan botten, i allmänhet bland tång-
eller annan algvegetation, där den döljer
sig och lurar på sitt rof. Dess föda består af
smärre fisk, krabbor, musslor, snäckor och andra
djur. Blott undantagsvis träffas delar af alger
i dess mage. I sina mäktiga klor eger hummern
utmärkta redskap icke blott för att fånga,
fasthålla och sönderkrossa sitt byte, utan ock
till sitt försvar. Att hummern liksom kräftan
gräfver sig in under stenar eller i bottnen är
åtminstone väl kändt i fråga om den amerikanska
arten. I hvad mån den härvid begagnar sig af
sina stora klor, vet man dock ej. Som yngel och
då den är mindre, faller hummern i stor mängd
offer för flera fiender, hufvudsakligast fiskar,
kanske mest torsken. Vid vår västkust har sälen
ofta visat sig förtära hummer. De båda könen
skiljas genom samma yttre hufvudkaraktärer som
hos kräftan. Honans stjärt är mycket bredare
än hannens; hennes könsöppningar äro belägna
vid basen af andra paret gångfötter, medan
hannens sitta vid basen af det bakersta paret
o. s. v. Honan bär äggen (rommen) fästa vid sina
fötter under stjärten 10 à 12 månader. Äggen
äro betydligt mindre än kräftans, men så många
flera. Under det att en kräfthona mycket sällan
har öfver 300 ägg, uppgå en hummerhonas vanligen
till omkr. 10,000 och mycket stora exemplars till
20,000 à 40,000. (Hos den amerikanska hummern
har man funnit ända till 97,000 ägg under
stjärten af en hona.) Genom undersökningar,
hufvudsakligast bestående i odlingsförsök och
utsättande af märkta humrar, har kännedomen om
fortplantning, tillväxt och vandringar högst
väsentligt skridit framåt under de senaste
åren. Om också äggläggning kan förekomma nästan
hela året om, får dock det ojämförligt största
antalet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>