Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hippias ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom moder till Hippolytos. Sagorna
benämna henne stundom Antiope.
A. M. A.
Hippolytos (grek. Ἱππόλυτος,
lat. Hippolytus). 1. Grek. hjältes., en son
af Theseus och Amason-drottningen Hippolyte
(se d. o.). Hans styfmoder, Faidra (se d. o.),
anklagade honom falskeligen för brottsliga
afsikter mot hennes person. Med anledning däraf
förbannades han af Theseus, på hvars begäran
Poseidon, då H. på sin vagn färdades utmed
hafsstranden, lät en tjur uppstiga ur hafvet
och skrämma hästarna, så att vagnen stjälpte
och H. omkom. Hans tragiska öde är behandladt af
Euripides i ett stycke med samma namn. Enligt en
yngre saga har Artemis, hvars älskling den sköne
och dygdige ynglingen var, förmått Asklepios
att återväcka honom till lifvet och fört honom
till sin helgedom vid Aricia i Latium, där han
härskat under namnet Virbius.
2. Kyrkolärare i början af 3:e årh., var
i gamla tiden berömd för sin lärdom och
författarverksamhet. 1551 utgräfdes i Rom en
marmorstaty af honom (öfverkroppen saknas)
från hans egen tid, en då enastående utmärkelse
för en kristen; på baksidan fanns inskrifven
en förteckning på hans skrifter. Om hans lif
och verk visste man dock fortfarande föga,
då hans skrifter tidigt försvunnit. Bland
Origenes’ skrifter fanns emellertid ett arbete,
Filosofumena, som var 1:a boken af ett 10 böcker
omfattande arbete; 1851 utgåfvos de nyfunna 7
sista böckerna af detta arbete, och det visade
sig då snart, att hela verket ej var af Origenes,
utan af H. Sedan har en rad nya fynd tillkommit,
som ytterligare bragt klarhet öfver hans lif
och låtit honom framstå som en af den äldsta
kyrkans mest betydande män. — H. var presbyter i
Rom från omkr. 200 och förvärfvade stort anseende
genom sin begåfning och vältalighet. Liksom sin
lärare Irenæus vände han sig mot gnosticismen; i
början af 3:e årh. skref han en kortare apologi
mot allahanda kätterier, Syntagma (bevarad
i en latinsk bearbetning under Tertullianus’
namn). I teologiskt afseende representerade han
ock Irenæus’ "mystiska realism" och kiliasm,
men han förlade Kristi återkomst först till
en aflägsen framtid och inverkade därigenom
väsentligen på kyrkans ändrade ställning till
världen och romarriket. Liksom Irenæus stod han
urkristendomen nära äfven i fråga om kyrkotuktens
stränghet. Härigenom kom han i strid med sin
segrande rival om Roms biskopsstol Calixtus (se
d. o.), som intog en mera eftergifven ståndpunkt
gentemot svårare syndares återinträde i kyrkan
och ville lägga afgörandet i biskopsämbetets i
stället för församlingens hand. Striden blef
bitter; därtill sällade sig ock en teologisk
motsats, då Calixtus, liksom redan hans
företrädare Zephyrinus, lutade åt monarkianismen,
hvilken H. med stark energi bekämpade (han
hade upptagit den logos-lära, som sedan blef
kyrkans). När Calixtus 217 blifvit biskop, skref
H. mot honom den ofvannämnda "Filosofumena",
hvars ursprungliga titel torde ha varit "Den
stora labyrinten"; den bäres af lidelsefull,
stundom hätsk polemik. Sannolikt har H. skrifvit
äfven den mot monarkianismen riktade anonyma
"Lilla labyrinten", hvaraf brottstycken finnas
bevarade. Dessa skrifters historiska värde är
stort. Striden med Calixtus synes ha förts ända
till en kyrkoschism, i det H:s anhängare valde
honom till motbiskop (denna sak ej fullt tydlig,
möjligen bildade H. blott en ny församling
utanför Rom). H. lyckades emellertid genom sin
strid afvärja den monarkianska faran i Rom
och västern. 235 förvisades han jämte många
andra kristna, däribland motbiskopen i Rom,
Pontianus, till bergverken i Sardinien. Där
försonades de motsatta partierna i Rom. När
både H. och Pontianus där dogo, återfördes
bägges kroppar och begrofvos samtidigt i Rom. —
H. var en mångsidigt verksam man; han gjorde
ett försök att skrifva kyrkohistoria (Chronicon),
författade dogmatiska och framför allt
exegetiska verk. Det viktigaste af dessa är
hans stora kommentar till Daniel, som är kyrkans
äldsta bevarade arbete (utg. af N. Bonwetsch i
Berlinakademiens "Kirchenväterausgabe", 1897,
VIII och XI). Jfr J. Sjöholm, "H. och modalismen"
(1898), J. O. Andersen, "Novatian" (1901),
A. Harnack, "Chronologie der altchristlichen
litteratur", II (1904), L. Duchesne,
"Histoire ancienne de l’église" I (1906), och
Hj. Holmquist, "Gamla kyrkans historia" (1907).
1. A. M. A. 2. Hj. H—t.
Hippolytus. Se Hippolytos.
Hippoman (af grek. hippos, häst, och mania,
vurm), person, som vurmar för hästar. — Hippomani,
vurm för hästar.
Hippomane L., bot., ett trädsläkte, hörande
till fam. Euphorbiaceæ, illa beryktadt för
sina giftiga egenskaper. Mest bekant är det
s. k. Manzanilla- (l. Mancenilj-)
trädet, H. Mancinella L., inhemskt i
Västindien, hvars äppelliknande frukter och
alla delar f. ö. innehålla en i högsta grad
frätande mjölksaft, som nyttjas till pilars
förgiftning. Uppgifterna om att utdunstningen,
ja själfva skuggan af detta träd är farlig, och
att det är ännu farligare att söka skydd under
detsamma i regnväder äro i hög grad öfverdrifna,
såsom botanisten Jacquin visat. Denne uppehöll
sig med kroppen afklädd, utan att lida men,
under ett manzanillaträd i tre timmars tid
under ett ytterst häftigt regn. Kräftor och
fiskar sägas förtära frukterna utan fara, men
blifva själfva därigenom giftiga. Mjölksaften
lär användas någon gång som frätmedel å vissa
slags svullnader och extrakt af bladen mot
envisa hudsjukdomar. Det bästa motgiftet mot
förgiftning af manzanilla är saften ur barken och
bladen af Tecoma leucoxylon, som vanligen växer
tillsammans med manzanillaträdet; jfr äfven
Fevillea. Manzanillaträdet är infördt på
operascenen i Meyerbeers "Afrikanskan".
O. T. S.*
Hippomanti (af grek. hippos, häst, och manteia,
spådom), konsten att af hästars gnäggande och
rörelsesätt förutsäga tillkommande ting.
Hipponax (grek. Ἱππῶναξ), grekisk
jambdiktare (jambograf) från Efesos, omkr. 540
f. Kr. Förjagad från sitt fädernesland,
flydde han till Klazomenai, där han medelst
bittra smädedikter hämnades det åtlöje, som
hans vanskapliga figur ådrog honom. H. intar
ett betydande rum bland de grekiske jambograferna.
Den bitande och ondskefulla tonen i hans
dikter påminner om Archilochos, med hvilken
han dock icke kan mäta sig i fantasirikedom
och poetisk lyftning. Han har äfven författat
parodiska dikter i episkt versmått. Ett versmått,
sammansatt af trokéer och jamber, hvilket äfven
förekommer hos Horatius (bd II, 18), bär hans
namn (Metrum hipponactum). Af hans dikter
återstå blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
