Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harnack, Adolf - Harnack, Otto - Harnesk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
otvifvelaktigt befinna oss på väg tillbaka mot
traditionen. H. har härvid ej gett efter för
kyrkliga kraf, utan ledts af behofvet att hålla
vetenskapen fri från allt slags dogmatism, äfven
den kritiska; han vill tillämpa den grundläggande
insikten, att urkunderna och traditionen äro ett
gifvet stoff, som skall bearbetas och förklaras,
icke ett hinder, som skall undanröjas. Härmed
må sammanställas H:s ställning till de
omdebatterade katolska fakulteterna vid de tyska
statsuniversiteten. Mot den agitation, som
anser en katolsk teologs ställning oförenlig
med universitetens kraf, har H. förfäktat
vetenskapens frihet: vetenskapen känner ingen
allena saliggörande tro eller brist på tro,
kräfver blott uppriktighet och att forskarens
personliga öfvertygelse ej visar sig menlig för
hans arbetsresultats stränga vetenskaplighet.
H:s tredje monumentala verk, Die mission und
ausbreitung des christentums in den ersten drei
jahrhunderten (1902; 2:a uppl. 1906), allmänt
ansedt för hans historieskrifnings mognaste frukt
hittills, väckte liflig diskussion genom åsikten,
att det rent universalistiska, ty rent innerliga,
evangeliet ej hos Jesus, som begränsade sitt
kall till sitt folk, förbands med programmet
att missionera i hela världen.
Vidast har H:s namn förts genom två smärre
skrifter. I samband med den württembergske
prästen Schrempfs vägran att i dopritualen läsa
det s. k. apostoliska symbolum (se d. o.) och
därpå följande afsättning förbereddes en
studentpetition om dess afskaffande. H. afstyrde
petitionen och sökte åstadkomma en riktigare
uppfattning af det gamla symbolums bestående
värde, trots ögonskenliga brister, i Das
apostolische glaubensbekenntnis (1892; många
uppl.; "Den apostoliska trosbekännelsen",
s. å. jämte Cremers motskrift och H:s svar,
1893), som följdes af en svärm småskrifter. Till
stor del föranleddes de af H:s sats, att
jungfrufödelsens fysiologiska under, som i
N. T. är kändt blott af inledningarna till
Matteus’ och Lukas’ evangelier, ej tillhörde
deras gemensamma källa eller den ursprungliga
förkunnelsen, ehuru det sedan snabbt vann
vidsträckt utbredning. Viktigare är den
litteraturflod, som framkallades af Das
wesen des christentums (1900; 55:e tusendet
1907; "Kristendomens väsende", 1900; 2:a
uppl. 1904), gemenligen ansedt som den nyare
protestantismens manifest. Två af anmärkningarna
äro, att H. underskattar Jesu Kristi persons
ställning i den kristnes gudsförhållande och
gud-faders-trons teoretiska svårigheter. Med
historikerns mästerliga teckning af hufvudtyperna
i den kristna religionens utveckling förmäler
sig här en personlig bekännelse, som torde
komma att stå kvar i raden af de historiskt
betydelsefulla uttrycken af kristen tro. - H. har
gjort sig ett stort namn som föreläsare genom
imponerande herravälde öfver det kyrkohistoriska
stoffet, fenomenalt minne, skarp blick för det
väsentliga och förmåga af öfverskådlighet och
sammanfattning. Mycket af polemiken och misstron
mot H. torde bero på, att man betraktat honom
som kyrkofader i stället för en man, som har
forskningen till lifselement. H. är samtidens
berömdaste teolog och ett af den kristna
bildningshistoriens stora namn.
3. Otto H., den föregåendes broder,
litteraturhistoriker, f. 1857 i Erlangen,
studerade i Dorpat
och Göttingen, reste i Grekland, Italien
och Frankrike samt var 1891-96 bosatt i Rom,
kallades 1896 till professor i Darmstadt och
flyttade sedan till Stuttgart som professor
i tysk litteratur och estetik vid tekniska
högskolan. Efter att ha utgifvit ett par
medeltidshistoriska arbeten öfvergick H. till
litteratur- och konsthistoriskt författarskap,
hvars viktigaste alster äro Goethe in der
epoche seiner vollendung (1887; 3:e uppl. 1905),
Die klassische ästhetik der dentschen (1892),
Deutsches kunstleben in Rom im zeitalter der
klassik (1896), Schiller (1898; 3:e uppl. 1905),
Essays und studien zur literaturgeschichte
(1899), Rom (hittills blott andra delen, 1903)
och Der deutsche klassizismus im zeitalter
Goethes (1906). H. har vidare deltagit i
utgifvandet af Goethes verk i Weimarupplagan
ni. m. samt granskat 4:e uppl. af Hettners
tyska litteraturhistoria under 1700-talet,
1. E. Bg. 2. N. S. 3. R-n B.
Harnesk, skydd af metallplåt å en krigares
bröst och rygg, eller paradstycke af liknande
form. "Harnisk" betecknade emellertid under
medeltiden i Sverige en krigares hela rustning
(se d. o.), och samma betydelse har motsvarande
ord i de flesta europeiska språk (eng. harness,
sp. arnes., it. arnese, ty. harnisch); i franskan
betecknar emellertid harnais hästmundering,
visande tillbaka på en tid, då ordet betydde
rustning för både häst och karl; i 1100-talets
franska betyder ordet t. o. m. en krigares hela
utrustning, vapen, tält m. m.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
