Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hippuritidæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefva i inbördes sämja samt låta konungen afgöra
möjligen uppkommande tvister. — Hirdens andra
klass, de s. k. gästerna, förrättade den yttre
vakthållningen, gjorde rekognosceringar
i krig samt fullgjorde konungens bud och
befallningar öfverallt i landet. Vid konungens
gård hade de sitt särskilda härbärge och bord
samt i ledung sitt eget skepp. Upptagandet i
gästernas klass skedde med mindre högtidlighet
än hos de egentlige hirdmännen, men äfven där
erfordrades klassmedlemmarnas samtycke till
en ny ledamots inträde. Hirdens tredje klass,
de s. k. huskarlarna i inskränkt mening,
hade äfven särskildt härbärge och mathållning
samt förrättade allt arbete vid konungens
gård. Deras anseende sjönk med tiden alltmer,
så att de slutligen ej räknades till den
egentliga hirden och följaktligen ej ansågos
lyda under hirdlagen. På sista tiderna voro
de sannolikt ej heller med några särskilda
ceremonier antagna i konungens tjänst. —
Alla hirdens inre angelägenheter afgjordes på
hirdstämmor under konungens eller hirdstyrarnas
ledning. Samfundets medlemmar voro visserligen,
såväl som konungens andra undersåtar,
skyldiga att lyda landets allmänna lag,
men stodo dessutom under en särskild hirdlag
(hirðskrá). Denna lags bestämmelser åsyftade ej
blott att främja höfviska seder och ridderligt
skick hos hirdmännen, utan äfven att utbilda
hirdinrättningen till ett lämpligt organ för
konungen som statens högste styresman, hvilken
åsikt klart och tydligt uttalas i konung Magnus
Lagabötes hirdskrå. De olika befattningar eller
ämbeten, som uppstodo inom hirden, utbildade sig
ock småningom från att vara endast hoffunktioner
till riksämbeten af första rang. Det äldsta
af dessa hirdämbeten innehades af konungens
märkesman (motsv. nyare tiders fanbärare) eller
stambo. Han skulle bära och försvara konungens
stridsmärke (fana), och på krigsskeppet hade
han jämte de tappraste sin plats i förstäfven,
som han skulle värja. Ännu högre i anseende
var stallaren, urspr. ett slags kunglig
stallmästare, som hade sig ålagdt att anskaffa
och ordna skjutsen på konungens resor, men äfven
erhöll de viktigare uppdragen att på konungens
vägnar tala vid offentliga tillfällen, vid
ting och hirdstämmor, liksom han äfven föredrog
hirdens angelägenheter inför konungen. Stallaren
och märkesmannen samt öfriga skutilsveinar och i
hirden varande läntagare (lendir menn) ansågos
som hirdens styresmän (hirðstjórar). Bland
bordsvennerna utvaldes äfven drottseten
(dróttseti) och munskänken (skenkjari); den
förre var urspr. köksmästare eller hofmästare,
den senare hade tillsyn öfver dricksvarorna. Med
tiden inträdde viktiga förändringar i afseende på
dessa ämbeten. Efter 1319 försvinna stallarens
och märkesmannens befattningar, hvaremot
drottsetens ämbete så stigit i betydelse,
att han vid flerehanda tillfällen, såsom
vid konungens minderårighet eller frånvaro,
fungerar som riksföreståndare. Under Olof
Tryggvessons och Olof den heliges tid fanns det
en särskild hirdbiskop, hvilket ämbete synes ha
blifvit indraget vid landets indelning i fasta
biskopsdömen. Sedan förrättades gudstjänsten för
konungen och hirden af hirdpräster. Då
den tidens andlige ensamt voro i besittning af
lärd bildning, nödgades man att åt en hirdpräst,
som vanligen kallades konungens kapellan,
anförtro uppsättandet af konungens bref och
påbud, och samme
kapellan var vanligen tillika kunglig
skattmästare (féhirðir). Slutligen, under Magnus
Lagabötes tid, fick denne ämbetsman namn af kansler,
med förtroendet att vara en af konungens
förnämste rådgifvare samt med läntagares rang
och heder. Kansleren skulle förvara konungens
insegel, ombesörja utfärdandet af alla kungliga
bref äfvensom granska och ha tillsyn öfver
alla kronans räkenskaper samt ha förteckning
öfver kronans jordagods. Genom en k. förordn.
af 1314 bestämdes, att prosten vid Mariakyrkan i
Oslo skulle vara kronans kansler och att en af
hirdprästerna skulle utses till vicekansler,
hvilken bestämmelse dock icke strängt följdes,
enär kanslersämbetet tidtals lämnades otillsatt,
hvarunder dess åligganden sköttes af någon lägre
andlig. — Hirdens talrikhet har varit olika på
olika tider. Olof den helige hade omkring sig
60 hirdmän, 30 gäster och 30 huskarlar. Olof
Kyrre hade det dubbla antalet, i båda fallen
utan inberäkning af dem, som uti konungens
ärenden uppehöllo sig annanstädes i landet. Under
1100—1300-talet synes hirdens manstyrka ha varit
betydligt förökad. De af hirdens medlemmar,
som i konungens värf voro spridda kring landet,
fingo till sitt underhåll inkomsten af något
kungligt jordagods, hvilken förläning kallades
veitsla. De åter, som voro i konungens gård
och utgjorde hans ständiga omgifning, hade fast
lön (máli), hvilken utbetalades vid jultiden,
då äfven den skrifna hirdlagen för dem skulle
uppläsas. För underhållet af hirdmän, hvilka
blifvit otjänstbara och ej hade tillgångar
att sörja för sig själfva, var ett hospital
inrättadt, som erhöll tredjedelen af den tionde,
hvilken hirden var skyldig att utgöra både af
sin lön och af vunnet krigsbyte. — Om landet
styrdes af samregenter, hade dessa, sedan de
kommit till myndiga år, hvar sin hird. Endast
under samkonungars minderårighet kunde det hända,
att de hade en hird gemensamt. Vid en konungs död
voro hirdens förpliktelser lösta. Trädde, såsom
vanligt var, dennas medlemmar med bibehållen rang
och ämbetsställning i tjänst hos efterträdaren,
erfordrades likväl till bekräftelse af det nya
personliga förhållandet ny ed med åtföljande
handgång och svärdtagning. — 1277 tilldelade
konung Magnus Lagaböte åt bordsvennerna namn
och värdighet af riddare och herrar. Närmast
var väl detta en efter utländska förebilder
vidtagen namnförändring, som icke till en
början medförde någon väsentlig förändring med
själfva hirdinrättningen. Men sedan 1308 de
rättigheter, som tillkommit konungens läntagare
(lendir menn), blifvit upphäfda och själfva
värdigheten afskaffad, fingo riddarna ett
större anseende, enär de nu ej blott utgjorde
den främsta afdelningen af hirden, utan ock
bland alla lekmän intogo den högsta värdigheten
i samhället. De företräden, som från forna tider
tillkommit lendir menn, synas faktiskt ha blifvit
öfverflyttade på riddarna. Om än riddarnas antal
tidtals varit ganska ringa och man stundom synts
frukta uppkomsten af en herreklass, som kunde
blifva farlig både för konungamakten och bondens
frihet, så finner man dock, att från början af
14:e årh. riddarklassen småningom stigit i makt
och ära, på samma gång som öfriga hirdklasser
som sådana försvunnit och blifvit ersatta af en
enda lägre afdelning, under benämningen svenner
l. väpnare, hvilken klass man nödvändigt måste
ha förut tillhört för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
