Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1485-1486 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harmonium - Harmoster - Harmotom - Harms, Klaus - Harms, Georg Ludwig Detlev Theodor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(oboe), 5. Violoncelle och Cremona (violin) -
alltså två och två, därvid den vänstra gäller
för basen, den högra för diskanten. Svenska
orgelharmoniumfabrikanter använda i stället ofta
registerbenämningarna Salicional, Principal,
Eufon, Dolce, Vox humana och Voix céleste
(alla 8-fotsstämmor och de bägge sistnämnda
vibrerande), Violoncell (16-fots), Violin och
Flöjt (4-fots) o. s. v. Vid större instrument
(med t. ex. 4. genomgående spel) ljuder
ett af spelen oktaven under (16-fotsstämma)
och ett oktaven öfver den i noterna angifna
8-fotsstämmans tonhöjd (4-fotsstämma). I
moderna harmonier har införts en 2-fotsstämma,
Eolsharpa, placerad i basen, men ljudande
2 oktaver högre än noteringen, med skär och
ljuflig klang. Dessutom finnes oftast en knapp
för Expression, en för Grand jeu (d. v. s. fullt
verk, alla spel klinga samtidigt), två för
Forte, ett för Tremolo o. s. v. På instrument
med flera manualer och med pedal är koppel för
dessa anbragt. - I det amerikanska harmoniet
(american organ) pressas icke luften utåt,
på sin väg förbi tungorna, utan tvärt om
suges inåt, en för harmoniumtillverkningen
epokgörande uppfinning (fullbordad 1860 af
Mason & Hamlin), hvarigenom klangen blir
mildare. Den nyaste tidens "konstharmonium"
har utvecklat instrumentets tillgångar i
orkestral riktning. - Harmonium är synnerligen
känsligt för störingar i klangen (medelst
sväfningar, alikvottoner, kombinationstoner
o. s. v.) och har därför förträffligt egnat
sig för akustiska experiment. Af samma skäl
har man gjort flera försök (föranledda af
Helmholtz) att konstruera harmonium med ren
(icke tempererad) stämning, hvilka försök
likväl svårligen komma att få estetisk
betydelse och praktisk brukbarhet. Harmoniet
ersätter i många andaktslokaler orgeln och har
blifvit ett omtyckt instrument för hemmet. Den
senaste tidens tonsättare (bl. a. Max Reger)
komponera och arrangera gärna för harmonium,
och i Tyskland används instrumentet ofta
vid finare konserter. Harmoniumskolor äro
skrifna af Sachs (1878) och Mettenleiter (5:e
uppl. 1904) m. fl. Jfr Riehm, "Das harmonium"
(3:e uppl. 1897), Lückhoff, "Das harmonium der
zukunft" (1901), och den senares tidskrift "Das
harmonium" (1900 ff.) samt Allihn, "Wegweiser
durch die harmoniummusik" (1894). Ett stort
förlag af harmoniummusik innehar Karl Simon i
Berlin. A. L.*

Harmoster (grek. harmostai l. harmostrres)
kallades i det forna Sparta vissa ämbetsmän
(enligt en uppgift 20), hvilka som ett
slags fogdar synas ha fört styrelsen eller
tillsynen inom de till spartanska staten
hörande perioiksamhällena (se
Perioiker), äfvensom befälhafvarna öfver de
garnisonstrupper, hvilka spartanerna brukade
förlägga i underkufvade städer till skydd för
de där insatta oligarkiska regeringarna. Dessa
harmosters godtyckliga och våldsamma uppträdande
bidrog mycket att göra Spartas välde förhatligt.
A. M. A.

Harmotom Haüy, miner., ett till zeoliternas
grupp hörande rombiskt mineral, som bildar kort
pelarformiga, hvita eller gråhvita kristaller,
utbildade som korsformiga penetrationsfyrlingar
(däraf namnet kreuzstein); äfven tvillingar
finnas, af samma utbildning som hos phillipsit,
och ha betecknats med namnet morvenit. H. är en
bariumhaltig zeolit, af sammansättningen
H₂ Ba Al₂ Si₅ O₁₅ + 4 H₂ O;
för blåsröret smälter den utan kokning
till ett hvitt, genomskinligt glas;
sönderdelas af saltsyra under kvarlämnande af
kiselsyrepulver. Egentl, vikten är 2,44-2,5;
hårdheten 4,5. H. förekommer dels i hålrum
i vulkaniska bergarter (Oberstein, Dumbarton,
Pribram, Aussig), dels på malmgångar (Andreasberg
vid Harz, Kongsberg, Strontian i Skottland).
A. Hng.


Harms, Klaus, inflytelserik tysk predikant,
f. 1778 i Fahrstedt, Sctileswig-Holstein,
d. 1855, måste i ungdomsåren betvinga sin
studiehåg och syssla med mjölnararbete. Först
19 år gammal fick han börja studera. 1806 blef
han diakon i Lunden i Norra Dithmarschen,
1816 ärkediakon vid S:t Nicolai kyrka i
Kiel. Under sin studietid hade han påverkats
af rationalismen, men en brytning inträffade,
då H. gjorde bekantskap med Schleiermachers
"Reden über die religion". Lifvet och Luthers
skrifter utvecklade honom sedan till en stridbar
kämpe för gammalluthersk åskådning; som sin
uppgift såg han att bekämpa rationalismen med
kärnfull lutherdom som vapen. 1817 slog han sitt
stora slag. Vid reformationsfesten utsände han
ett litet häfte med Luthers 95 teser tillökade
med 95 nya såsom "med en öfversättning från
1517 till 1817". Det var ett häftigt angrepp
på kristendomens förvandling till förnuftstro
och moralism: "vår tids påfve kunna vi i fråga
om tro kalla förnuft och i fråga om handling
samvete", "syndaförlåtelse kostade ändå pengar
på 1500-talet, på 1900-talet har man den
alldeles gratis, ty man betjänar sig själf med
densamma". Äfven unionen bekämpades: "utfören
icke akten öfver Luthers ben, han blir lefvande
däraf och då - ve eder!" Teserna spredos snart
öfver hela Tyskland och än vidare, framkallande
en litteratur på 200 skrifter för och mot. Det
var en stridssignal, som hade stor betydelse
för den uppflammande kampen mot rationalismens
herravälde i akademier och på predikstolar.
H:s inflytande växte hastigt såväl i Kiel som
i hela den samtida lutherska kyrkan. Utan
att inneha någon officiell lärarplats vid
Kieluniversitetet inverkade han starkt på
prästbildningen där, särskildt genom anordnande
af privata studiekretsar. Ur arbetet med dessa
har hans Pastoraltheologie (1830; öfv. 1839)
framväxt. Bland H:s arbeten märkas f. ö. ett
stort antal predikosamlingar samt åtskilliga
kateketiska skrifter. Han var en framstående
predikant, det enkla innehållet fängslade, klädt
i kärnfull och originellt folklig form. 1819
afböjde han en kallelse till evangelisk biskop
i Petersburg, 1835 blef han prost i Kiel,
1841 öfverkonsistorialråd. På grund af blindhet
måste han 1849 nedlägga sina ämbeten. Se biogr.
af Baumgarten (1855) och Lüdemann (1878)
samt E:s själfbiografi (senast utg. 1888).
G. A-n.

Harms, Georg Ludwig Detlev Theodor, tysk
predikant, f. 1808, d. 1865, anslöt sig vid
slutet af sin studietid till den pietistiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>