Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmansdoff, Jakob August von - Hartola. Se Gustaf Adolfs socken - Harts - Hartschier. Se Archers - Hartselektricitet. Jfr Elektricitet, sp. 202 - Hartsestrar. Se Harts - Hartsgallvecklaren - Hartsgångar. Se Sekretbehållare - Hartskitt. Se Kitt - Hartsoeker, Nicolaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märktes i synnerhet de, som i "Post- och
inrikes tidningar" och "Tiden" riktades
emot Oskar I:s då befarade författningar
om utvidgad näringsfrihet. Af H:s öfriga
tryckta skrifter må, utom de förut omnämnda,
anföras Om svenska statsverkets tillgångar
och behof under åren 1840—45 (1840), Hvad
vilja de konservative? etc. (1846;, Förslag
till ett ecclesiastikcollegii inrättande
och till kyrkomötens hållande (1854) samt
Anmärkningar vid det hvilande grundlagsförslaget,
åsyftande ändring i riksactens föreskrifter
om den s. k. interimsregeringen (1856). Jämte
P. Lagerhjelm lät han 1823 utgifva Hvad bör
man i finansiellt och ekonomiskt hänseende af
den påbörjade riksdagen hoppas och vänta? H:s
efterlämnade papper förvaras i Riksarkivet.
H. W. (S. C.)
Hartola. Se Gustaf Adolfs socken.
Harts, gemensamt namn på mjuka eller fasta
kroppar, som afsöndras ur växter och äro mer
eller mindre lösliga i eteriska oljor, kloroform,
eter, alkohol och liknande lösningsmedel, men
helt eller delvis olösliga i vatten. Hartserna
äro ej kemiska individer, utan blandningar. De
viktigaste kemiska beståndsdelarna äro
hartsestrar, resener, organiska syror, eteriska
oljor, gummiämnen och de i växtväfnaden vanligen
förekommande cellulosa, garfämne och humusämnen
m. m. Hartsestrarna äro bildade å ena sidan af
alkoholer, dels resinoler, som äro färglösa och
ej ge garfämnesreaktion, dels resinotannoler,
som äro färgade och ge denna reaktion, och å
andra sidan af syror, mestadels af aromatisk
natur, såsom bensoesyra och kanelsyra. Resener
äro kroppar, hvilka liksom mättade kolväten göra
starkt motstånd mot flertalet kemiska reagenser,
äro exempelvis olösliga i kalilut. Exempel på
resener isolerade ur hartser äro α-kopalresen
C41 H68 O4 och
β-dammarresen C31 H52 O. Många
hartser bestå till större delen af organiska
syror, s. k. hartssyror l. resinolsyror. De
äro vanligen oxysyror, d. v. s. innehålla jämte
karboxylgrupp (COOH) äfven hydroxyl (OH),
t. ex. sandarakolsyran (i sandarakhartset)
C43 H61 O3 (O H) (O C H3) (C O OH).
Hartserna indelas i balsamer och hartser, de
senare omfattande egentliga l. äkta hartser,
gummihartser och fossila hartser.
Balsamerna äro lösningar af hartser i eteriska
oljor, flytande estrar eller aromatiska syror
och ha sirups- eller honungskonsistens. Vid
destillation bortgår lösningsmedlet, och hartset
kvarstår. De viktigaste balsamerna äro kopaira-,
gurjun-, mekka-, peru-, tolu- och storaxbalsam
samt den vanliga barrträdskådan l. terpentinen.
De egentliga hartserna äro hårdnade sekret, som
frivilligt utflyta ur växter eller genom dessas
sårande fås att utrinna. Hartserna användas
inom tekniken till framställning af fernissor
och lacker, en del på grund af sin vällukt
vid parfymtillverkning och till rökelse. De
finna användning äfven i medicinen till in-
och utvärtes läkemedel. Större handelsvaror äro:
vanligt harts l. kolofonium, bensoe-, kopal-,
drakblod-, elemi-, guajak-, mastix-, sandarak-,
schellack- och xanthorrheahartserna samt
japanskt lack. Gummihartserna skilja sig från de
föregående genom afsevärd halt af gummiämnen samt
därigenom, att de äro delvis lösliga i vatten
(se vidare Gummiharts). Under det de föregående
hartsarterna utvinnas i friskt tillstånd, äro
de fossila hartserna delvis af mineralisk
natur, i det de påträffas i marken och härstamma
från växter, som lefvat under äldre geologiska
tidsperioder. Till fossila hartser höra bärnsten
och uppgräfd kopal. De fossila hartserna ha
analog sammansättning med de egentliga hartserna,
men äro ganska svårlösliga. På senare tiden har
man försökt framställa konstgjordt harts. Så
erhållas ur stenkolstjära två ämnen, kumaron och
inden, som genom polymerisering lätt bringas
till förhartsning. De bildade kumaron- och
indenhartserna ha redan funnit användning inom
lackindustrien. Enligt engelska patentet 12880
af 1902 göres harts ur oxysyror som vinsyra
genom upphettning tillsammans med formaldehyd
och en fenol.
Under bronsåldern och den äldre järnåldern
i Nord-Europa användes ett hartsartadt ämne,
stundom benämndt med det danska ordet för harts,
harpiks, dels till tätning af träkärl,
dels — under bronsåldern — till inläggning
i inristade ornament å vissa bronsföremål,
t. ex. dosor. Det svartbruna hartset mot den
gula bronsen var af synnerligen dekorativ verkan
och erinrar om senare tiders nielloteknik. Ej
sällan anträffas stora kakor af harpiks
från bronsåldern. Äfven grafkistor af trä till
benens bevarande hopkittades med detta harts.
E—t N—n. T. J. A.
Hartschier. Se Archers.
Hartselektricitet l. Negativ elektricitet, fys.,
elektricitet, som uppstår på harts, då det gnides
med ylle. Jfr Elektricitet, sp. 202.
Hartsestrar. Se Harts.
Hartsgallvecklaren, Tortrix (Retinia) resinana
(resinella), zool., en till vecklarnas
underordning hörande fjäril, hvars larv
åstadkommer kådutflöde och däraf orsakade
gallartade hartsbildningar på tall. Själfva
fjäriln har svartbruna framvingar med blygrå,
metallglänsande tvärband, bakvingarna äro
brungrå, med ljusare fransar. Vingbredd 16—20
mm. Denna insekt har en tvåårig generation. Ur
det under försommaren på årsskotten af tall,
särskildt yngre träd, lagda ägget utkläckes
efter ett par veckor en larv, som gnager en
djup ränna i skottet, hvarvid den utflödande
kådan ger upphof till ett slags gallbildning
af en ärtas storlek. Nästa år sker ytterligare
gnag, och gallbildningen förstoras och når en
hasselnöts storlek. I början mjuk, blir denna
hartsbildning slutligen hård och spröd. I den
inre håligheten uppehåller sig larven. Efter
andra öfvervintringen förpuppar den sig inne i
gallknölen, hvars vägg puppan genombryter före
kläckningen, som inträffar efter en pupptid
af ungefär tre veckor. Flygtiden infaller i
juni månad. Genom de lätt i ögonen fallande
hartsgallerna tilldrar sig denna insekt en
viss uppmärksamhet, men är som skadedjur af
mera underordnad betydelse. Den är allmän i
våra tallskogar, men torde, endast om den någon
gång uppträder i ovanligt stort antal, få anses
som ett verkligt skadedjur. Då hufvudsakligen
yngre träd, intill 20 år, angripas, kan
insekten bekämpas genom gallernas insamlande.
G. G.
Hartsgångar, bot. Se Sekretbehållare.
Hartskitt. Se Kitt.
Hartsoeker [-soker], Nicolaus, holländsk
naturforskare, f. 1656, d. 1725, sysselsatte
sig tidigt med konstruktionen af mikroskop,
hvilka framgångsrikt täflade med de af den
berömde Leeuwenhoek tillverkade. 1684—96 var han
bosatt i Paris, kallades 1704 till professor i
matematik och filosofi i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
