Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermafroditbrigg - Hermafroditism - Hermafroditkula - Hermafroditos - Herman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
masten och som brigg på den främsta, dock utan
märs och således liknande nutidens skonertar. Jfr
Brigg.
R. N.*
Hermafroditism (om ordets härledning se
Hermafroditos). 1. Anat., den samtidiga
förekomsten af han- och honorgan hos en
varelse. Endast hos vissa lägre djursläkten
förekommer hermafroditism normalt (se H. 2). Hos
människan träffas den endast som en abnorm,
felaktig bildning. Hos det mänskliga embryot
finnas alltid i början anlag till båda könens
organ. Först i 5:e eller 6:e veckan sker
utvecklingen i en bestämd riktning, medan det
andra könets organ kvarstanna på rudimentär
ståndpunkt. Stundom utveckla sig dock organen mer
eller mindre i båda riktningarna, och då uppstår
(i högst sällsynta fall) verklig (androgyn)
hermafroditism, om både inre och yttre organ
utbilda sig dubbelt, eller (jämförelsevis
betydligt vanligare) falsk hermafroditism
l. pseudohermafroditism, om de yttre könsdelarna
och könsprodukternas utförsgångar ega en byggnad,
som i högre eller lägre grad öfverensstämma med
det motsatta könets. Vid pseudohermafroditism är
det vanligen ytterst svårt att under lifstiden
bestämma det rätta (öfvervägande)
könet. — Vitterheten har åtskilliga gånger behandlat
fall af hermafroditism; bekantast i Sverige är
Almquists roman ”Drottningens juvelsmycke”
(Tintomarafiguren). — Om psykisk hermafroditism
se Homosexualitet.
2. Zool. Hos flertalet djur alstras antingen
blott honliga eller blott hanliga könsceller;
sådana djur betecknas som skildkönade i motsats
till hermafroditerna eller de samkönade, där
samma individ frambringar både honliga
och hanliga könsprodukter. Vanligen
äro hos hermafroditerna honliga och hanliga
könskörtlar själfständiga, ej förenade;
mera sällan — såsom hos lungsnäckorna — bilda
de en enda körtelmassa, som alstrar både sädes-
och äggceller. Hermafroditism förekommer
mycket allmännare hos lägre djur än hos de högre.
Sålunda är den allmän hos ett stort antal maskar
(hvirfvelmaskar, lefvermaskar, binnikemaskar,
daggmaskar, blodiglar), många blötdjur
o. s. v. Däremot är normal hermafroditism
sällsynt hos leddjur och ryggradsdjur; bland
de senare blott hos några benfiskar och måhända
pirålarna. Som undantag kunna dock äfven bland
ryggradsdjuren uppträda enstaka individer, som
äro verkliga hermafroditer. Detta har iakttagits
t. ex. hos sill-, makrill- och torskfiskar
och några däggdjur, äfven hos människan.
Vanligare än denna verkliga hermafroditism
uppträder hos däggdjuren pseudohermafroditism
(se H. 1).
3. Bot. Hos fanerogama växter eger hermafroditism
rum, då blommorna innehålla både ståndare och
pistiller fullt utvecklade, eller äro "samkönade", i
motsats till skildkönade eller diklina blommor. För
hermafrodita blommor brukas tecknet ☿. Hos
sådana blommor är sålunda själfbefruktning l. homoklin
befruktning genom öfverförande af frömjöl från
ståndare till pistill i samma blomma möjlig, men
genom särskilda anordningar med afseende på
ståndarnas och pistillernas förhållande till hvarandra
är en dylik själfbefruktning ofta förekommen eller
försvårad, t. ex. genom dikogami eller herkogami —
(se d. o.). Hermafroditisk,
tvekönad.
1. F. B.* 2. L—e. 3. (G. L—m.)
Hermafroditkula (se Hermafroditos),
krigsv., var en förenad spräng- och brandbomb, som
uppfanns 1704 af generalfälttygmästaren frih. J.
Siöblad (d. 1710).
H. W. W.*
Hermafroditos (grek. Ἑϱμαφϱόδιτος, lat.
Hermaphroditus), grek. myt., ett fantastiskt dubbelväsen
af man och kvinna, åt hvilket egnades
gudomlig dyrkan. Antagligen har denna idé uppstått
genom sammansmältning af orientaliska och grekiska
religionsföreställningar. De äldsta spåren gå till ön
Cypern, där i äldre tid dyrkades en gud Afroditos,
såsom namnet antyder, en manlig motsvarighet
till kärleksgudinnan Afrodite. Vid de åt honom
egnade offerfesterna uppträdde männen i kvinnlig
och kvinnorna i manlig dräkt, hvilket torde innebära
en hänsyftning på gudens androgyna (mankvinnliga)
natur. I den yngre grekiska, äfven af den romerske
skalden Ovidius bearbetade sagan säges H. vara en
son af Hermes och Afrodite. I honom förälskade sig
källnymfen Salmakis i Karien och sökte, då han en
gång badade i hennes källa, att kvarhålla honom.
På hennes böner förvandlades de af gudarna till en
dubbelgestalt af man och kvinna. Afbildandet af
hermafroditer, eller den konstnärliga föreningen
af manliga och kvinnliga kroppsformer, är en
uppgift, hvarpå grekernas plastiska konst under
antikens senare århundraden ofta försökte sig.
A. M. A.
Herman (ty. Hermann), tyska furstar. 1. Se
Arminius. — 2. Se Billungarna. — 3. H.,
pfalzgrefve af Sachsen och landtgrefve af
Thüringen, d. 1217, följde 1180 sin äldre broder,
landtgrefve Ludvig III den fromme eller milde
af Thüringen, i kriget mot Henrik Lejonet
af Sachsen, men föll i slaget vid Weissensee
(s. å.) i sin fiendes händer. Redan året därefter
blef han frigifven och erhöll på en riksdag
i Erfurt pfalzgrefvevärdigheten i Sachsen;
efter Ludvigs död, 1190, ärfde han dessutom
Thüringen. I de efter kejsar Henrik VI:s död,
1197, rasande striderna mellan motkonungarna
Filip af Schwaben och Otto IV deltog han än på
den ena, än på den andra sidan och stod slutligen
1212 i spetsen för de furstar, som valde Fredrik
II af Sicilien till konung. Enligt sagan var
det H., som anordnade det s. k. sångarkriget
på Wartburg. — Jfr Knochenhauer, ”Geschichte
Thüringens” (1871). — 4. H., grefve af Wied,
kurfurste och ärkebiskop af Köln, f. 1477,
d. 1552, uppfostrades för det andliga ståndet
och valdes 1515 till ärkebiskop af Köln. I
början uppträdde han som motståndare till
reformationen, röstade på riksdagen i Worms 1521
för aktsförklaringen mot Luther och förföljde
dennes anhängare i Paderborn, där han 1532
blifvit biskop. Efter hand mognade hos honom
beslutet att, utan brytning med påfven, söka
åstadkomma en förbättring af den kyrkliga
läran och förvaltningen inom sitt stift;
ett försök i denna riktning gjorde han på en
provinssynod 1536. Sedermera gick han längre,
trädde i förbindelse med kurfurstarna af
Sachsen och Brandenburg och med Melanchthon och
lät 1543 genom denne och Butzer utarbeta ett
reformationsförslag, som antogs af de världsliga
stånden och en del af prästerskapet. Men
flertalet af de andlige vädjade till kejsaren
och påfven, som 1546 förklarade H. afsatt,
hvarpå denne 1547 utan motstånd nedlade sitt
ämbete och drog sig tillbaka till grefskapet
Wied. — Jfr Varrentrapp, ”H. von Wied und sein
reformationsversuch in Köln” (1878).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
