Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1431-1432 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hansson, Nils - Hanstadium - Hansteen, Kristofer - Hanstein, Johannes von - Hanstein, Adalbert von - Hans Vik - Hanswurst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Handledning för kontrollassistenter (1901)
och Kontrollföreningarnes arbetsfält
(1905) utformade H. allt fullkomligare
kontrollarbetets grundvalar och lyckades äfven
på grund af de erfarenheter, som vunnits vid
ladugårdskontrollen, uppställa fodernormer,
som synnerligen väl öfverensstämde med dem,
till hvilka kort efter den på detta område som
reformator verkande tysken O. Kellner kommit
på grund af vetenskapliga försök. H. utnämndes
1907 till föreståndare för husdjursafdelningen
vid Centralanstalten för jordbruksförsök
i Stockholm. Han är en synnerligen ansedd
föreläsare i landtbruksämnen och har utom
ofvan angifna arbeten utgifvit En lönande
ladugårdsskötsel (1904; 3 :e uppl. 1907),
som blifvit den ledande läroboken i
nötkreatursskötseln i vårt land och prisbelönt
af Landtbruksakad., af hvilken H. blef
led. 1905. H. J. Dft.

Hanstadium, bot.,
det stadium i en dikogam blommas utveckling,
då ståndarna öppna sina knappar; pistillernas
märken äro då antingen ej utvecklade (hos
proterandriska blommor) eller redan vissnade
(hos proterogyna blommor). Jfr Dikogami.
G. L-m.


Hansteen [-sten], Kristofer, norsk astronom
och fysiker, f. 26 sept. 1784 i Kristiania,
d. där 15 april 1873, studerade vid Köpenhamns
universitet, blef 1806 lärare i matematik vid
gymnasiet i Frederiksborg, började 1807 sina
undersökningar öfver jordmagnetismen och blef
på grund af ett arbete öfver densamma 1814
lektor och 1816 professor vid universitetet i
Kristiania. Senare (till 1849) var H. därjämte
lärare vid militärskolan därstädes. Genom
sina forskningar öfver jordmagnetismen vann
H. världsrykte. Redan hans första större verk i
detta ämne, Untersuchungen über den magnetismus
der erde (1819) jämte bihanget Beobachtungen
der abweichung und neigung der magnetnadel,
väckte stort uppseende och föranledde, att under
nästan alla sedan dess företagna upptäcktsresor
magnetiska iakttagelser anställts efter hans
metod. Själf studerade H. jordmagnetismen på
olika orter (London, Paris, Hamburg, Berlin,
Finland, alla delar af Norge) och genomreste
1828-30 på norska statens bekostnad, i sällskap
med G. A. Erman och Due, Sibirien, från dess
västliga del ända till Irkutsk och Kiachta
samt skref, i förening med Due, Resultate
magnetischer, astronomischer und meteorologischer
beobachtungen auf einer reise nach dem östlichen
Sibirien in den jahren 1828-1830 (1863). Därjämte
offentliggjorde han en populär beskrifning
öfver sin resa, Reise-erindringer (1859; "Resa
i Sibirien", 1861). H. blef 1833 förste direktor
vid astronomiska observatoriet i Kristiania. På
hans framställning förenades 1841 med detta
ett magnetiskt observatorium. H. var 1817-32
meddirektör vid Norges triangeluppmätning,
1832-61 ensam direktör och 1861-72 förste
direktör. Han var chef för den gradmätning,
som 1845-60
utfördes emellan Fuglenæs vid Hammerfest
(70° 40’ och Atjik (68° 54’). 1861 tog han
afsked från sin professur. 1862-65 utgaf
han de vid Kristiania observatorium 1837-63
utförda meteorologiska observationerna,
Meteorologische beobachtungen. H. publicerade
en stor mängd afhandlingar, de flesta berörande
jordmagnetismen, förnämligast i Poggendorffs
"Annalen" och i det af honom, i förening med
Lundh och Maschmann, utgifna "Magazin for
naturvidenskaberne" (från 1823) samt utgaf ett
antal värdefulla läroböcker, Lærebog i mechaniken
(1836-38), Lærebog i plangeometri (1835) och
Astronomie (ofullbordad). Han var led. af svenska
Vet. akad., Krigsvet. akad., Landtbruksakad.,
Vet.-soc. i Uppsala samt Vet. o. vitt. samh. i
Göteborg. - H:s dotter, Asta H. (f. 1824,
d. 1908), arbetade som skriftställarinna
(fragmentet Kvinden skabt i Guds billede, 1878,
tidskriftsuppsatser m. m.) och föreläserska för
höjandet af kvinnans ställning.

Hanstein [-stajn], Johannes von, tysk botanist,
f. 1822, d. 1880, blef 1865 professor i botanik
i Bonn och utgaf en mängd värdefulla arbeten
öfver växternas anatomi och morfologi, såsom
Untersuchungen über den bau und die entwickelung
der baumrinde (1853), Die milchsaftgefässe und
die verwandten organe der rinde (1864) och Die
scheitelzellgruppe im vegetationspunkt der
phanerogamen (1869). Han utgaf samlingsverket
"Botanische abhandlungen aus dem gebiete
der morphologie und physiologie" (1870-82)
och har däri författat åtskilliga uppsatser.
(T. K.)

Hanstein [-stajn], Adalbert von, tysk
skriftställare, f. 1861 i Berlin, d. 1904,
docent vid tekniska högskolan i Hannover
1900, sedan 1903 med professors n. h. o. v.,
var mycket verksam både som teaterkritiker,
tidningsman, dramaturg och litteraturhistoriker
samt efterlämnade ett stort antal arbeten,
bl. a. dramerna Um die krone (1885), Die
königsbrüder (1892), Gotzkowsky (1896),
König Saul (1897), romanerna Die aktien des
glückes (1895) och Zwei welten (1898), dikterna
Menschenlieder (1887; 3:e uppl. 1904), Von Kains
geschlecht (1888), Der liebesrichter (1893),
Der vikar (1897; 2:a uppl. 1904) och Achmed
(1899) samt de litteraturhistoriska A. Lindner
(1888), Ibsen als idealist (1897), G. Hauptmann
(1898) och Das jüngste Deutschland (1900;
10:e tusendet 1905), hvilket vardt mycket
omstridt på grund af sina starkt personliga
omdömen. Till kvinnorörelsens historia bidrog han
med Die frauen in der geschichte des deutschen
geisteslebens (2 bd, 1899-1900). R-n B.

Hans Vik, pseudonym för Viktor Emanuel Almquist
(se Almquist 4).

Hanswurst, en gammal grotesk-komisk tysk
teaterfigur, framgången ur medeltidsnarren och
det engelska renässansdramats clowntyper, förekom
första gången 1519 i en nedertysk bearbetning
af Brants "Narrenschiff", nyttjades sedan i ett
fastlagsspel från 1553 och i ett skådespel från
1573, men erhöll först under 1600-talet en mera
utpräglad och konventionell karaktär. H. blef
hos tyskarna representanten för galna streck,
narraktighet och grofkornig kvickhet, liksom
"Pickelhäring" hos holländarna, "Jean Potage" hos
fransmännen, "signor Maccaroni" hos italienarna
och "Jack Pudding" hos engelsmännen. I början
tillhörde H. blott det lägre folkdramat, men
under 1700-talet företogo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>