Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hildebrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(marmor 1884, Nationalgalleriet, Berlin), Leda
med svanen och många andra reliefer. Han utförde
en monumental brunn för ett salutorg i Jena,
1892, den efter terrängen förträffligt anpassade
Wittelsbach-brunnen i München, 1895, och en
brunn med en staty af Fader Rhen i Strassburg,
1902. Monumentet öfver Johannes Brahms i
Meiningen daterar sig från 1899. Därefter följde
monument öfver Kejsarinnan Friedrich med reliefen
Kristi grafläggning (1904) i kyrkan i Kronberg
vid Taunus, prins-regenten Luitpolds ryttarstaty
med arkitektonisk bakgrund framför nationalmuseum
i München (1907), Bismarcks ryttarstaty i Bremen
(modellen färdig 1908), och den stämningsfulla
Hubertusbrunnen i München (1907). Bland hans
mindre verk från de senaste åren märkas statyerna
Luna (marmor),
Bollkastare (ett motiv, som han flera gånger varierat),
Merkurius (brons, 1900),
Kvinnobyst (marmor 1905, glyptoteket i München).
Nationalgalleriet i Berlin eger flera porträttbyster
af hans hand — bl. a. byst i brons af
Arnold Böcklin (1898).
Våren 1909 har han mottagit beställning på
Schillermonument för Stadtpark i Nürnberg.
H. har äfven utfört medaljer och plaketter, har
målat i olja och akvarell och är en kvick
karikatyrtecknare. Som författare uppträdde han
1893 med den rätt märkliga broschyren
Problem der form in der bildenden kunst (4:e uppl. 1903). —
H. har namn om sig som Tysklands främste skulptör
bland de samtida. I hans alstring torde hans nakna
bilder vara de mest betydande. Slutna inom sig
själfva, uttrycka de en enhetlig karaktär med
yttre och inre jämvikt och med betonande framför
allt af det typiska, det väsentliga i formen. —
H. är professor i München, men har ock ateljé
i Florens. Jfr monografi af Heilmeyer (1902).
2. G—g N.
Hildebrand, pseudonym för holländske skalden Beets, N. (se d. o.).
Hildebrand [-brant], Heinrich Rudolf,
tysk språkforskare, f. 1824, d. 1894,
biträdde bröderna Grimm vid utarbetandet af
"Deutsches wörterbuch" och öfvertog tills. med
professor Weigand i Giessen 1864 redaktionen
däraf (H. utarbetade en del af bokstafven
G och hela K). 1869 blef han e. o. och 1874
ord. professor i Leipzig. Han författade
Vom deutschen sprachunterricht in der schule (1865; 8:e uppl. 1903),
viktig genom framhållandet af åskådlighetens
betydelse vid tal och klangens vid läsning,
Über Grimms wörterbuch in seiner wissenschaftlichen und nationalen bedeutung (1869) och
Gesammelte aufsätze und vorträge (1890)
och ombesörjde en utmärkt bearbetning af Soltaus
"Deutsche historische volkslieder. Zweites hundert" (1856).
Postumt utkommo
Tagebuchblätter eines sonntagsphilosophen (1896),
Beiträge zum deutschen unterricht (1897) och
Materialien zur geschichte des deutschen volksliedes (1 bd, 1900).
Se Laube, "Rudolf H. und seine schule" (1903).
Hildebrand [-brant], Ernst, tysk målare,
f. 1833, studerade i Berlin, blef 1875 professor
i Karlsruhe och var 1880—85 professor vid
Berlinakademien. Han har målat porträtt, genrer,
historiska bilder:
Tullia åker öfver sin faders lik (1886, rådhuset i Berlin),
Drottning Luise på flykt (1889, Nationalgalleriet),
Kristus på Oljeberget (1896) m. m.
G—g N.
Hildebrand [-brant], Hermann, livländsk
urkundsutgifvare, f. 1844, d. 1890, utgaf, efter F. G.
v. Bunge, "Liv-, Est- und Curländisches urkundenbuch"
(1881, 84) och
Die arbeiten für das liv-, est- und kurländische urkundenbuch im jahre 1875—76 (1877),
en redogörelse för hans forskningar i Nordens
arkiv, särskildt svenska Riksarkivet.
Hildebrand [-brant], Karl, tysk språkforskare,
f. 1846, d. 1875, studerade historia och
filologi i Leipzig, blef filos. doktor 1871 och
docent i germansk filologi vid universitetet
i Halle 1873. H. egnade sig hufvudsakligen
åt isländskans studium. Hans arbeten äro
Über die conditionalsätze und ihre conjunctionen in der ältern Edda (1871),
Die versteilung in den Eddaliedern (i Höpfners och Zachers "Zeitschrift für deutsche philologie", tilläggsband 1874)
och den af Th. Möbius efter H:s död fullbordade
kritiska textupplagan "Die lieder der älteren
Edda (Sæmundar Edda)", 1876. Denna eddaupplaga
utmärker sig för god rättskrifning, efter
vetenskapliga grunder ordnad versindelning,
noggrant angifvande af alla läsarter och
af föregående utgifvares läsningsförslag
samt lyckligt tillgodogörande af de dittills
gjorda textkritiska forskningarna, hvartill
H. ej sällan lagt nya, af honom själf vunna
forskningsresultat.
Fr. L—r.*
Hildebrandismen, den uppfattning af förhållandet
mellan kyrka och stat och påfvedömets ställning
till båda, som fick sitt klaraste uttryck och
mest energiska omsättande i handling genom munken
Hildebrand (Gregorius VII, se denne).
Hildebrandslied [-lid] 1. Sången om Hildebrand
och Hadubrand, det äldsta befintliga fragmentet
af den tyska hjältesagan, från slutet af
700-talet, skildrar i allittererad versform
tvekampen mellan den åldrige Hildebrand och hans
son Hadubrand. Se Hildebrand och Fornhögtyska,
sp. 860. Hildebrandslied har utgifvits
af W. Grimm ("De Hildebrando, antiquissimi
carminis teutonici fragmentum", 1830), Sievers
(fotografisk faksimile) m. fl. Jfr E. Wadstein,
"Beiträge zur erklärung des Hildebrandsliedes"
(i Göteborgs högskolas årsskr., 1903). — Den
yngre H. är en folkvisa i flera affattningar,
som fortlefde långt in på 1500-talet i Tyskland
(se Folkvisor).
Hildebrandsson. 1. Hildebrand H.,
musikskriftställare, af samma ursprung som
släkten Hildebrand (se d. o., släktöfversikten),
f. 1791 på Flerohopps bruk i Kalmar län, d. 1858
i Södertälje, tog hofrättsexamen i Uppsala 1811
samt blef 1814 fänrik och sedermera kapten vid
Värmlands regemente. 1819—48 var han adjutant
hos kronprinsen, sedermera konung Oskar I. H. utgaf
"Läsning uti musikaliska ämnen" (1827—29) och skref
Om kyrkomusiken i Sverige (1857)
äfvensom flera uppsatser i "Ny tidning för musik"
(1853—57). Åtskilliga sånger af honom lära finnas
i manuskript. 1851 vann H. Svenska akad:s 2:a pris
för svar på frågan: "Är icke känslan af det sköna
till sin grund religiös?"
2. Hugo Hildebrand H., den föregåendes son,
universitetslärare, meteorolog, f. 19 aug. 1838
i Stockholm, blef student i Uppsala 1858,
studerade fysik under A. J. Ångström och var
1865—69 amanuens vid Fysiska kabinettet. 1866
blef han filos. doktor och docent i fysik,
föreläste 1868—77 detta läroämne vid Ultuna
landtbruksinstitut och utnämndes 1874 till
e. o. adjunkt i meteorologi och chef för
observatoriets meteorologiska afdelning samt
var 1878—1907 e. o. professor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
