Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärtstöt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innefattar logiken och fysiken, utkom 1655, och
1658 utkom 2:a delen, De homine, som till större
delen handlar om synförnimmelserna och blott i
korta utkast behandlar språkets och känslornas
psykologi. Efter restaurationen stod H. i början
i gunst hos sin förre lärjunge Karl II; men
från kyrkligt håll betraktades han som ateist,
och när han vid 80 års ålder ville under titeln
Behemoth (utg. först 1889 af Tönnies) utgifva
en i dialogform hållen historia öfver det "långa
parlamentet" (1640—60), erhöll han ej tillstånd
att trycka den. Ännu vid 88 års ålder var H. i
stånd att utgifva en öfversättning af hela
Homeros på rimmande jamber. Han skildras som
en världsman, anspråkslös, frikostig, taktfull,
förnäm, rättskaffens och entusiastiskt hängifven
friheten och vetenskapen. — H:s filosofiska
system är den konsekventast genomförda
materialismen i nyare tid och åstadkom en
omhvälfning i det vetenskapliga tänkandet, som
jämförts med Darwins insats. Med bestämdhet står
han på den moderna naturvetenskapens grund,
sådan den lagts af Coppernicus och Kepler,
Galilei och Harvey, och för första gången i
nyare tiden söker han universellt genomföra en
mekanisk naturförklaring, djärft utsträckt
äfven till människans själslif och samhällets
företeelser. Allt verkligt är enligt H. kropp
och allt skeende rörelse; vetenskapens uppgift
är att förklara allt som nödvändiga följder
af gifna orsaker. Verklighetens väsentliga
egenskaper äro utsträckning och rörelse. Alla
andra egenskaper äro blott subjektiva fenomen i
vår uppfattning; och dit räknar han äfven tiden
och rummet. Dock äro förnimmelserna själfva
intet annat än rörelse, reaktioner i vårt hjärta
mot de yttre intrycken. Minnena äro försvagade
sinnesförnimmelser; de återkallas lagbundet i
samma ordning, som de ursprungligen uppstått,
men därjämte ock under inflytande af de känslor
och drifter, som åt vissa föreställningar förläna
intresse. Känslorna äro yttringar af
själfbibehållelsedriftens tillfredsställande eller
misslyckande. Viljan är med nödvändighet bestämd
af motiven; H. försvarade denna determinism under
en liflig och omfattande polemik mot en engelsk
biskop. — Originellast är H. inom statsläran. Han
utgår i denna från den vanliga definitionen på
rätten, enligt hvilken en hvar får sitt. Men hvad
är "en hvars". Det kan ursprungligen fastställas
endast genom en öfverenskommelse. Staten har
icke, som Aristoteles och Grotius antogo,
sin grund i en ursprunglig samhällsdrift hos
människorna. Deras enda ursprungliga drift
är själfbibehållelsedriften. "Homo homini
lupus" (den ena människan är en varg mot den
andra). Naturtillståndet är därför "bellum
omnium contra omnes" (allas krig mot alla). En
hvar sträfvar af naturen endast efter sin egen
lycka och sin egen makt och söker att underkufva
de andra, på hvilka han ej kan lita. Då nu ingen
är så svag, att han icke kan tillfoga sin nästa
det värsta af allt ondt, döden, och alltså ej
ens den starkaste någonsin kan vara säker, så
bjuder förnuftet i hvars och ens eget intresse
att söka fred, hvilken endast kan vinnas i
ett ordnadt samhällslif. Därför måste en hvar
enskild afstå sin ursprungliga rätt till allt,
under villkor att alla andra göra detsamma,
och öfverlåta all rätt och all makt åt en enda,
vare sig en individ eller en församling. Denne
suveräns makt måste vara obegränsad, ty hvarje
begränsning af den skulle åter införa det
ursprungliga osäkerhetstillståndet.
Hvilken statsform, som härvid uppstår,
är för H. af mindre betydelse. Demokratien
för emellertid lätt öfver till en talarnas
aristokrati, och monarkien skyddar bäst
mot partistridernas faror. Den absoluta
statsmakten bestämmer skillnaden mellan rätt
och orätt och tål ingen annan auktoritet vid sin
sida. Särskildt måste han utsträcka sin myndighet
äfven till det religiösa området. H. lefde i de
stora religionsstridernas tid och ville framför
allt undvika dessa. Staten bör därför upphöja
en viss tro till statsreligion; dess piller
bör den enskilde sedan svälja hela liksom
apotekarens. Men af den upplyste suveränen
väntar H., att han respekterar tanke- och
yttrandefriheten. "Undertryckandet af åsikter
har blott till följd, att de olikatänkande
sammansluta sig och förbittras, d. v. s. att
öka både ondskan och makten hos dem, som redan
omfattat de ogillade lärorna." I det hela är
statsmakten icke till för sin egen skull, utan
för folkets. Därför måste suveränen göra till sin
oeftergifliga grundsats: "salus publica summa
lex esto" (allmänt väl skall vara den högsta
lagen). Men huru han fattar och tillämpar detta,
därför är han endast Gud räkenskap skyldig. Af
undersåtarna har han rätt att fordra ovillkorlig
lydnad. Den få de svika, endast om suveränen
antingen ålägger dem något, som är ett lika
stort ondt som döden, t. ex. att döda sina
närmaste, eller ock är ur stånd att lämna de
enskilde det rättsskydd och den trygghet, för
hvilkas skull de ingått statsfördraget. Detta
fördrag behöfver enligt H. ej vara ett medvetet,
formligt fördrag, utan är i de flesta fall
blott en tyst öfverenskommelse, som af sig
själf följer ur de gifna förhållandena. Men
med åtlydnaden af detta samhällskontrakt
följa alla dygder, ordhållighet, tacksamhet,
tjänstaktighet, öfverseende och billighet, i det
att samhällslifvets villkor öfverensstämma med
det gamla budet, att man skall göra mot andra,
hvad man vill, att andra skola göra mot en
själf. Denna H:s lära om moralens härledning ur
statsmaktens påbud behöfver därför ej tolkas så,
att han skulle förnekat alla moraliska känslors
ursprunglighet och betraktat människan som af
naturen ond. Hvad han gjort gällande är blott,
att de moraliska drifterna ej i och för sig äro
starka nog för att trygga en allmän rättssäkerhet
och att staten har sin grund i individernas
behof af skydd mot andras våld. — H. har på den
följande utvecklingen inom filosofien utöfvat
ett mäktigt inflytande. Locke har upptagit
grundtankarna i hans kunskapsteori och psykologi
och därigenom förmedlat hans inflytande på
hela den följande engelska filosofien. H:s
moral och politik framkallade närmast bland
hans landsmän en fruktbringande opposition,
från More, Cumberland m. fl. I Frankrike
gingo encyklopedisterna, särskildt Holbach
och Diderot, i många punkter tillbaka till H.,
i vissa afseenden äfven Rousseau och längre fram
Destutt de Tracy. I Nederländerna mottog Spinoza,
i Tyskland Leibniz och Pufendorf impulser från
H. Och ännu i nutidens sociologiska forskning
kan man märka efterverkningar af hans djärfva
uppslag. — Den fullständigaste upplagan af H:s
samlade arbeten har utgifvits af Molesworth
(1839—45). Monografier öfver H. af Larsen (1891),
Lyon (1893), F. Tönnies (i Frommanns "Klassiker
der philosophie", 1896) och Leslie Stephen (i
"English men of letters", 1904).
S—e.
Hobbes [hå’bṡ], John Oliver, pseudonym för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
