Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 525-526 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermelin, Olof - Hermelinen - Hermengild - Hermengildsorden - Hermeneutik - Hermentaria - Hermes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af Södermanland. 1872 kallades han till korresp.
led. af nämnda samfund. — Hans son Olof
Trygve H., f. 3 aug. 1856, amanuens i
Landtförsvarsdepartementet, har studerat målning vid
konstakademien 1881—86 och målar landskap i
akvarell.
1. C. H. H. 2. (L. S.) 3. S—s. 4. —rn. (G—g N.)


Hermelinen l. Lekatten, Mustela ermineas l.
Ictis ermineus, zool., hör till vesselsläktet af familjen
vesseldjur, Mustelidæ, inom rofdjurens ordning
af däggdjuren. Till kroppsformen är den synnerligen
smärt och långsträckt; fällen saknar gröfre stickelhår; svansen är
(håren i spetsen oberäknade) längre än hufvudet och ytterst försedd
med en stor, svart hårpensel. Sommardräkten är ofvan gulbrun, under
hvitaktigt svafvelgul, vinterdräkten däremot frånsedt svansspetsen h.
o. h. hvit med svafvelgul anstrykning under. Kroppens
längd kan stiga till 275 och svansens till 95 mm.
Hermelinen förekommer allmänt öfver hela Sverige
både i skogs- och fjälltrakter samt på slättlandet.
Utom Sverige är den utbredd öfver hela Europa
äfvensom i norra och mellersta Asien ända till Stilla
hafvet samt Nord-Afrika. Den vistas i jordhålor,
stenrösen, rämnor och andra dylika gömställen samt
är mestadels i rörelse under dygnets mörkare
del. Den är ovanligt djärf och modig, lefver af
mindre däggdjur och fåglar, men angriper äfven
djur, som äro mycket större än den själf, t. ex.
kaniner, harar och höns. Fångad som ung, kan
hermelinen blifva mycket tam; dock bites den rätt ofta,
särskildt om man hastigt fattar tag i densamma. Den
gör skada genom att förgripa sig på ägg, småfåglar
och hvarjehanda villebråd, däremot gagnar den
genom att utrota råttor och möss äfvensom genom sitt
vinterskinn, som lämnar ett fint pälsverk. Detta
värderas efter hårets finhet, längd och hvithet. Sibirien
och Ryssland lämna till pälsverk särdeles dugliga
skinn. Förr var bärandet af hermelinsmantlar,
prydda med djurets svarta svansspetsar, en förmånsrätt
för furstliga personer. Nu användas hermelinsskinn
allmänt som pälsverk.
C. R. S.*

Hermenegild, västgotisk furste, son till och en tid
medregent åt konung Leovigild (se d. o.), gjorde
uppror mot sin arianskt sinnade fader, halshöggs
585 och blef inom den spanska kyrkan dyrkad som
martyr och helgon, enär han antagit katolsk tro och
på afrättsplatsen vägrade mottaga sakramentet af
en ariansk präst.

Hermenegilds-orden, spansk orden, uppkallad
efter den helige Hermenegild. Se Ordnar.

Hermeneutik (af grek. hermeneutike), tolkningskonst,
vetenskapen om de grunder, enligt hvilka man
kan finna och bestämma en skrifts mening. —
Biblisk hermeneutik kallas den teologiska
vetenskapsgren, som handlar om grunderna för bibelns
tolkning. Redan inom den äldsta kyrkan gjorde sig
i fråga om tolkningen olika grundsatser gällande.
Den antiokenska skolan förklarade de heliga skrifterna
enligt deras ordalydelse. Den alexandrinska
följde ett allegoriskt utläggningssätt. Under
medeltiden tolkades skriften hufvudsakligen
efter traditionen och dogmerna; mystiska
och allegoriska förklaringar voro då mycket
vanliga. Efter reformationen sökte man
alltmera göra gällande en på språkliga och
historiska grunder stödd uppfattning af
författarnas verkliga mening. M. Flacius’
”Clavis scripturæ sacræ” (1567) var den
första systematiska framställningen af
den protestantiska hermeneutiken. Med den
vetenskapliga bibelforskningens framsteg gjorde
sig den historiska metoden alltmera gällande. Som
afvikelser från denna metod och återfall till
en subjektiv bibelutläggning kan man betrakta
Kants moraliska tolkningssätt, enligt hvilket man
måste lämna å sido författarens verkliga mening,
så snart denna kommer i strid med förnuftet
eller är Gud ovärdig, samt äfven Paulus’
”psykologiska” l. naturliga och Strauss’ mytiska
förklaringssätt. Stora förtjänster om bibelns
tolkningsmetod inlade under 1700-talet Semler
(ehuru han stundom af sin ackommodationsteori
fördes på afvägar) och Ernesti samt under
1800-talet Schleiermacher. I nyare tid har
hela den historisk-kritiska bibelforskningen
lämnat betydande konkreta bidrag till ett rätt
uppfattningssätt af bibelns innehåll.
(E. S—e.)

Hermentaria, astron., en af småplaneterna.

Hermes (grek. Ἑϱμῆς, Ἑϱμείας, motsv.
romarnas Mercurius), grek. myt., en af
den grekiska gudalärans mångsidigaste och mest
mångtydda gestalter. Man har som ursprunglig
natursymbolisk grund velat tillägga honom
betydelsen af ljus-, blixt- eller företrädesvis
vindgud. Sagorna göra honom till son af Zeus
och Maia, född på berget Kyllene i Arkadien,
och beteckna honom framför allt som de listiga
uppfinningarnas och konstgreppens, den hos
grekerna starkt framträdande förslagna och
mångsidiga förvärfsverksamhetens gud. Redan
första dagen af sin tillvaro visade han prof
på sin medfödda fintlighet genom att af en
sköldpaddas skal tillverka den första lyran
och därefter från sin halfbroder Apollon
stjäla femtio kor. Ställd till rätta inför
Zeus, dömdes han att återgifva det stulna,
men lyckades blidka Apollon genom att skänka
honom sitt nyuppfunna strängaspel. Zeus, som
genomskådade sin sons lyckliga naturanlag,
gjorde honom till gudarnas härold och budbärare
(diaktoros), hvilken nyttjades i alla
värf, som kräfde synnerlig slughet, vältalighet
eller handlingskraft. Som gudafaderns sändebud
förde han äfven drömmarna till de dödlige,
hvilka han genom beröring med sin staf sänkte
i slummer, och som psychopompos l.
psychagogos ledsagade han de aflidnes själar
till underjorden (se Charon, fig.). H. stod
sålunda i beröring äfven med de underjordiska
(kthoniska) gudamakterna och dyrkades med hänsyn
härtill som H. Chthonios. F. ö. bibehöll han sin
smak för herdelifvet. Han gällde som hjordarnas
och betesmarkernas beskyddare samt förde i
likhet med öfriga herdegudar ett ystert lif med
skogarnas och bergens nymfer. Inom nästan alla
områden af det mänskliga lifvet ansågs han som
lyckogifvare. Framför andra räknade de dristige
och förslagne köpmännen honom som främjare
af deras yrke, men äfven jordbrukare, jägare,
sjöfarande, skattgräfvare m. fl. trodde sig
vid många tillfällen behöfva och erhålla hans hjälp. Ja t. o. m.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>