Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 41-42 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Has - Hasa, El. Se El-ahsa - Hasael

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ställningen, om hasspetsarna äro riktade inåt och
skenbenen divergera nedåt (fig. 5); därigenom
blir trycket i hasen ojämnt fördeladt, nämligen
starkast å ledens yttre sida, rörelsen blir
oregelbunden, så att fötterna komma att föras
i bågar inåt ("biljarderande"), och vid
sträckningen sker en brytning i halsen som
väsentligt försvagar kraften.
Äro hasspetsarna riktade utåt och skenbenen
konvergerande, kallas ställningen hjulbent
(fig. 6). Trycket blir därigenom starkare på
hasens inre sida, hvilket är att betrakta
som ett jämförelsevis större fel, då hasen
där är väsentligt svagare byggd, och vid
sträckningar böjer sig benet utåt i hasleden
och rörelsen blir hvad man kallar "borrande",
d. v. s. hofven roterar vid sträckningen så,
att tån vrides inåt och trakten utåt, hvarigenom
sträckningen försvagas och skon starkt slites;
vid den hjulbenta ställningen komma fötterna
dessutom att föras i bågar utåt, och rörelsen
blir "nystande".

Fig. 4. Regelbunden hasställning.

Fig. 5. Kohasig.

Fig. 6. Hjulbent.

Hasens styrka beror hufvudsakligen på dess bredd;
särskildt är det af vikt, att hasen har god bredd
nedtill, så att den jämnt öfvergår i skenbenet,
ty därigenom blir den yta, med hvilken hasen
hvilar mot skenbenet, större och föreningen
dem emellan fastare. Hasens bredd upptill
beror hufvudsakligen på hasbenets längd; ett
långt hasben är af stor betydelse för styrkan,
emedan det utgör den häfstångsarm, på hvilken
de muskler, som sträcka hasen, verkar. Är hasen
smal nedtill och skarpt afsatt från skenbenet,
kallas den "knipt", hvilket alltid anger svaghet
och är att betrakta som ett stort fel.

Hasen är på grund af sin komplicerade byggnad
och den ansträngning den vid rörelsen är
underkastad utsatt för en mängd sjukligheter. En
fullt frisk bör vara torr och ren. Torr kallas
den, då huden är tunn och underhudsbindväfven
sparsamt utvecklad, så att konturerna af själfva
skelettdelarna tydligt framträda och hasen kännes
fast och hård med mera kantiga konturer och utan
någon abnorm vätskeansamling i ledkapslar och
senskidor. Torr has anger en fastare, tätare
struktur i skelettet, som i hög grad förhöjer
styrkan i ledgångarna och vanligen äfven åtföljes
af en större fasthet i öfriga väfnader, såsom
muskler, senor och ligament. Svampig kallar man
hasen, om huden är tjock och underhudsbindväfven
rikligare utvecklad, så att konturerna bli mera
afrundade och hasen kännes mjukare vid tryck
med fingrarna; svampig has tyder på en lösare,
mera porös struktur i skelettet äfvensom i öfriga
väfnader och anger därför mindre
hållbarhet. Ren kallas hasen, då inga sjukliga
benuppdrifningar förekomma; dess bakre
kontur bör då vara fullkomligt rak och gå i
samma linje som skenbenet, dess inre kontur
i det närmaste plan och utan skarp afsats
öfvergående i skenbenet, och dess främre yta (i
hasvecket) likaledes jämn eller t. o. m. något
konkav. Markerad kallas hasen, då den med en
skarp afsats öfvergår i skenbenet, hvilket
stundom kan bero på en benuppdrifning å hasens
inre kontur, förorsakad af en sjukdomsprocess,
benämnd spatt, (se d. o.), och i så fall är
att betrakta som ett väsentligt fel, men ofta
äfven (särskildt hos ädlare hästar) förekommer
utan att vara beroende på sjuklighet. Fylld
benämnes hasen, då dess främre yta i hasvecket
är mer eller mindre utbuktad, beroende på en
ökad vätskeansamling i ledkapseln (se Fyllda
pannor). Harspatt är en åkomma, som visar sig
genom en utbuktning å hasens bakre kontur. Den
beror dels på ansvällning af hasens bakre
förstärkningsband — ett starkt bindväfsband,
som går från hasspetsen öfver hasens bakre
kontur till öfre ändan af skenbenet (s. k. "mjuk
harspatt") — förorsakad af försträckning eller
öfveransträngning och då vanligen medförande
hälta, så länge inflammationen är färsk, men är,
sedan hältan upphört, mera att betrakta som ett
skönhetsfel. Dels beror harspatten endast på
en starkare utveckling af griffelbenshufvudet
och har i så fall intet att betyda, dels,
någon gång, äfven på samma sjukdomsprocess
som spatt (s. k. "hård harspatt") och kan då
medföra samma olägenhet som denna. Ofta beror
förändringen i hasens bakre kontur äfven därpå,
att has- och skenbenen i st. f. att ligga i samma
linje bilda en mer eller mindre tydlig vinkel
emot hvarandra (s. k. felaktig "inskening"),
hvilket är att betrakta som ett stort fel, som
i hög grad försvagar hasens styrka. Oxspatt,
kospatt l. skakelspatt består i en ansvällning å
hasens yttre sida, vanligen framkallad genom slag
(t. ex. emot skaklarna); den är att betrakta
endast som ett skönhetsfel, utan inverkan på
djurets bruksvärde. Vattenspatt består i en
stark utbuktning af ledkapseln i hasvecket,
beroende på en ökad ansamling af ledvätska
i hasleden, hasledsgalla (se Ledgalla
och Fyllda pannor). Genomgående hasgalla
består i en ökad vätskeansamling i en framför
akillessenan liggande slemsäck och visar
sig som en rundad utbuktning å ömse sidor
af nämnda sena; åkomman är jämförelsevis
ofarlig och medför sällan hälta. Piphas,
ett skönhetsfel, men en fullkomligt ofarlig
åkomma, är en uppdrifning å själfva hasspetsen,
vanligen framkallad genom tryck eller slag och
oftast beroende på en ökad vätskeansamling
i en på hasbensspetsen liggande slemsäck.
^{E. T. N.}

Hasa, El, landskap. Se El-ahsa.

Hasael (hebr. ḥaza’el, assyriska Ḫaza’ilu),
en tronpretendent i Damaskus, som omtalas i
Elias och Elisas historia (1 Kon. 19: 15, 17;
2 Kon. 8: 7 ff.). Han blef också konung där,
måhända efter att ha mördat sin företrädare,
Benhadad. H. besegrade sedan konung Joram
af Israel 842 vid Ramot i Gilead (2 Kon. 8: 28
f.) och intog viktiga områden af Israels
rike under konung Jehu. I samband med sitt
krigståg mot det filisteiska Gat gjorde han
ock en hotande rörelse mot Jerusalem, så att
Juda konung Joas genom betydande skänker måste
friköpa sig från honom (2 Kon. 12: 17 f.).
^{E. S—e.}

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>