Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af ett lif egnadt åt stats- och
språkvetenskapliga studier, åt umgänget med
Tysklands litterära storheter, bl. a. med Goethe
och Schiller, med hvilken han knöt ett innerligt
vänskapsförbund (se "Briefwechsel zwischen
Schiller und W. von H.", 1830; 3:e uppl. 1899),
och åt resor i främmande länder (1797—1801
vistades han i Paris och Spanien). 1801 blef han
preussisk ministerresident och 1806 ministre
plénipotentiaire i Rom. 1809 öfvertog han i
preussiska inrikesministeriet ledningen af
kult- och undervisningsväsendet och grundlade
i denna ställning Berlins universitet. 1810
afgick han som utomordentligt sändebud
till Wien. Genom skickliga underhandlingar
underlättade han 1813 Österrikes anslutning
till koalitionen mot Napoleon, deltog i
fredsförhandlingarna i Châtillon (1814) och i
Paris (s. å.) samt nedlade stort arbete som den
ene af Preussens fullmäktige vid kongressen
i Wien — den andre var statskansleren furst
Hardenberg. Dock sökte han fåfängt förvärfva
hela Sachsen för Preussen och mot Österrike
verka för en fastare och mera frisinnad tysk
författning och kunde ej heller vid andra
Parisfreden (1815) vinna Elsass-Lothringen
åt Tyskland. 1815—17 representerade
han Preussen i territorialkommissionen i
Frankfurt. Våren 1817 utnämndes han till medlem
af preussiska statsrådet, men råkade i spändt
förhållande till statskansleren Hardenberg och
aflägsnades på hösten s. å. därifrån samt blef
utomordentligt sändebud i London. 1818 deltog
han i kongressen i Aachen och därefter till
midten af 1819 i territorialkommissionens
afslutningsarbeten. Redan i jan. s. å. utnämnd
till inrikesminister för kommunala och
ståndsangelägenheter, öfvertog han först
i aug. sitt departement, med föresats att
genomföra en med hänsyn till Preussens historiska
utveckling af honom utarbetad ganska liberal
ståndsförfattning. Men Hardenberg stod honom
ånyo emot, och H. fick 31 dec. s. å. sitt
afsked. Han sysselsatte sig därefter
uteslutande med vetenskapliga studier,
men kallades dock 1830 åter till medlem af
statsrådet. Hans staty, af Paul Otto, är rest
framför universitetsbyggnaden i Berlin (1883). —
H:s författarverksamhet gällde till en början
politiska och estetiska frågor. I frisinnad
anda skref han Ideen über staatsverfassungen
(1792) och Ideen zu einem versuch, die grenzen
der wirksamkeit eines staates zu bestimmen
(stympades af censuren, fullst. utk. 1851),
där individen tillerkännes de mest vidtgående
rättigheter. I Æsthetische versuche (1799)
lämnade han flera viktiga undersökningar,
t. ex. de djupsinniga granskningarna af Goethes
"Hermann und Dorothea" och "Reineke Fuchs"
samt Schillers "Spaziergang", gaf med anledning
af Jacobis "Woldemar" en framställning af sitt
filosofiska ideal och förebådade Schelling genom
de filosofiska "Ueber den geschlechtsunterschied"
och "Ueber männliche und weibliche form". En
af antikstudiets mest betydande främjare,
offentliggjorde han flera öfversättningar
från grekiskan (Aischylos’ "Agamemnon",
1816, m. m.), med bidrag till kännedomen om
grekernas språk och metrik. Viktigast och
mest omfattande voro H:s arbeten i jämförande
språkforskning. Berichtigungen und zusätze
zu Adelungs Mithridates über die kantabrische
oder baskische sprache (1817) och Prüfung der
untersuchungen über die urbewohner Hispaniens
vermittelst der baskischen sprache (1821) sysslade med
de forne iberernas släktskapsförhållanden och
bosättning. I de indologiska undersökningarna
tog han del med Ueber die unter dem namen
Bhagavad-gita bekannte episode des Mahabharata
(1826), Ueber den dualis (1828) och Ueber die
verwandtschaft der ortsadverbien mit dem pronomen
in einigen sprachen (1830). Hans hufvudverk
är det postuma Über die Kawisprache auf der
insel Java (3 bd 1836—40), i hvars tämligen
fristående inledning, Über die verschiedenheit
des menschlichen sprachbaues und ihren
einfluss auf die geistige entwicklung des
menschengeschlechts (1835; 3:e uppl. 1880),
han formulerade sin ideella språkfilosofi, som
gjorde epok i språkforskningens historia (jfr
Schasler, "Die elemente der philosophischen
sprachwissenschaft W. v. H:s", 1847,
och Scheinert, "H:s sprachphilosaphie",
1908). Steinthal utgaf 1884 en kommenterad
upplaga af H:s språkvetenskapliga arbeten. Af
hans formsköna, djuptänkta dikter må nämnas
elegien Rom (1806) och en samling sonetter. Den
varmhjärtade, idérika människan framträder
fylligast i brefven, af hvilka flera samlingar
äro tryckta: de till Charlotte Diede (Briefe
an eine freundin, 2 bd, 1847, många uppl.),
till Goethe (1876), till Chr. G. Körner
(1879), J. G. Forster (1889), F. H. Jacobi
(1892), Johanna Motherby (1893), Schiller (se
ofvan), Nicolovius (1894), A. W. von Schlegel
(1908). Jfr "Briefwechsel zwischen Karoline
v. H. [H:s maka], Rahel und Varnhagen" (1896),
"Neue briefe von Karoline von H." (1901),
Stauffer, "Karoline v. H." (1904), "H. und
Caroline v. H. in ihren briefen" (hittills 3
bd, 1906—09) och "Gabriele v. Bülow, tochter
W. v. H:s" (1893; 10:e uppl. 1902). Sedan 1903
utgifver vet. akad. i Berlin en monumentalupplaga
af H:s Gesammelte schriften (hittills I—VII och
X—XII). Jfr arbeten om H. af Schlesier (2 bd,
1843—46), Haym (1856), Distel (1884), Gebhardt (2
bd, 1896—99), Kittel (1901) och Spranger (1908).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
