Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helgekors kyrkosocken. Se Mohla 2 - Helgekvidorna - Helgeland - Helgelse - Helge Magre - Helgenfs - Helgeraa batteri - Helgesen, Povl Se Povl Helgesen - Helgesen, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera tjock och köttig än andra flundror. Hennes
kött är högt värderadt. De torkade fenorna anses
i Norge som en läckerhet och kallas rav, buken
och de fetare styckena invid fenorna skäras i
remsor och kallas räkling. — Helgeflundran,
eller, såsom norrmännen kalla den, kveiten,
uppehåller sig gärna på djupet, men går äfven
upp på grundvatten och in i fjordarna dels
för att leka, dels för att söka föda. Den
lär vara synnerligen begifven på hummer, men
förtär för öfrigt allehanda fisk, som den kan
öfverkomma. Den är mycket glupsk och rofgirig
samt biter på allt slags agn. Helgeflundran
fångas ifrigt, hufvudsakligen på "backor" och
andra krokredskap, ofta på öfver 180 m. djup. Den
är en nordlig fiskart, som förekommer från Island
och Grönland längs kusterna af Nordsjön äfvensom
in i Kattegatt och Öresund samt tillfälligtvis
någon gång i södra Östersjön. Den finnes
äfven vid Kamtsjatka och vid Kaliforniens
kuster. Helgeflundran (isl. heilagr fiskr,
ty. heiligbutt, eng. halibut) har fått sitt namn
däraf, att den fordom var en omtyckt rätt under
helgerna, då kött var förbjudet.
R. L.*
Helgekors kyrkosocken. Se Mohla 2.
Helgekvidorna kallas tre sånger i den äldre
Eddan, af hvilka en handlar om Helge Hjorvardsson
och de två andra om Helge Hundingsbane. Se Helge.
Th. W.*
Helgeland, namn på södra delen af Nordlands
amt (Norge). Areal 18,683,44 kvkm. 55,380
inv. (1900). H. är i administrativt hänseende
deladt i två fögderier och två sorenskriverier
(Söndre og Nordre H.). Där ligger lastageplatsen
Mosjöen, med 1,369 inv. (1900). Se vidare
Haalogaland.
O. A. Ö.
Helgelse (lat. sanctificatio) är den i
dogmatiken, vid sidan af termen förnyelse
(se d. o.), häfdvunna och numera vanligaste
beteckningen för det sista ledet i "nådens
ordning", det afslutande momentet i
"den helige andes nådeverk". (Se vidare
Förnyelse.) Själfva uttrycket är hämtadt från
det nytestamentliga språkbruket; särskildt
i Hebréerbrefvets framställning är "helgelse"
ett centralt begrepp. Här liksom i allmänhet i
N. T. användes det dock — med allehanda olikheter
i det enskilda — genomgående i en allmännare
betydelse än den det i den senare dogmatiken
fått: såsom beteckning mindre för ett enskildt
moment i frälsningstillegnelsen än för denna
i sin helhet från en viss synpunkt betraktad,
nämligen försåvidt den från Guds sida innebär
ett människans uttagande ur den syndiga världens
sammanhang och hennes insättande i hans gemenskap
samt från människans sida ett genom gemenskapen
med den helige Guden möjliggjordt och fordradt,
successivt lösgörande af alla hennes krafter
från syndens herravälde och deras "helgande"
åt Guds tjänst (jfr t. ex. Rom. 6: 19, 22;
1 Kor. 1: 30; 1 Tess. 4: 3 ff., 2 Tess. 2: 13;
1 Petr. 1: 2; Hebr. 2: 11; 9: 12 ff.; 10: 10 ff.;
12: 14). Ännu hos Luther bibehåller "helgelse" i
det väsentliga denna allmännare betydelse. Först
i konkordieformeln fixeras begreppet "helgelse"
som beteckning för ett särskildt, visserligen på
rättfärdiggörelsen med nödvändighet följande, men
dock från denna skildt, nytt "verk" af den helige
ande. Syftet härmed är att i frälsningsvisshetens
centrala intresse och gentemot den katolska
kyrkans sammanblandning af rättfärdiggörelse
(här fattad som en faktisk, genom ingjutandet
af öfvernaturliga nådekrafter i växelverkan
med människans egna verk åstadkommen
omskapelseprocess) och helgelse häfda
rättfärdiggörelsens (= syndaförlåtelsens)
själfständighet som en i sig afslutad akt af Guds
rena nåd. Blott om detta strängt fasthålles,
blir en verklig frälsningsvisshet möjlig;
hänvisas människan att stödja denna på sin
aldrig fulländade helgelseprocess, måste hon
ständigt — såsom ock romerska kyrkan lär —
komma att sväfva mellan fruktan och hopp. Dock
har å andra sidan detta konkordieformelns
söndrande af det i och för sig oskiljaktigt
samhörande visat sig ej vara utan faror. Det
har vid detta lärosätt lätt kunnat förbises,
att kraften till helgelsen ligger just i den
genom rättfärdiggörelsen öppnade personliga
gemenskapen med Gud, ej i någon naturartad
"nådekraft" vid sidan af denna; så har i läran om
helgelsen ofta en katoliserande uppfattning af
"nåden" smugit sig in, och i sammanhang därmed
har hufvudtonvikten på katolskt sätt flyttats
från "rättfärdiggörelsen" till "helgelsen". På
denna omväg ha så konkordieformelns bestämmelser
kommit att öppna platsen för åskådningar,
som de just voro afsedda att afvärja.
E. Bg.
Helge Magre, landnamsman på Island. Hans
fader var Eyvind, kallad Östman, från
Götland i Svearike, hvilken jämte sin fader,
Björn, drog i västerviking, hans mor en irisk
kungadotter. H. var född och uppvuxen på Irland
och kom genom gifte in i Orknöhöfdingen Ketil
Flatnäsas släkt, hvars flesta medlemmar bosatte
sig på Island. Han följde deras exempel samt
tog land åt sig och sitt följe på norra delen
af ön, vid Eyjafjorden (omkr. 890). Ehuru
döpt och kristen, trodde H. äfven på Tor,
som han åkallade vid sjöfärder och andra
vanskliga företag. Sin gård uppkallade han
efter Kristus (Kristsnes). H. blef stamfar till
en talrik och mäktig ätt, en af de främsta
ej blott i trakten, utan på hela Island.
C. R. (R. N—g.)
Helgenæs, den mellersta och längst utskjutande af
de tre små halföarna på sydkusten af Mols härad
i östra Jylland. Blott genom en smal landtunga
("Draget") är H. förenadt med fastlandet;
det är uppfylldt af höjder (högsta punkten,
"Ellemandsbjerg", är 98,5 m.). H. utgör en
socken och har 750 inv. (1906). Det tjänade
under medeltiden som tillflyktsort för marsk
Stig och de öfrige "konungamördarna", och en
180 m. lång stenmur, byggd öfver Draget, är
ett minne häraf. I juni 1849 retirerade general
O. Rye med 7,000 man till H. och höll sig där,
tills han med sin kår natten mellan 3 och 4
juli hemligen fördes till Fyn och därifrån till
Fredericia för att deltaga i utfallet 6 juli.
E. Ebz.
Helgeraa batteri [-rå], i Norge, på östra
sidan om Langesundsfjordens mynning,
anlades 1807 till skydd för inloppet till
Porsgrund och Skien. Efter 1815 bortfördes
bestyckningen och H. lämnades att förfalla.
L. W:son M.
Helgesen, Povl. Se Povl Helgesen.
Helgesen, Hans, dansk officer, f. 4 okt. 1793
i Oslo (Norge), d. 28 febr. 1858 i Rendsborg,
var 1813—14 löjtnant i norska armén, men tog vid
Norges skilsmässa från Danmark (1814) afsked,
bevistade 1815 som preussisk officer slaget vid
Waterloo och gjorde därefter (till 1818) tjänst
vid den danska ockupationskåren i Frankrike,
där han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
