Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hierokrati ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den fullbordades 405. — Från Rom hade
H. gjort en resa till Egypten med studier hos
Didymos den blinde och 386 slagit sig ned i
Betlehem, där han grundlade ett munkkloster,
som han själf förestod till sin död, och ett
nunnekloster under ledning af Paula, hvilken
följt honom till Palestina. Dessa kloster
blefvo den skola, som flertalet klostergrundare
i Västern genomgick. Där bedref H. ett ifrigt
författarskap, bl. a. en katalog öfver kristna
skriftställare från apostlarna till honom själf:
De viris illustribus, som åtnjuter anseende som
ett af hans genialaste verk, men som nyligen
uppvisats vara en slarfvigt hopkommen öfv. af
Eusebios med tillägg. De många kommentarer till
bibelböcker, som H. skref, visa ock ofta samma
arbetsmetod, att afskrifva en äldre kommentar
utan att angifva källan; då icke hans längtan
efter berömmelse eller asketiska ifver stå i
vägen, framträder där dock stundom en oväntadt
klar och fri blick. Bredvid det historiska,
texthistoriska och exegetiska författarskapet
upparbetade H. ock en ny litterär form,
munkbelletristiken, hans bästa alster inom
denna äro lefnadsteckningarna öfver Malchus
och Hilarion af Gasa. — Af sin förre vän
Rufinos angripen för bristande renlärighet,
drefs H. 395 att taga afstånd från sin andlige
lärofader Origenes, som nu börjat blifva
kättare; och ärelystnaden gjorde snart H. till
en hufvudkämpe mot hela origenismen och sin
egen föregående verksamhet, hvarunder hans
polemik i hätskhet lämnade föga öfrigt. Striden
fördystrade hans lif; 416 blefvo t. o. m. han
och hans kloster utsatta för groft våld. H. fick
ock upplefva folkvandringarnas härjningar. Han
dog 420. Af katolska kyrkan har han upphöjts
ej blott till helgon, utan ock till doctor
ecclesiæ (se d. o.). Hans samlade skrifter ha
utgifvits bl. a. af Vallarsi 1734—42 (förbättrad
uppl. 1762—72 aftryckt hos Migne); en modern
kritisk upplaga fattas; däremot finnes en kritisk,
omfattande biografi af G. Grützmacher, "Hieronymus"
(I—III, 1901—08). Värdefull är äfven J. Brochet,
"Saint Jérôme et ses ennemis" (1905).
Jfr Hj. Holmquist, "Gamla kyrkans historia" (1907).
Hj. H—t.
Hieronymus af Prag, bömisk riddare och teolog,
Johan Hus’ medhjälpare, föddes i Prag. Han blef baccalaureus
vid universitetet i Prag, drog därpå till
Oxford, där han lärde känna Wycliffes skrifter
och med glödande hänförelse omfattade dennes
lära. 1402 återvände han med dessa skrifter
till Prag, men gaf sig snart ut på långa
resor. 1407 var han åter i Prag och kämpade
vid Hus’ sida; från 1410 försökte han utbreda
Wycliffes läror i Ungern, Kroatien, Österrike,
Polen och Ryssland; 1412 deltog han i Prag i
aflatsstriden med en kraft och vältalighet,
som öfverträffade Hus’. 1415 reste han till
Konstanz för att försvara Hus, lämnade staden,
då han insåg hopplösheten i sitt företag, men
häktades på hemvägen och återfördes till mötet,
där den starke mannens kraft bröts genom ett
hårdt och grymt fängelse under ett halft år;
han återkallade sina påståenden och erkände det
berättigade i domen öfver Hus. Fortfarande hållen
i fängelse, bemannade han sig, fick till stånd
ett offentligt förhör i maj 1416 och återtog
där, full af martyrmod, sin återkallelse. 30
maj 1416 dog han på bålet. Humanisten Poggio,
som var närvarande, berättar i ett ännu bevaradt
bref om den underbara glädje och
det mod, som martyren visade ännu under de långa
dödsminuterna i lågorna. Se vidare Hus.
Hj. H—t.
Hieronymus Lorm, pseudonym för österrikiske
författaren H. Landesmann (se d. o.).
Hieroskopi. Se Hieromanti.
Hierosolyma, hos greker och romare namn på
Jerusalem.
Hierotek (af grek. hieros, helig, och theke,
förvaringsrum), helgonskrin, relikgömma, monstrans.
Hierro [järrå], ö. Se Ferro.
Hierta [järta], svensk-finsk adlig ätt,
härstammar från den danske krigaren Lars
Ragvaldsson, som egde gods i Halland;
hans son Bengt H, blef 1565 vid Varbergs
intagande svensk krigsfånge och gick i svensk
tjänst. 1627 introducerades dennes bror Torsten
på riddarhuset. Torsten dog barnlös. Från Bengt
H:s son Lars H., krigare, d. 1642, härstamma
såväl den adliga som två friherrliga ätter
H. Hans ättlingar i fjärde led, Lars H. och Karl
H. (se Hierta 1), erhöllo 1771 och deras kusins
son, generallöjtnanten Gustaf Adolf H., 1832
friherrlig värdighet. Lars’ ättegren fortlefver i
Sverige och immatrikulerades äfven som friherrlig
på finska riddarhuset 1818. Denna sistnämnda
gren af ätten är numera bosatt i Ryssland. Karls
ättegren fortlefver äfven som ofrälse, under
namnet Järta, hvilket namn Karls son Hans (se
Järta 1) antog, då han 1800 af politiska skäl
afsade sig adelskapet.
1. Karl H., friherre, militär, f. 1 jan. 1719,
d. 6 dec. 1793 på Lagmansholm i Fullestads
socken, Västergötland, deltog som fänrik i
slaget vid Villmanstrand, 1741, och föll
där i ryssarnas händer. Efter sin återkomst
ur fångenskapen befordrades han 1743 till
löjtnant. Som öfverstelöjtnant deltog han
i pommerska kriget (1757—62), men blef äfven
därunder tillfångatagen, vid Passewalk 1760.
1766 utnämndes han till öfverste för Jämtlands
regemente och 1768 för Dalregementet samt blef
1771 friherre. H. deltog lifligt i det politiska
lifvet under frihetstidens slut på hattpartiets
sida, till hvars bättre talare på riddarhuset
han räknades. Han närmade sig alltmera hofvet,
hvars sak han ifrigt försvarade under riksdagen
1771—72. 1773 blef H. generalmajor och 1778
generallöjtnant. 1788, då under svensk-ryska
kriget ett anfall från Danmark hotade, erhöll
han befälet öfver den s. k. "västra armén", som
hade i uppdrag att försvara Värmland, Dalsland
och Bohuslän. På grund af truppernas
fåtal (ej fullt 3,700 man) och genom att han
därtill splittrade dem på flera ställen kunde
H. ej hindra danskarnas inryckande i Bohuslän i
sept. s. å., och en afdelning af hans armé, under
befäl af öfverste Tranefelt, blef i hans egen
närvaro tillfångatagen af danskarna vid Kvistrum.
2. Hans H., den föregåendes son, friherre. Se Järta 1.
3. Johan Gustaf H., militär, publicist,
f. 25 okt. 1791 i Göteborg, d. 16 dec. 1859
i Stockholm, genomgick krigsakademien på
Karlberg och blef 1808 underlöjtnant vid
Göta artilleri. Som sådan tillhörde han
i mars 1809 den afdelning af "västra armén",
som kvarstannade vid gränsen, samt gjorde äfven
fälttågen i Tyskland och Norge (1813—14). Han
befordrades 1816 till löjtnant, s. å. till
kapten i generalstaben, 1818 till major vid
Västgöta-Dals regemente samt 1821 till bataljonschef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
