Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hierokrati ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landet bereda stöd och ledning af ett
tidningsorgan, som i alla samfundslager
egde läsare. Därför öfvergaf han det lärda
maneret ("deduktionen") och tålde hellre
förebråelsen att "locka till sig läsare med
pojkaktigheter, slarf och konditorikram"
(N. Arfwidsson) och att "göra lättlästhet i pig-
och barnkammaren till högsta regel för stil"
(J. Johansson) eller begabberiet att "många
tyckte, Lilla Lasse var rolig, och han gjorde
sin fortune på detta tycke" (Askelöf). Redan
vid 1834 års riksdag visade många tecken, att
"Aftonbladet" var en samhällsmakt, ehuru ännu
representerande minoriteten, men en stark och
stundom segrande minoritet. Den styrelseregim
H. närmast bekämpade var det efter 1830 mer
och mer utvecklade s. k. "Braheväldet",
eller "sängkammarregeringen", som
gjorde den konstitutionella konseljen
till en formalitet. Laglig ordning i
målens behandling yrkades, favoritväldet
persiflerades, befordringssystemet klandrades,
maktmissbruk blottades, äfvensom "hofpartiets"
riksdagsmanövrer, öfvergrepp i fråga om
riksdagens budgetbestämmelser m. m. Därunder
kommo ofta öfverdrifna beskyllningar fram,
men så möttes H. af ännu mera öfverdrifna och
hätska anklagelser. I synnerhet under tiden
mellan riksdagarna 1835 och 1840 var polemiken
bitter, och tidningsstriden urartade ofta till
personliga gräl. En af de verksammaste faktorerna
i denna förbistring af polemik och politik var
indragningsmakten, hvilken af regeringen vida
oftare användes än laga åtal, då en tidning
ansågs ha gjort sig skyldig till öfverträdelse
af tryckfrihetsförordningen. Indragning
verkställdes, utan att orsaken gafs till känna,
vare sig för delinkventen eller allmänheten,
och utan någon annan anledning än höga
vederbörandes tycke. För 14 sådana indragningar
var H. utsatt (1835—38), däremot endast för 8
officiella åtal som tidningsutgifvare. Dessa
kunde endast före den första indragningen
riktas mot honom personligen, ty han egde icke
sedermera rätt att själf lagligen framstå som
sin tidnings ansvarige utgifvare. H:s strid
med indragningsmakten ådrog honom väl kostnad
och möda att ständigt ega tillgång till å
andra personer utfärdade "tillståndsbevis"
att utgifva "Det nya", "Det 3:dje", "Det 4:de"
o. s. v. "Aftonbladet", men gjorde faktiskt
slut å indragningsmakten flera år, innan den
utmönstrats ur grundlagarna. Frikännelse eller
penningeböter voro de officiella åtalens följder,
såväl då de riktades mot Aftonbladsutgifvaren som
mot H. som förläggare. Intet af dem var af natur
att kasta skugga på hans vare sig politiska
eller moraliska karaktär. — Vid riksdagen
1834—35 hade H. ifrigt yrkat på utvidgad
närings- och handelsfrihet, på offentlighet vid
underdomstolar, på representationens ombildning
m. m., men det var först vid den följande
riksdagen (1840—41) H. intog en mera framstående
plats, såväl bland oppositionens ledare som bland
riddarhusets talare. Representationsreform,
afskaffande af protektionistiska tullar och
skråtvång, införande af folkskolor, den lärda
skolans ombildning m. fl. af framåtskridandets
önskningsmål hade i H. en varm förkämpe
såväl inom riksdagen som i "Aftonbladet",
och "Aftonbladsfursten" var nu själf en makt
i samhället. Segern syntes verkligen en tid
luta åt den oppositionella sidan, regeringen
led flera kännbara nederlag i anslagsfrågor,
förslag till ändrad nationalrepresentation
blef förklaradt hvilande, statsrådets nya
organisation genomfördes, och en i dubbel mening
ny konselj kom till styret. Men riksrättsåtalen
lyktade med frikännelse, och i flera af sina
ifrigast yrkade planer stannade oppositionen
i minoritet. Efter riksdagens slut tycktes
nästan en reaktion inträda, och en mot H. af
högt stående aktieegare uppsatt tidning,
"Svenska biet", syntes ha satt sig till mål
att lära H., hvad personlig smädelse ville
säga. Reformens fana bars dock alltjämt högt af
"Aftonbladet", och efter Karl Johans död, 8 mars
1844, voro till en tid rollerna af oppositionell
och regeringsvänlig ombytta. H. kallades nu
"regeringens själfständige bundsförvant". Men
hatet emot honom å motståndarnas sida klädde sig
aldrig i hätskare ord än under 1844 års strid
om den hvilande representationsförändringens
antagande. Då förslaget fallit, bildades
genast ett sällskap för reformstridens
fortsättande. H. deltog som en af ledarna
såväl i detta som i de hvarandra efterträdande
reformsällskap, hvilka under de återstående 20
stridsåren verkade för reformens seger. Men
ännu mera verkade han genom sin tidning, som
med 1847 återtagit en oppositionell hållning,
nu icke mera som förr mot "systemet", utan mot
"bristen på system". 1848 års hvälfningar förde
åter reformen i förgrunden, under en ny ministär,
men det från tronen utgångna förslaget var föga
egnadt att vinna de liberales sympatier. H. intog
— påverkad från skilda håll — till detsamma en
obestämd hållning, vacklade mellan reformmötenas
förslag och det kungliga förslaget samt kände
ingalunda sin ställning angenämare, då han
öfvergått till att gifva detta sitt understöd. En
rå polemik framkallades nu emot honom; han
framhölls som en affälling, en plutokrat,
en vinningslysten fabrikant, som "gjorde" i
politik som i andra affärer. Till följd af den
almquistska katastrofen (se Almquist, K. J. L.,
sp. 673) togo sig den konservativa och den låga
pressen i förening anledning att smutskasta
H. och sökte göra honom medansvarig för den
olycklige skaldens verkliga eller förmenta
brott. Utledsen på tidningsmannaskapet och
längtande efter annan verksamhet, drog sig
H. tillbaka från den framstående plats han så
länge intagit inom Sveriges politiska lif och
sålde "Aftonbladet", som från 1852 års början
erhöll annan ledning.
Vid riksdagarna 1847 och 1850 hade
H. verkat för humanistiska reformer samt
för tullnedsättningar, och i dylika frågor
fortfor han att kämpa från sin riddarhusbänk
(1853—58) och i borgarståndet (1859—66)
vid de följande ståndsriksdagarna. Mildring i
lagar, utvidgande af kvinnans medborgerliga
rättigheter, afskaffande af speciella
förmånsrättigheter på allmänhetens bekostnad
hade fortfarande i H. en oförtröttad kämpe,
liksom representationsreformen och sparsamhet
med statsmedel, den senare i synnerhet yrkad i
fråga om krigsbudget och järnvägsbyggande. När
slutligen reformen vunnit seger valdes H. (1866)
till en af Stockholms representanter i Andra
kammaren, i hvilken han deltog intill sitt
sista år, kammarens ålderspresident, ledamot
af stats- eller konstitutionsutskott, verksam
talare och ihärdig motionär i de frågor, som
lågo honom på hjärtat. Det är också icke få
samhällsförbättringar, hvilka leda sitt upphof
från H:s initiativ vid riksdagarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
