Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoepli ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efteråt dömd till skoggång och ihjälslagen. Sanna
händelser ligga till grund för sagan, men
traditionen har förvanskat den betydligt. Till
den isländska litteraturens mästerstycken hör
den ej. Den är utgifven i "Íslendingasögur",
II (1847), och öfv. till norska af P. A. Munch (1845).
R. N—g.
Hoepli [höpli], Ulrico, italiensk förläggare,
f. 1847 i Tuttwyl, Schweiz, öfvertog 1871 en
bokhandel i Milano, hvilken han uppdrifvit till
en af de största och mest ansedda bokförlags-,
sortiments- och antikvariatsaffärerna i
Italien. H:s förlagsverksamhet omfattar
hufvudsakligen vetenskaplig litteratur; särskildt
märkes den under namnet "Manuali Hoepli"
världsbekanta samlingen af allmänfattliga och
prisbilliga handböcker i snart sagdt alla ämnen,
af hvilken nu (1909) mer än 900 bd utkommit.
C. G.
Hoernes [hȫ’rnes], Moritz, österrikisk arkeolog,
f. 1852 i Wien, blef 1878 filos. doktor och
1885 tjänsteman vid naturhistoriska hofmuseum
i Wien, där han befordrades till kustos för
antropologisk-etnografiska afdelningen och
hvarifrån han 1907 tog afsked. 1892 vardt
han docent i förhistorisk arkeologi och 1899
e. o. professor i detta ämne vid universitetet
i Wien. 1878 deltog H. som reservofficer i
ockupationsfälttåget i Bosnien-Hercegovina och
blef genom ministern von Kállay anställd vid
det gemensamma ministeriet som konsulent
för vetenskaplig undersökning af det nu
annekterade området och redaktör för de bekanta
"Wissenschaftliche mitteilungen aus Bosnien
und der Herzegowina". Denna publikation har
H. redigerat på ett synnerligen förtjänstfullt
sätt, så att de där behandlade länderna kunna
sägas vara det vetenskapligt bäst kända området
på Balkanhalfön. H. har bedrifvit ett vidsträckt
vetenskapligt och populariserande författarskap;
särskildt märkas Die urgeschichte des menschen
nach dem heutigen stande der wissenschaft
(1892), Urgeschichte der bildenden kunst
in Europa (1898), Der diluviale mensch
in Europa (1903), Die Hallstattperiode (i
"Archiv für anthropologie", 1905) och Natur und
urgeschichte des menschen (under utgifning 1909).
T. J. A.
Hoëvell [hå’efel], Wolter Robert van,
friherre, holländsk författare, f. 1812, d. 1879,
reste 1836 som missionär till Batavia, där han
stannade i elfva år och jämte sin prästerliga
verksamhet äfven bedref ifriga forskningar
rörande nederländska Indien. 1848 återvände
han till Holland och vardt deputerad, 1862
statsråd. Han bidrog mycket till slafveriets
afskaffande i kolonierna. Bland hans många
vetenskapliga och skönlitterära arbeten, som mest
syssla med ämnen från kolonierna, må nämnas de
litterärt betydande skisserna Uit het indische
leven (1860).
Hoeven [hōfen]. 1. Cornelius Pruys van der H.,
nederländsk naturforskare, f. 1792,
d. 1871, blef 1824 professor i medicin i Leiden
och vann anseende genom förträffliga arbeten
i patologi och medicinens historia, Initia
disciplinæ pathologicæ (1834), De arte medica
(2 bd 1840), De historia medicinæ (1842), De
historia morborum (1846), Examen anthropologique
(1851) och Études de la vie humaine (1857). —
2. Jan van der H., den föregåendes broder,
holländsk naturforskare, f. 1802, d. 1868,
blef 1822 filos. och 1824 med.
doktor, kallades 1826 till e. o. professor
i Leiden, där han 1835 utnämndes till
ord. professor i zoologi. I sitt hufvudarbete,
Handboek der dierkunde (1827—33; 2:a uppl. 1846
ff.), försökte han att ur fysiologisk synpunkt
framställa hela zoologien. Många viktiga
monografiska arbeten af honom finnas dels i
"Tijdschrift voor natuurlijke geschiedenis en
physiologie" (1834—45), som han utgaf tills.
med W. H. de Vriese, dels i en mängd andra lärda
tidskrifter. Af hans skrifter märkas Recherches
sur l’histoire naturelle et l’anatomie des
limaces (1838), Redevoeringen en verhandelingen
(1846), Bijdragen tot de naturlijke geschiedenis
van den negerstam (1842) och Philosophia zoologica (1864).
Hoey [hoej], flamsk namnform på Huy (se d. o.).
Hof. 1. Under hednatiden i Norden benämning på
templet, till skillnad från harg, altare, och
vi, helig plats i allmänhet. Hofvet var timradt
af trä; uti detsamma stodo gudabilderna och de af
sten byggda hargarna. (I gamla sagor talas om att
"bränna hof och bryta hargar".) — 2. En furstes
bostad samt hans och hans familjs tjänare,
hofstat. Denna betydelse saknar ordet i de
gamla skandinaviska språken, hvilka i stället
ha uttrycken "hirþgarþer", "konungsgarþer"
och "hird" (se d. o.), men det erhöll den i
14:e årh. genom inflytande från Tyskland. —
Genom häfd och lagstiftning utvecklades efter
hand bestämda former för furstens och hofvets
uppträdande — hofceremoniel l. hofetikett —,
hvilka under skilda tider och vid skilda hof
varit olika. Sedan 1789 års franska revolution
rör sig hoflifvet i Europa i friare och
naturligare former än förr. Äfven omfattningen
af begreppet hof (lat. curia l. aula, fr. cour,
eng. court, ty. hof) har under tidernas lopp
undergått stora förändringar. I äldre tider, då
statens ämbetsmän betraktades såsom regentens
enskilda tjänare, hörde alla ämbetsmän,
som vistades i furstens närhet, d. v. s. hela
centralregeringen, till hofvet, eller, från en
annan sida sedt, bestreds centralförvaltningen
af hoffunktionärer. Sådan var hofvets ställning
i orienten, sådan blef den i romerska riket,
sedan de republikanska ämbetena förlorat
sin betydelse, och hos frankerna, sedan
konungarna genom de stora eröfringarna vunnit
ökad makt. Men då regeringsärendena tillväxte
och krafven på speciella insikter ökades,
uppstod en skillnad mellan egentlig hoftjänst
och statstjänst: ur hofsysslorna utvecklade
sig statsämbeten, hvarvid dock det historiska
sammanhanget tydligt framträdde däruti att många
af de gamla hoftitlarna för dem bibehöllos. De
egentliga hofsysslorna öfvergingo i några
stater (t. ex. Tyskland, Frankrike, England)
till ärftliga hedersämbeten, hvilka dock efter
hand förlorade all betydelse. I samband med den
absoluta monarkiens utveckling i 16:e årh. erhöll
hofväsendet en förändrad karaktär, i det att
hoftjänsten nu blef en lifsuppgift och till
följd däraf äfven förenad med fast lön. (Äfven
förut voro hoftjänsterna inkomstbringande,
men inkomsterna voro tillfälliga ynnestbevis af
fursten.) Hoftjänsterna äro numera fullständigt
skilda från statstjänsterna och behandlas efter
helt andra grundsatser än dessa. En kvarlefva
från äldre tiders sammanblandning mellan hof och
regering är, att diplomatiska sändebud pläga
omtalas som ackrediterade vid det eller det
hofvet i stället för hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
