Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handtverk - Handtverkarvagn - Handtverksföreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
former. Varorna tillverkas då i stora verkstäder
och i stora kvantiteter, utan att det enskilda
behofvets kraf afbidas eller beräknas. Detta
är den stora industrien, som bedrifves i fabriker
och manufakturer (se Fabrikslagstiftning).
Den mångfald af behof civilisationen framkallar
ger åt handverksståndet, hvars uppgift är
att tillfredsställa en stor del af dessa, en
ökad betydelse. Under antiken, då handtverken
drefvos företrädesvis genom slafvar, kunde
denna betydelse visserligen ej göra sig gällande
till handtverkarnas bästa; man finner likväl,
att i Rom de frie handtverkarna slöto sig
tillsammans i föreningar (collegia opificum)
för vården af gemensamma politiska och religiösa
intressen. Under medeltidens första århundraden
utöfvades handtverken hufvudsakligen på
konungarnas och de förnämes stora gårdar af i
regel ofria, tjänstbarhetsskyldiga personer,
som hade ett slags organisation. Af större
betydelse blef handtverksståndet längre fram
under medeltiden, då det kom att bestå af fria
människor, bosatta i de kraftigt uppblomstrande
städerna. Den gemensamhet i intressen, som
förband de särskilda handtverkens idkare med
hvarandra, föranledde dem att här och hvar
redan under 1200-talet ingå föreningar till
vårdande af gemensamma intressen, s. k. skrån
(se vidare Skråväsen). Ett utmärkande drag i
skrånas författning var, att hvar och en, som
ville själfständigt, d. ä. som mästare, utöfva
yrket, måste genomgå en lärotid med vissa grader
(lärling, gesäll, se d. o.) och under denna
inhämta tillräcklig skicklighet, som sedan genom
prof skulle styrkas. Den styrka skråna vunno gaf
upphof till anspråk på politiska rättigheter (jfr
Borgare, sp. 1167), och efter våldsamma strider
lyckades det äfven handtverkarna att tillkämpa
sig andel i städernas styrelse. Emellertid
förföll med tiden skrånas politiska betydelse;
småningom försvann äfven den anda, som gifvit
skråförfattningen dess rättmätiga betydelse,
och skråbestämmelserna antogo ofta karaktären
endast af svårigheter för handtverkens utöfvande
och urartade lika mycket till ett tryckande
tvång som till uppenbara löjligheter (se vidare
Skråväsen). En ny ordning för handtverksdriften
i näringsfrihetens (se d. o.) intresse blef
alltmera af behofvet påkallad och genomfördes
också öfverallt i Europa under förra hälften
af 1800-talet.
I Sverige kunde handtverken aldrig få den stora
betydelse, som de egde i andra, rikare, länder;
och ehuru de äfven här ställdes under skrå,
skedde detta jämförelsevis sent och endast
med tillämpning af utländska förebilder. Väl
gafs under medeltiden ett och annat påbud om
handtverkares förflyttande till städerna; men
under hela detta tidehvarif egde, kan man säga,
fullkomlig frihet rum i afseende på orten, där
handtverken fingo drifvas. Det var först under
Gustaf I:s tid, som lagstiftningen antog såsom
grundsats - också efter utländska förebilder -,
att handtverk finge utöfvas endast i städerna,
med undantag för allmogens nödiga gärningsmän
(se d. o. 2), och under skråförfattningens
tid samt öfvergången från skråförfattning
till fullkomlig näringsfrihet (tiden från 1846
till 1864) var jämväl burskapet (se d. o.) ett
villkor för rättigheten att som mästare utöfva
ett handtverk i staden, ett villkor, för hvars
eftergift fanns så mycket mera
skäl, som genom de nya kommunalförfattningarna
(1862) städernas författning blifvit
h. o. h. ombildad. I äldre tider var
rättigheten att idka handtverk nästan
uteslutande bunden vid skyldigheten att, på sätt
skråförfattningen stadgade, vinna mästerskap
och burskap. Först 1846 blef rättigheten att
som försörjningsmedel idka ett handtverk utan
dessa villkor allmänneligen medgifven, ehuru med
inskränkning i afseende på biträdena, hvilken
rättighet alltsedan blifvit bibehållen. Ännu
skiljer den svenska näringsförfattningen
emellan de olika sätten för bedrifvande af
ett handtverk, i det att, när det idkas endast
med biträde af hustru och hemmavarande barn
äfvensom till husbehof eller af landtmän som
föremål för hemslöjd, näringens bedrifvande är
fullkomligt oberoende af några villkor-. Idkas
den till afsalu och med antagna arbetare,
åligger det idkaren att styrka sig ega god
frejd (medborgerligt förtroende) och våld att
råda. öfver sig och sitt gods (jämväl omyndig
kan dock vinna rättighet att idka näring) samt
därjämte anmäla sitt företag hos vederbörande
myndighet (k. förordn. 18 juni 1864). Dessa
villkor gälla dock endast svenska undersåtar;
ty utlänningars rätt är i detta hänseende, utom
af vissa andra villkor, beroende af ansökan och
konungens bifall till denna (k. förordn. 20 juni
1879). Antalet handtverkare i Sverige 1905 steg
till 57,053, med 51,010 arbetare. - Se vidare
Handtverksföreningar och Handtverksorganisation.
Th. R.*
Handtverkarvagn, krigsv., ett 4-hjuligt fordon,
som förr medföljde hvarje batteri och på
hvilket fördes bl. a. verktyg och material
för verkställande af behöfliga lagningar.
H. W. W.*
Handtverksföreningar. Då skråväsendet i
Sverige upphäfdes genom 1846 års "fabriks-
och handtverksordning", föreskref denna, att
handtverksidkarna skulle bilda föreningar,
fabriks- och handtverksföreningar, som kunde
öfvertaga en del af de mera allmännyttiga
funktioner, som tillkommit de efter delvis
föråldrade principer arbetande gamla skråämbetena
och handtverksassociationerna. K. M:t gaf åt
föreningarna en viss officiell prägel, i det
att dels Kommerskollegium anbefalldes efter af
K. M:t fastställda normer utfärda reglementen
för dem, dels åt föreningarna lämnades en viss
grad af befogenhet till initiativ rörande för
handtverken gagneliga åtgärder, dels föreningarna
ställdes i direkt och officiell kommunikation
med magistraterna eller i deras ställe varande
myndigheter.
Genom näringsfrihetsförordningens utfärdande
1864 upphörde föreskriften om obligatoriska
handtverksföreningar. Enligt § 13 i nämnda
förordning fick det bero på näringsidkarna
själfva, huruvida de ville bilda föreningar
eller icke för tillvaratagandet af
gemensamma intressen. Ehuruväl en stor del
af de förutvarande handtverksföreningarna
fortsatte verksamheten, upphörde dock efter
hand åtskilliga och ha sedermera antingen
återuppstått i annan form eller h. o. h. saknat
efterföljare. De föreningar, som med stöd af
1864 års förordning bildades under en tid,
som låg nära förordningens trädande i kraft,
erhöllo för det mesta benämningen frivilliga
handtverksföreningar till åtskillnad från de
förutvarande. Denna benämning bibehålies ännu för
några enstaka handtverksföreningar, men flertalet
har tidsenligt ombildats jämväl till namnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
