Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärtat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från hvartdera förmaket utgår en liten
utbuktning, hjärtörat (auricula, fig. III;
4 vänstra och 5 högra hjärtörat). I högra
förmaket inmynna öfre (fig. III,1) och nedre
hålvenen (fig. IV,2 vena cava superior och
inferior), i vänstra de fyra lungvenerna
(venæ pulmonales). Från högra kammaren
(III,7) utgår lungpulsådern (arteria pulmonalis;
fig. III,3), från den vänstra (fig. III,6)
stora kroppspulsådern (aorta; fig. III,2). Vid
öppningarna emellan kamrarna och förmaken äro
ställda ventiler, hvilka tillåta blodet att
från förmaken tränga till kammaren, men däremot
göra ett bestämdt hinder för blodets gång i
motsatt riktning. Den högra ventilen består
af tre flikar och kallas därför den tredelade
valveln (valvula tricuspidalis; fig. IV,3);
den vänstra, biskopsmössevalveln
(valvula mitralis; fig. IV,4), har endast två
flikar. Ventilernas gång regleras genom muskler,
som springa upp från kamrarnas väggar och med
sina senor fästa sig vid ventilernas kanter
(musculi papillares; fig. IV,5). Vid mynningen
af de från hjärtat utgående stora pulsådrorna
befinna sig likaledes ventiler, hvilka såväl
vid lungartären som vid aorta utgöras af tre
flikar; dessa ha på grund af sitt utseende
kallats de halfmånformiga valvlerna (valvulæ
semilunares; fig. IV,6, tillhörande aorta). De
äro anordnade på sådant sätt, att de ej hindra
blodets strömning från hjärtat till kärlen,
men däremot afhålla detsamma från att dit
återvända. (Vid fig. IV,7 skiljeväggen mellan
båda kamrarna.)
Hjärtats rörelser ske i följande rytm. Först
sammandraga sig samtidigt bägge förmaken och
drifva blodet i kamrarna; sedan sammandraga
sig, likaledes på en gång, bägge kamrarna,
ventilerna emellan förmaken och kamrarna slås
ihop, och blodet drifves in i artärerna. När
sammandragningen slutat, slås de halfmånformiga
valvlerna till af det höga blodtrycket och
afskära sålunda blodet från hjärtat. Därefter
förblir hjärtat en tid i hvila, innan det på
nytt börjar samma följd af rörelser. Hjärtats
tillstånd af hvila, hjärtpaus, kallas diastole,
dess sammandragning systole. En period
af en systole med därpå följande diastole utgör
ett hjärtslag. — Vid sin sammandragning blifva
hjärtkamrarna, från att ha varit slappa, plötsligt
styfva; på samma gång lyftes hjärtspetsen upp
och närmar sig bröstväggen. Detta ger upphof
till hjärtstöten, hvilken förnimmes
tydligast i mellanrummet mellan 5:e och 6:e
refbenet, något inåt och nedåt från vänstra
bröstvårtan. Vid grafisk registrering af denna
rörelse erhålles det s. k. kardiogrammet (se d. o.).
Till sitt antal växla
hjärtslagen betydligt hos olika individer och
under olika förhållanden. I medeltal kunna de
uppskattas till 70 à 80 i minuten. Hjärtats
rytmiska verksamhet är orsaken till pulsen
(se d. o.) i artärerna. Den ger sig dessutom
till känna genom hjärttonerna (se d. o.),
hvarjämte hjärtmuskeln liksom hvarje annan
muskel vid sin sammandragning ger upphof till en
aktionsström (se d. o.). Tillägga vi blodtrycket
(se Blodomlopp), så ha vi anfört de viktigaste
företeelser, som stå i omedelbart samband med
hjärtverksamheten och hvilkas observation kan
möjliggöra en kontroll beträffande densamma. —
Angående utlösningen af hjärtslaget se Automati.
Läran om hjärtats nerver hör till fysiologiens
svåraste punkter, trots de mångfaldiga
undersökningar, som under det senaste halfseklet egnats åt
densamma. Till hjärtat föras nerver både
från det cerebrospinala och det sympatiska
nervsystemet; dessutom eger hjärtat i sin
massa en mängd ganglieceller, som åstadkomma
rytmiska sammandragningar hos hjärtat, äfven om
det h. o. h. utskurits från kroppen. Bröderna
E. H. och E. Weber upptäckte 1845 hos hjärtat det
märkvärdiga, hittills fullkomligt oförklarade
sakförhållandet, att retning af en i hjärtats
muskler sig förgrenande nerv icke framkallar
rörelse i detsamma, utan tvärtom bringar det
till stillastående. Dessa nervtrådar ledas till
hjärtat i stammen af lungmagnerven (jfr Hämmande
nerver). Jfr Hjärtljud, Hjärtsjukdomar och
Hjärtsprång.
1. L—e. 2. R. T—dt.*
Hjärtatrofi, med. Se Mikrokardi.
Hjärtats förkrosselse, teol. Se Förkrosselse.
Hjärtblad (grek. kotyledon), bot., kallas det
eller de blad, som ligga bildade i fröet och
vid dess groning uppspira öfver jordytan
(epigeiska) eller förblifva inneslutna
i fröet (hypogeiska). Hjärtbladen äro två
eller flera, kransställda, hos barrträd, två
motsittande hos Dicotyledoneæ, ett hos
Monocotyledoneæ. De epigeiska hjärtbladen
äro gröna, assimilerande och ansluta sig till
örtbladen. De äro hos dikotyledonerna vanligen
ovala eller lansettlika, stundom runda (hos
Labiatæ), äggrundt-hjärtlika (hos Malvaceæ),
flikade (hos Convolvulaceæ, flera Cruciferæ,
t. ex. krasse, och Geraniaceæ, lind), sneda
(hos bohvete) o. s. v. De äro helbräddade, med
eller utan skaft. Hos monokotyledonerna äro de
vanligen trinda, från en bredare, slidomfattande
bas afsmalnande. De hypogeiska hjärtbladen blifva
ej gröna, utan tjänstgöra som upplagsplats för
reservnäring eller som uppsugningsorgan. I det
förra fallet (hos vissa dikotyledoner, som sakna
fröhvita, t. ex. ek, kastanj, hassel, citron,
ärt m. fl.) äro de tjocka och köttiga. I det
senare fallet (hos vissa monokotyledoner, som ha
fröhvita, t. ex. gräsen, palmer, Canna och många
andra) uppsuger hjärtbladets spets reservnäringen
i fröhvitan och kan därvid tillväxa betydligt,
såsom hos kokosnöten; hos gräsen är det tjockt,
sköldlikt (scutellum). Öfvergångsformer
mellan epigeiska och hypogeiska hjärtblad
finnas, t. ex. hos Phaseolus (bönor). Vanligast
bortvissna och affalla de epigeiska hjärtbladen,
sedan hos växten hunnit utvecklas örtblad,
som assimilera, men stundom kvarsitta de
samt deltaga i örtbladens ofvannämnda
förrättning. Jfr Blad, sp. 617, 618,
Groddblad med fig. och Groning med fig.
G. L—m.
Hjärtbladsväxter, bot. Se Cotyledoneæ.
Hjärtborrar, zool. Se Tagghudingar.
Hjärtbänsel, sjöv. Se Bänsel.
Hjärtfel, med. Se Hjärtsjukdomar, sp. 868.
Hjärtformig sköld (fr. coeur), her., en sköld,
som har formen af ett hjärta. Den förekommer
allmänt i Sverige såväl under medeltiden som i
senare tider.
B. S.*
 |
| Hjärtformig sköld. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
