Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hofbeslag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Entwickelung des massengebrauchs der feldartillerie (1900; sv. öfv. 1902).
C. O. N.
Hoffbro,, Peter Lorens, brefmålare och
kortfabrikör, bekant genom några uttryck i
"Fredmans epistlar", f. 1710, d. 27 mars 1759 i
Stockholm. 1744 fick han hallrättens resolution
på ett formskäreri och pappersmåleri därstädes
samt utöfvade äfven detta yrke, en förening af
träsnidarens och målarens. Ett par i trä skurna
och genom formtryck färglagda porträtt af de
1756 afrättade grefve E. Brahe och löparen
A. E. Angel visa prof af hans visserligen ej
stora konstfärdighet. Sannolikt var det med den
efter samma metod bedrifna korttillverkningen,
som H. egentligen gjorde affärer. Därjämte
var han vanlig rumsdekoratör, målade möbler
o. s. v. Hans af Bellman lustigt skildrade
takmålerier å "Gröna Lund" finnas ännu kvar.
—rn.*
Hoffheymer. Se Hofhaimer.
Hoffman, Olof, trofémålare, f. omkr. 1640,
d. 7 mars 1709 i Stockholm, där han var
bosatt åtminstone sedan midten af 1680-talet,
utförde under Erik Dahlberghs ledning den af
Karl XI anbefallda afmålningen af de under
1600-talet genom de svenska härarna vunna
standaren, dragon- och infanterifanorna samt
afmålade efter Dahlberghs död (1703) äfven
ett mindre antal troféer från Stora nordiska
kriget, hufvudsakligen af dem, som Lewenhaupt
vunnit. Målningarna, prydligt, ehuru något ojämnt
utförda, äro af största betydelse för kännedomen
om trofésamlingen. H. målade vidare efter Karl
XI:s befallning modeller till de nya fanor och
standar, som bestämdes för svenska hären genom
k. förordn. af 17 mars 1686. Båda samlingarna
finnas i Krigsarkivet. Dessutom utförde han en
del fanor åt regementen. Rörande hans enskilda
förhållanden se
M. Hallman, "Målare och urmakare" (1907).
J. P—i.
Hoffman, Jonas, historiemålare, f. 1728 i Örebro,
d. i april 1780 i Stockholm, var puckelryggig,
hvilket nog i sin mån bidrog att förskaffa
honom mycken uppmuntran och rikt understöd från
vederbörande myndigheter. Men han var äfven
alltigenom en akademiskt korrekt natur. Sedan
han i tio år arbetat som dekoratör under
J. Pasch, reste han 1755 till Paris med anslag
ur slottsbyggnadsfonden. Han studerade där vid
akademien och i Joseph Marie Viens ateljé. 1760
begaf han sig till Rom. 1767 återkom han till
Paris och agréerades för en redan 1760 utförd
Marsyas (eg. en Prometeus, nu i konstakademien
i Stockholm) samt hemkallades 1770. Samma
år blef H. led. i svenska konstakademien och
1772 professor i teckning. Sjuklig och trög,
efterlämnade han vid sin död blott få arbeten. Af
dessa äro de mest kända altartaflan i Klara
kyrka (1766), framställande Kristi nedtagande
från korset, dörrstycken med antika motiv för
Stockholms slott och för konungens skrifrum på
Drottningholm. De senare visa Gustaf III i skola
hos Sokrates och offrande åt vishetsgudinnan. H.
hyste ärelystnaden att i Sverige uppväcka ett
stort måleri med antiken som förebild, men
egde hvarken talang eller kraft nog för detta
reformatorskall. Färgen räddar i en del fall
hans verk från fadd tomhet och smaklöshet. Se
O. Levertin, "N. Lafrensen d. y.", och
L. Looström, "Den svenska konstakademien" etc.
A. L. R.
Hoffman, Sven. Se Hofman.
Hoffman, H. Ch., skådespelerska. Se Djurström.
Hoffmann, Melchior, tysk predikant, buntmakare
från Schwaben, slöt sig med hänförelse till
reformationen och begynte 1523 lekmannapredikan
i Livland. Hans subjektivistiska grundåskådning
närmade honom till reformationens radikala
riktning ("svärmeandarna"); ännu 1525 erkändes
han dock fullt af Luther och kom med detta
erkännande 1526 från Livland till Stockholm. Hans
verksamhet där som tyskarnas predikant ("Mäster
Melkior") synes genom senare missförstånd ha
sammanblandats med religiösa oroligheter i
Stockholm 1529 och så gifvit upphof till den
traditionella historien om Melchior Rink och
vederdöparofoget i Stockholm 1524. På grund
af en apokalyptisk och bildstormande predikan
1527 synes han af Gustaf I ha förvisats ur
Sverige och fick då snart anställning hos danske
konungen Fredrik I som predikant i Kiel med rätt
att predika öfver hela Holstein. Under denna
verksamhet skedde den fulla brytningen med
lutheranerna; 1529 efter ett religionssamtal
i Flensburg fördrifven från Holstein för
zwingliansk nattvardsåskådning, mottogs han i
Strassburg af Butzer. Där kom han först i direkt
beröring med vederdöparna och öfvergick till
dem genom nytt dop 1530. H., som var en stark
och lidelsefull natur, blef nu under några år
döparrörelsens mest inflytelserike man och
ledare i hela nordvästra Europa med högkvarter
i Emden i Friesland, till dess magistraten i
Strassburg 1533 lät fängsla honom; i fängelset
förblef han åtminstone till 1543, då han
sannolikt dog. Han var en sedligt ren karaktär
och stod fjärran från döparnas senare excesser
i Münster. Ett icke ringa antal Melkioriter
bibehöll sig länge i Elsass och annorstädes. Jfr
H. Lundström, "Skisser och kritiker" (1903),
K. A. Cornelius, "Geschichte des münsterischen aufruhrs der wiedertäufer" (1855—60),
F. O. zur Linden, "M. Hoffmann" (1885) och
Belfort Bax, "Rise and fall of the anabaptists" (1903).
Hj. H—t.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
