Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Homarus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha anbefallt sådana föredrag, och Peisistratos
lät genom Onomakritos m. fl. ombesörja
de förut spridda sångernas hopsamlande och
ordnande. Denna äldsta textrevision af Iliaden
och Odysséen efterföljdes snart af flera andra,
bland hvilka i synnerhet den af Aristoteles
för Alexander den stores räkning utförda
åtnjöt högt anseende. Kritisk och exegetisk
bearbetning af den homeriska texten idkades
under 3:e och 2:a årh. f. Kr. med stor ifver
af alexandrinske lärde, hvilka bl. a. genomförde
Iliadens och Odysséens ej synnerligen lyckade
indelning i 24 sånger, eller s. k. rapsodier,
hvardera. Grundläggare af dessa studier
voro Zenodotos, Aristofanes och i synnerhet
Aristarchos, hvars med kritiska tecken försedda
textrecension inom kort vann allmänt erkännande,
trots alla gensägelser af hans motståndare,
grammatikern Krates i Pergamon. De af
Aristarchos i många skrifter framlagda åsikterna
utvecklades sedan vidare af hans lärjungar och
efterföljare (Aristonikos, Didymos, Nikanor
m. fl.), hvilkas arbeten ligga till grund
för de värderika scholier (randglossor) till
Iliaden, som innehållas i den berömda venezianska
handskriften af detta skaldeverk och efter sin
upptäckare bruka kallas "Villoisons scholier"
(äfven "Scholia veneta"; utg. 1788). Äfven från
den bysantinska tiden eger man åtskilliga,
delvis mycket vidlyftiga, kommentarer till
Iliaden och Odysséen, bland hvilka de i 12:e
årh. af ärkebiskop Eustathios i Thessalonika
författade äro de utförligaste.
Den homeriska frågan. Redan några alexandrinska grammatiker
(Hellanikos, Xenon m. fl.), hade framställt
den på vissa inre kriterier grundade läran,
att Iliaden och Odysséen icke härröra från samma
författare, utan tillkommit under tämligen långt
skilda tider. Åsikten vann på sin tid föga
bifall och har i litteraturhistorien förvärfvat
sina upphofsmän benämningen chorizontes ("de
söndrande"). Enstaka tvifvel om den historiska
verkligheten af H:s person och författarskap
ha sedan tid efter annan uttalats, särskildt
af engelsmannen Wood ("Essay on the original
genius of Homer", 1775), men med större anspråk
på vetenskaplig bevisning bragtes frågan å bane
genom den tyske filologen F. A. Wolf, då han i
sin inledning (Prolegomena, 1795) till en ny
upplaga af Iliaden framställde påståendet, att
Iliaden och Odysséen hvarken båda tillsammans
eller någondera för sig kunna vara författade
af en skald med namnet H., utan fastmera äro
sammansatta af en mängd smärre dikter, hvilka
under en lång tidsföljd framgått dels ur folkets
egen poetiska fantasi, dels ur de homeriska
sångarskolornas och rapsodernas verksamhet,
och först genom Peisistratos bragtes till den
affattning, hvari vi nu ega dem. Såsom ett
hufvudargument framhåller därvid Wolf, att på
den tid, då de homeriska sångerna diktats,
skrifkonsten var för grekerna obekant eller
åtminstone ej i vidsträcktare omfång använd,
och att å andra sidan sammanfattandet af
så vidlyftiga skaldeverk utan skriftlig
uppteckning är otänkbart. Wolfs teori väckte,
såsom naturligt var, stort uppseende inom hela
den bildade världen och rönte ett lika lifligt
bifall från många sidor som häftig gensägelse
från andra. I den af Wolf anvisade riktningen,
men delvis utgående från andra synpunkter
(inre motsägelser och ojämnheter med afseende
på innehållet, egendomligheter i
språkbruk och versbyggnad o. s. v.) ha
sorgfälliga och detaljerade undersökningar
anställts af många utmärkta, hufvudsakligen
tyska, filologer (Lachmann, Köchly, Kirchhoff,
Hoffmann m. fl.). Men å andra sidan saknas
icke framstående män (Nitzsch, Nutzhorn, Bergk,
Kammer, Madvig m. fl.), hvilka på fullt allvar
försvara de homeriska sångernas ursprungliga
enhet, ehuru icke heller dessa kunna bestrida
tillvaron af betydliga interpolationer och
förfalskningar i den homeriska texten. Från båda
lägren har man mer eller mindre närmat sig till
den redan af Hermann (1831) framställda "kärn-",
"skikt-" eller "kristallisationsteorien",
hvilken gör det möjligt att utan uppgifvande
af en ursprunglig och enhetlig planläggning
af de båda skaldeverken likväl antaga deras
under en längre tid fortsatta utbildning
och tillväxt. Enligt denna åsikt har, sedan
episk diktning en längre tid bedrifvits och
därunder utbildats den fasta versteknik och
det egendomliga skaldespråk med tillhörande
poetiska formelväsen, som vi finna färdiga i de
homeriska sångerna, framträdt en stor skald,
den verklige Homeros, vare sig han har burit
detta namn eller icke, hvilken med snillets
ingifvelse bland trojanska krigets tilldragelser
gripit ett betydelsefullt moment, nämligen
konflikten mellan de båda furstarna och Akilles’
däraf alstrade vrede. Öfver detta tema har han
diktat ett skaldeverk af måttligt omfång, hvilket
genom sitt öfverlägsna poetiska värde trängde de
öfriga från samma sagokrets hämtade dikterna i
skuggan. Kring den sålunda bildade kärnan eller
"Ur-Iliaden" har sedan under tidernas lopp
genom ett slags poetisk kristallisationsprocess
afsatt sig nya i afsiktligt sammanhang därmed
ställda tilldiktningar, hvarigenom skaldeverket
utsvällt till det betydliga omfånget af
öfver 15,000 verser. Ett liknande förlopp,
ehuru under ett något senare tidsskede, har
man enligt samma teori att tänka sig äfven med
afseende på Odysséen. En god öfversikt af den
efter mer än 100 år ännu icke slutdebatterade
stridsfrågan och den vidlyftiga litteratur, som
den framkallat, gifver H. Bergstedt, "Striden
om Homer, försök till framställning af den
homeriska frågan" (1893). Jfr densammes "Till
frågan om motsägelserna i de homeriska dikterna"
(i "Nord. tidskr", 1890), Dalsjö, "Homeros,
en kulturbild" (i "Nord. tidskr.", 1894), och
Schück, "Världslitteraturens historia", I (1900).
Den första tryckta upplagan af de homeriska
sångerna, ombesörjd af Chalkondylas, utkom
1488 och efterföljdes under tidernas lopp af
nästan otaliga andra. Bland nyare värderika
upplagor märkas de af Bekker, Nauck, Ameis,
Fäsi, La Roche, Pierron, Dindorff, Cauer,
Ludwich utgifna; svenska skolupplagor med
förklarande anmärkningar af Arvedson, Aulin,
Aminson, Dalsjö, Knös. I fullständig svensk
öfv. på originalets versmått äro de homeriska
sångerna utgifna af Wallenberg (Iliaden, 1814—15,
Odysséen, 1819—21) och Johansson (Iliaden, 1846—48,
Odysséen 1844—45, ny uppl. 1870); Odysséen
(de sex första sångerna fullständigt och på vers,
de öfriga på prosa och i sammandrag, med 12
helsidesplanscher efter Genelli) af G. Borgström
(1891), fullständigt af E. Lagerlöf (1908);
Iliaden, sångerna 1—18 af Melander (1905—06);
Odysséens 7 första sånger i prosaöfv. af Lyth
(1894). Af den öfriga mycket omfångsrika
Homerlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
