Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Huber ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklas till plattor, som sammanfogas till en
rygg- och en buksköld. Man benämner dylika
fasta, stödjande bildningar inom hudens område
hudskelett l. exoskelett. Bland däggdjuren
återfinner man liknande hudskelett hos Loricata
(gördeldjuren), om det också är sannolikt, att de
utvecklingshistoriskt ej äro att direkt härleda
från kräldjurens. Under förgångna geologiska
perioder voro djur med hudskelettbildningar vida
talrikare än nu.
Vissa djurgrupper, såsom amfibier och reptilier,
förete periodvis uppträdande hudömsningar, hvilka
bestå däri, att epidermis’ förhornade ytlager
afstötas, hvarefter nya hornskikt utvecklas. Hos
amfibierna kunna dylika hudömsningar ske
antingen styckevis eller också i sin helhet. I
senare fallet öfverensstämmer amfibiernas
hudömsning med ormarnas ("ormskjorta"), hvarvid
hudens hornskikt på en gång afflås. Ödlorna
befria sig från det lossade gemensamma
hornskiktet genom att liksom krypa ut ur säcken.
 |
| Fig. II. 1 epidermis, 2 håranlag, 3 blifvande talgkörtel. |
|
| Fig. III. 1 hår, 2 håruppresande muskel, 3 talgkörtel. |
Håren utvecklas på så sätt, att epidermis
(fig. II 1) — motsvarande det enskilda blifvande
håret — växer ned i läderhuden i form af en
kompakt cellcylinder (fig. II 2), i hvars djupa
ända inskjuter en läderhudspapill. Denna
cylinder ställer sig något snedt mot epidermis. På
det omfång af håranlaget, som med epidermis
bildar en trubbig vinkel, utvecklas en cellklump
(fig. II 3), som efter hand omsätter sig till en
hudkörtel, en talgkörtel (fig. III 3). Något under
talgkörtelns sammanhang med
håranlaget fäster sig en liten muskel (fig. III 2),
som sträcker sig från håranlaget, förbi
talgkörtelns undre omfång upp till gränsen
mellan läderhuden
och epidermis. Den oberoende af viljan verkande
muskeln kallas den håruppresandemuskeln (musculus
arrector pili). I centrum af det cylindriska
håranlaget utvecklas håret (fig. III 1), som är
sammansatt af förhornade, till stor del i
hårets längdriktning utdragna celler. Hos
de längre håren kan man i regel urskilja en
ytlig barkzon och en central märgzon. Håret
växer i längd och bryter slutligen fram på
hudens fria yta, hvarvid det får en lutning
mot denna senare, som motsvarar håranlagets
sneda ställning. Håranlagets ytdel jämte
närmast omgifvande bindväf utvecklar sig till
hårsäcken, hårfollikeln, (folliculus
pili). Man kallar den del af håret, som skjuter
ut på hudens yta, hårskaftet och den del,
som sitter infattad i hårsäcken, hårroten. Den
tillhörande talgkörtelns afsöndring, som består
af fettvandlade och sönderfallna celler, ledes
ut på hudens yta utefter håret. Uttömmandet af
denna afsöndring befordras genom sammandragning
af ofvan nämnda muskel, genom hvars verksamhet
hårsäcken och därmed äfven håret komma att intaga
en mera vertikal ställning mot öfverhuden. Häraf
muskelns namn (man erinre sig, hur katten reser
håren, då den retas). Afkyles huden hastigt,
blir den genom samma musklers sammandragning
knottrigt upphöjd, motsvarande de enskilda hårens
utträdesställen, "gåshud". De flesta håren i
människans hud äro synnerligen fina och korta,
s. k. hullhår l. lanugohår. På en del bestämda
ställen, såsom på hufvudet, i axelhålan,
på mannens läppar, haka, kinder (skägg), i
öron- och näsöppningarna, på ögonbrynen och på
ögonlocksränderna, i omgifningen af de yttre
könsdelarna, förlängas hårsäckarna och växa
ned i underhudsbindväfven. Härvid blifva håren
starkare utbildade. På vissa kroppsställen ha
dessa starkare hårbildningar erhållit särskilda
namn, såsom på ögonlocksränderna ögonfransar
(cilier), i näsmynningarna vibrisser. Utvecklas
långa hår äfven från lanugohårens säckar,
uppstår den abnormt långhåriga hud, som utmärker
de s. k. hundmänniskorna, Håren ega normalt
endast en begränsad lifslängd. De bortdöende
håren ersättas med nya ur samma hårsäckar. För
hufvudhåren har man beräknat en lifslängd af
2—4 år, för cilierna endast 3—5 månader. Hos
många djur uppträder ett periodiskt affall med
efterföljande nybildning af hårbeklädnaden,
nämligen så att denna senare i sin helhet
två gånger om året undergår en fullständig
förnyelse. Denna hårömsning står
som en parallell till den ofvan omtalade
hudömsningen. Om också hos människan en liknande
samtidig förnyelse af hårbeklädnaden icke kommer
till stånd, så eger dock en regeneration af
denna senare rum, ehuru den förlöper småningom
och omärkligt. — Håren visa vanligen bestämd
färg under ungdomen och medelåldern (betingad af
"pigment", se ofvan) icke sällan olik den, som de
företedde vid födelsen. Färgen är mycket olika
hos olika individer och folk (nyanser af gult,
rödt, brunt och svart, af växlande intensitet
och skiftande i olika belysning). Vanligen
äro håren lika färgade i hela sin längd, dock
ofta liksom urblekta mot spetsarna. Färglösa
hår kallar man grå eller hvita. De träffas
vanligen hos gamla, men stundom vid ganska tidig
ålder. Förändringen uppträder ofta först å
tinningarna, som kanske just fått sitt namn
af den å dem förnimbara "tidningen" om ålderns
inverkan (jfr lat. tempora, fr. tempes, eng. temples).
Hårets hvitnande beror dels på pigmentets
aflägsnande, dels på förtorkning af håret, som
åtföljes af luftinträde mellan hårets förhornade
celler. Vid hårens hvitnande spelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0627.html
