Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hittillsvarande uppfattningen af världshistorien
och dess epoker.
Inom dessa epoker grupperar universalhistorikern
det historiska materialet. För att vinna
öfverskådlighet och klarhet inrycker han inom
området för sin betraktelse det ena folket efter
det andra, allteftersom det gör sitt inträde
i den stora allmänna utvecklingsprocessen,
och dröjer då vanligen, för att förklara denna
nya insats däri, ett ögonblick vid detta folks
föregående öden. Så t. ex. ha germanerna
visserligen en betydelsefull utveckling
samtidigt med den äldre orientaliska och
klassiska historien, men först när deras
beröring med den antika kulturvärlden blir
lifligare och får betydelse för den mänskliga
kulturutvecklingen i sin helhet, observerar
världshistorien dem, för dem in i berättelsen
och kastar därvid en blick tillbaka på
deras tidigare historia. Universalhistorien
begränsar sig således till de folk, som i
någon mån påverkat den allmänna utvecklingen,
och frånser principiellt de mer eller mindre
primitivt utvecklade folk, som dukat under
eller dött bort, utan att lämna märkbara spår
efter sig i den mänskliga odlingshistorien,
såsom t. ex. de gamla utdöda indianfolken
i Amerika — hvilket naturligtvis ej hindrar,
att dessa folks historia har stort intresse för
etnografien och medelbart, genom att erbjuda
analogier, kan belysa problem, som falla inom
den egentliga historien. Denna skillnad mellan
folk, som tillhöra världshistorien eller
som falla utanför densamma, är väl af flera
betydande vetenskapsmän bestridd, men knappt
med framgång. Man måste fasthålla densamma,
för så vidt världshistorien skall blifva en
verklig vetenskap med ett enhetligt objekt och
icke blott en sammanfattning af alla särskilda
folks historia.
Den historiska vetenskapen använder i rent
vetenskapligt syfte en stil, som uteslutande
afser att på ett klart, koncist och exakt sätt ge
uttryck åt den vetenskapliga tankegången. Men
då historien afser att verka fostrande och
eggande på ett folk och därför vänder sig till
större kretsar och i allmänhet vid behandlingen
af större och mer omfattande uppgifter, som
falla utom den rena detaljforskningens ram
och utesluta ingående kritiska diskurser,
framträder fordran på komposition och stil,
som tillfredsställa äfven vittra kraf. Den
historiska framställningen blir då både
konst och vetenskap på samma gång. Denna
art af historieskrifning, den vittra eller
litterära, behöfver ingalunda sakna vetenskaplig
karaktär, därför att formen är föremål för
konstnärlig behandling och har värde i sig,
den är tvärtom både vetenskapligt nödvändig
och betydande, därför att flera af historiens
främsta uppgifter, såsom karakteristiken
af hela epoker, klarläggandet af en mer
omfattande utvecklingsprocess eller af stora
personligheters genomgripande betydelse, endast
genom sammanfattande och relativt öfversiktlig
framställning af ett större tidsskede äro möjliga
att behandla. Denna historieskrifning är ock
den mest observerade, den som står i intimaste
kontakt med kulturströmningarna i ett samhälle
och bäst speglar dess inre själstillstånd,
sträfvanden och mognad. Den är en viktig gren
af litteraturen och dess historia en gren af
litteraturhistorien. Men huru betydelsefull
den litterära historieskrifningen än är,
är den ingalunda att likställa med ett lands
historiska vetenskap. Samlandet, utgifvandet
och kommenterandet af historiska
källor samt specialutredningar och kritiska
undersökningar af hvarjehanda art spela en
fullt ut lika stor roll inom den moderna
vetenskapen. Särskildt från 1800-talets midt
har det kritiska detaljstudiet blifvit den
historiska vetenskapens främsta arbetssätt,
ända därhän, att massan af detaljutredningar
och specialundersökningar hotar att omintetgöra
öfversikten öfver vetenskapen som ett helt och
undanskymma de stora historiska synpunkterna
och problemen.
Historieskrifningens primitiva former äro annaler
och krönikor. Annalerna (af lat. annus, år)
utgöras i början af enstaka magra notiser,
antecknade till minnes år för år, vidgas
småningom i anseende till innehållets rikedom och
vikt, men utmärkas alltid däraf, att materialet
strängt grupperas efter år och att hvarjehanda
osammanhängande notiser inom denna kronologiska
ram sammanföras. De äro icke historieskrifning i
egentlig mening, men för bekvämlighetens skull
användes ofta annalformen äfven för historisk
framställning. Annaler i denna mening närma
sig krönikan (af grek. chronos, tid), som
utgör en sammanhängande, konstlös berättelse
om ett visst ämne. Äfven krönikan följer gärna
strängt årens följd och blandar likaledes
viktigt och oviktigt, stundom äfven heterogena
saker, men söker dock alltid berätta i oafbrutet
sammanhang. I sina bästa former öfvergår krönikan
till pragmatisk historia (af grek. pragmatikos,
sakkunnig); först där äro händelserna ställda
i inre sammanhang eller orsaksförhållande till
hvarandra, hvarmed en verklig förklaring och
uppfattning af desamma framträder eller i alla
händelser möjliggöres. Först därmed uppkommer
verklig historieskrifning. All vetenskaplig
såväl som konstnärlig historieskrifning är
pragmatisk: inom denna form kan sedan antingen
skildringen af händelserna eller framhäfvandet
af deras betydelse vara hufvudsaken och båda
dessa riktningar stegras ända till den moderna
historieskrifningens yppersta exempel af
deskriptiv eller genetisk framställning (se
ofvan). Den pragmatiska historieskrifningen
förutsätter alltid en hög kultur. Dess
tillvaro kan också begränsas till de klassiska
kulturfolkens blomstringstid samt de moderna
kulturfolkens historia från renässansens
inbrott. Så fort ett folks kulturnivå går
tillbaka, sjunker dess historieskrifning gärna
ned igen till krönikor och annaler, hvarmed den
begynt, för att slutligen alldeles upphöra.
Hos de äldre orientaliska kulturfolken kom
historieskrifningen ej öfver annalistik och
krönika. Hos grekerna föddes den verkliga
historieskrifningen efter den glänsande
segern öfver perserna och i sammanhang med det
allmänna uppsvinget i deras odling. Som dess
förste representant brukar nämnas Herodotos
(omkr. 484—425 f. Kr.), Perikles’ något yngre
samtida, som skildrade den stora kampen med
perserna och dess förutsättningar med bred episk
åskådlighet, sanningskärlek och en universell
uppfattning, som dittills voro utan motstycke
och gifvit honom hedersnamnet "historiens
fader". Hos Herodotos var ännu själfva
skildringen hufvudsaken, medan hos Thukydides
(omkr. 460—400 f. Kr.), det peloponnesiska
krigets skildrare, det reflekterande momentet
framträdde skarpare. Hans berättelse, stödd
på egna upplefvelser och ingående forskning,
är utmärkt för sin tankedigra, sammanträngda
och dock konstfulla stil, sin klara begränsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
