Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hebreiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"hebreiska" för detta språk finnes först i företalet till
Jesu Syraks bok (förf. omkr. 200 f. Kr.) och sedan
i N. T. (Uppb. 9: 11). I Joh. Ev. 5: 2; 19: 13
betecknar detta ord hebréernas dåvarande modersmål,
arameiskan (se Arameiska språket),
i motsats till grekiskan. Utom G. T. finnas inga
andra minnesmärken kvar af det gamla hebreiska
språket än några med korta inskrifter (hufvudsakligast namn)
försedda skurna stenar och gemmer,
till en del äldre än babyloniska fångenskapen
(586—538 f. Kr.), samt en mängd judiska mynt, af
hvilka de äldsta dock icke gå längre tillbaka än
till år 135 f. Kr. Hebreiskan tillhör eller rättare
bildar den semitiska språkstammens mellersta eller
kanaanitiska gren; ty med den andra länken af denna
gren, feniciskan, är hebreiskan så nära släkt, att
de kunna betraktas som ursprungligen ett språk (jfr
Feniciska språket). Liksom i arameiskan
öfvergå äfven i hebreiskan b, d, g, p, t, k efter
vokal till aspirator och sedan till spiranter. I båda
språken har den gamla semitiska deklinationen gått
förlorad genom vokaländelsernas bortfallande. Dock
finnas ännu vissa spår af densamma bevarade i
hebreiskan, nämligen dels den ursprungliga ackusativändelsen
-ā (skrifven -ah), som dock icke längre
användes vid det direkta objektivet, utan endast
betecknar riktning, t. ex. šām, där, šāmmāh, dit,
dels de s. k. paragogiska vokalerna, d. v. s. gamla
kasusändelser, som ännu bibehållas i vissa stående
uttryck, ehuru utan att beteckna någon viss kasus,
t. ex. benī ’athōnō i st. f. ben ’athōnō, hans åsninnas
fåle (1 Mos. 49: 11). Från arameiskan skiljer sig
hebreiskan hufvudsakligen i följande afseenden. De
ursprungliga interdentalerna behandlas olika; så öfvergå
þ och ð i hebreiskan till š och z, i arameiskan
till t och d, t. ex. arab. þaurun, hebr. šōr, aram.
tōr, tjur, arab. ðahabun, hebr. zāhāb, aram. dehab,
guld. Korta vokaler förlängas ofta i hebreiskan,
där de i arameiskan reduceras eller h. o. h. bortfalla,
t. ex. arab. qătălă, hebr. qāṭắl, aram. qeṭắl,
han har dödat. Vidare har hebreiskan prefigerad
artikel, t. ex. ha-š-šāmajim, himmelen, och passivbildning
genom vokalförändring, t. ex. quṭṭal (arab. quttila),
motsvarande den aktiva formen
qiṭṭel (arab. qattala). Detta förekommer ej i arameiskan,
och detsamma gäller om bildningen af
reflexiv-passiva former med n, t. ex. hebr. niqṭal
(arab. inqatala), hvilka äfvenledes försvunnit i arameiskan.
I lexikaliskt hänseende kännetecknas hebreiskan
— helt naturligt till följd af det obetydliga
omfånget af den litteratur, som kommit oss till handa
— jämförelsevis af ordfattigdom, då vi af dess 500
rötter ega blott omkr. 5,500 ord. Otvifvelaktigt
utgjorde dock det G. T:s kanoniska böcker blott en
ringa del af de gamle hebréernas en gång förhandenvarande
nationallitteratur. Af dialekter inom den
egentliga hebreiskan finnes endast ett litet spår i det
Domareb. 12: 6 anförda faktum, att Efraims stam
uttalade s i st. f. š (sch). Däremot har det genom
nyare forskningar och fynd — framför allt genom
moabitkonungen Mesas inskrift (se Mesa) — ådagalagts,
att israeliternas små grannfolk, moabiter,
ammoniter, edomiter och möjligen äfven filistéer
(jfr Neh. 13: 24 om dialekten i Asdōd), talat munarter,
hvilka måste betraktas som dialekter af den
hebreisk-feniciska språkgrenen. I allmänhet visar
sig det i G. T. föreliggande språket som i formellt
hänseende likartadt och enhetligt. Visserligen har
man plägat skilja mellan två olika perioder, guldåldern
före och silfveråldern efter återkomsten från
den babyloniska fångenskapen år 538 f. Kr., men
denna skillnad kan knappast från språklig synpunkt
anses fullt berättigad. Att uppdraga någon bestämd
gräns mellan dessa båda perioder låter sig näppeligen
göra, då hvarken den ena eller den andra uppvisar
någon enhetlig karaktär. För öfrigt är vår
kännedom om hebreiskans beskaffenhet på den tid,
då den ännu var ett lefvande språk, ganska ofullständig.
Visserligen gå vissa delar af G. T. tillbaka
ända till 2:a årtusendet f. Kr., men det är
att märka, att den traditionella vokalisationen, sådan
den blifvit bevarad till våra dagar, härstammar från
en långt senare tid, och härtill kommer, att den
af de judiske lärde med stor noggrannhet fastställda
texten representerar det högtidliga föredraget i
synagogorna och således icke kan anses gifva någon
trogen bild af det verkligen talade språket. I allmänhet
har emellertid G. T:s hebreiska en mycket
ålderdomlig karaktär, och på det hela äro formbyggnaden
och språkbruket, särskildt i de prosaiska delarna,
enahanda. Däremot förefinnes en bestämd
skillnad mellan de poetiska och prosaiska böckernas
stil. Väl egde ej hebréerna en på stafvelserytm eller
rim byggd verskonst, men den poetiska stilen utmärkes
formellt genom en på satsledernas afmätta parallellism
beroende rytm och dessutom genom egendomligheter
i ordval och satsfogning. Till de poetiska
böckerna höra äfven till största delen profeterna,
i synnerhet de äldre, ehuruväl satsparallellismen
hos dem är mindre regelbunden än hos de egentlige
skalderna. För öfrigt är den hebreiska poesien till
sina grunddrag h. o. h. lyrisk, och blott i Höga
visan har man trott sig kunna spåra en dramatisk
anläggning. Redan före exilen märker man spår af
arameiskt inflytande. Med tiden breder arameiskan
ut sig mer och mer på hebreiskans bekostnad, och
småningom undantränges denna som lefvande språk
från folkets läppar och inskränkes till religionens och
de lärdes språk. Alldeles oriktig är emellertid den
förr gängse åsikten, att judarna redan under landsflykten
glömt sitt modersmål, så att de sedan af
sina präster måste undervisas däri. Och äfven sedan
hebreiskan upphört att talas (omkr. midten af 2:a
årh. f. Kr.), bibehölls dock kunskapen därom ännu
länge lefvande icke blott genom de heliga skrifternas
föreläsande i synagogan, utan ock genom tolkningar
och undervisning inom vida kretsar af det vid sina
dyrbara litterära skatter starkt fästa judiska folket.
Därigenom kunde äfven lärde och skrifttolkare begagna
sig af hebreiskan för sina arbeten, och vissa af
de s. k. apokryfiska böckerna (se d. o.),
såsom Judit (från Makkabéertiden) och Makkabéernas
första bok (efter 100 f. Kr.), voro efter
all sannolikhet urspr. skrifna icke på arameiska, utan
på hebreiska. Det oaktadt hopkrympte alltmer de
kretsar, inom hvilka hebreiskan talades eller förstods,
och säkert är, att på Kristi tid talades både i Galiléen
och Judéen uteslutande arameiska. De ord af
Jesus, som anföras i N. T., äro också arameiska,
icke hebreiska. I de lärdes studerkamrar och bland
deras närmaste lärjungar fortlefde detta dock, och
där uppstod småningom hvad man kallat
nyhebreiska
språket och litteraturen. Inom denna
måste man skilja mellan det äldre, företrädesvis i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
