Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik VIII - Henrik - Henrik av Cornwall - Henrik I - Henrik II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anklagade henne några år senare för otrohet
och lät afrätta henne (19 maj 1536). Dagen
därpå trolofvade han sig med Jane Seymour, som
han äktade 30 maj s. å. Hon afled i barnsäng
24 okt. 1537 efter att ha födt honom sonen
Edvard (med Katarina hade han dottern Maria
och med Anna Boleyn dottern Elisabet, hvilka
nu bägge förklarades illegitima och gjordes
arflösa). Faran för ett förbund mot H. mellan Frans
I och Karl V förmådde honom att söka stöd hos
Tysklands protestantiska furstar, och på sin
nye kanslers, Thomas Cromwells (se d. o.), råd
äktade han (6 jan. 1540) Anna af Kleve. Då faran
gick öfver genom utbrottet af krig mellan Frans
och Karl, försköt H. sin nya gemål (juli s. å.),
och Cromwell, som tillställt detta äktenskap,
störtades. H. hade redan tidigare, för att lugna
den genom klostrens indragning uppkomna oron
bland befolkningen, åter närmat kyrkobekännelsen
till den romersk-katolska läran, och nu fick
det katolska elementet med hertigen af Norfolk
fullständigt öfverhand vid hofvet. H. äktade
dennes brorsdotter, Katarina Howard (aug. 1540),
men äfven hon föll offer för anklagelser
rörande äktenskaplig otrohet och afrättades
(13 febr. 1542). Med H:s sista gemål, Katarina
Parr, hvilken han äktade 12 juli 1543 och som
öfverlefde honom, fingo reformationens vänner
åter större inflytande, men för H. själf var
under alla växlingar den kungliga suprematiens
erkännande hufvudsyftet i hans kyrkopolitik,
och han förföljde med lika blodig stränghet mot
densamma motsträfviga katoliker och protestanter
(det ädlaste offret var hans forne kansler,
sir Thomas More, afrättad 1534). H:s krig
med Skottland 1542—46 kännetecknas mest af
gränsstrider; H. sökte efter Jakob V:s död få
till stånd giftermål mellan sin son Edvard och
den späda skotska tronarfvingen Maria Stuart,
men planen strandade på motstånd af det franska
partiet i Skottland under kardinal Beaton. H:s
sista lefnadsår oroades af stämplingar
om regentskapet för den sjuklige konungens
minderårige son Edvard. Hertigen af Norfolk
och dennes son, earlen af Surrey, fängslades
som invecklade däri (dec. 1546); den senare
afrättades, men den förre räddades genom H:s
plötsliga död. — H. var impulsiv ända till
nyckfullhet, sinnlig och grym, men egde jämväl
mycken statsklokhet och en hänsynslös kraft,
som satte honom i stånd att med anlitande af
lagliga former göra den kungliga viljan nära nog
allrådande i England. Ett vittnesbörd om hans
teologiska lärdom är hans försvarsskrift mot
Luther för de sju sakramenten, Assertio septem
sacramentorum (1521), som af påfven förskaffade
honom titeln "trons försvarare". Litt.: Froude,
"History of England from the fall of Wolsey"
etc. (1856 ff., 5:e uppl. 1893, del I—IV),
Brewer, "The reign of Henry VIII from his
accession to the death of Wolsey" (2 bd, 1884),
Gasquet, "Henry VIII and the english monasteries"
(2 bd, 1888—89), Stubbs, "Lectures on the study
of mediæval and modern history" (1886; 2:a
uppl. 1896), Hall, "Henry VIII" (2 bd, 1904),
och Hume, "The wives of Henry VIII" (1905).
1—8. V. S—g.
Henrik (eng. Henry), engelska prinsar.
1. H., andre son till konung Henrik II, f. 1155,
d. 1183, blef vid sin äldre broders död 1156
tronföljare och förmäldes vid fyra års ålder 1160 med
Ludvig VII:s af Frankrike dotter Margareta. Han
kröntes 1170 och eggades sedan af baronerna att
framställa anspråk på delaktighet i den kungliga
myndigheten. Understödd af sin svärfader, gjorde
H. uppror 1172, försonades hösten 1174 med
fadern, men gjorde ånyo uppror 1182, belägrades
en tid af denne i Limoges, men bortdrefs
därifrån af de öfver hans plundringar förbittrade
borgarna. Under ett nytt plundringståg drabbades
H. af en häftig febersjukdom och afled 11 juni
1183 i Martel, bittert ångrande sin trolöshet
mot fadern.
2. H. af Cornwall, son till Henrik
III:s broder earl Rikard af Cornwall, som
1257 valts till romersk konung, föddes 1235
och kallades vanligen till följd af faderns
tyska förbindelser Henry of Almaine.
Han deltog i 1260-talets strider först på Simons
af Montfort sida och från hösten 1263 som
trogen bundsförvant åt sin farbroder
konungen. 1270 begaf han sig på korståg till
Tunis och blef på hemfärden, 13 mars 1271,
mördad vid altaret i en af Viterbos kyrkor af
earl Simons söner Guy och Simon af Montfort,
hvilka med orätt misstänkte honom för andel i
faderns död. Dante försätter mördaren Guy of
Montfort i Infernos sjunde krets, omgifven af
en flod af sjudande blod.
3. Henrik af Lancaster, son till Henrik,
earl af Lancaster, Henrik III:s sonson
(f. omkr. 1281, d. 1345), föddes omkr. 1299,
lär i sin ungdom ha stridt som korsriddare
i Preussen, på Rhodos och Cypern samt i
Granada, deltog i Edvard III:s fälttåg till
Skottland (1336) och Flandern (1338—39)
samt upphöjdes 1337 till earl af Derby och
1351 till hertig af Lancaster. Han var
Edvard III:s förtrognaste rådgifvare och
främste militäre medhjälpare, anförde de
kungliga trupperna vid många härnadståg
i Frankrike och Skottland, utförde flera
viktiga diplomatiska uppdrag och var bl. a.
den främste engelske underhandlaren vid
fredsslutet i Bretigny 1360. H. ansågs för
en af sin samtids ädlaste riddare; hans dotter
Blanche förmäldes 1359 med Edvard III:s
fjärde son, Johan af Gaunt, och blef
stammoder för huset Lancaster (se d. o.).
1—3. V. S—g.
Henrik (fr. Henri), franska konungar.
1. H. I, konung Roberts andre son och Hugo
Capets sonson, f. omkr. 1005, d. 1060, blef 1026
sin faders medregent, kröntes 1027 och blef
vid faderns död, 1031, ensam konung. Strider
med adeln och prästerskapet, i början ledda
af hans moder Constance, som ville ha sin
tredje son Robert till konung, upptogo hela hans
regeringstid. Åt Robert gaf han det af honom
själf som tronföljare innehafda hertigdömet
Bourgogne, hvarigenom den äldre burgundiska
hertigsläkten grundlades. Han förmäldes
1051 med ryske storfursten Jaroslavs af Kiev
dotter Anna, Olof Skötkonungs dotterdotter.
Efter tidens sed lät han i Reims 1059 kröna sin
då sjuårige son Filip (I) till konung. Litt.:
F. Sœhne, "Étude sur la vie et le règne de Henri
I:er" (i "Positions des thèses de l’École des
chartes", 1891).
2. H. II, andre son af Frans I och hans
första gemål, Claude de France, f. 31 mars
1518 i S:t Germain-en-Laye, blef konung 1547.
Rikt begåfvad, men nöjeslysten och utsväfvande,
lät han sig helt ledas af sina manliga och
kvinnliga gunstlingar. Bland de förre
märkas hertigarna af Guise och konnetabeln
Anne de Montmorency, bland de senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
