Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halsklenod - Halskota - Halskov - Halslager - Halslödra - Halsnö - Halso - Hals- och handrätt - Halsprydnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i senare tids heraldik och är ej något
väsentligt bi-hang till hjälmen. .
B. S.*
Halskota, anat. Se Kota.
Halskov, udde på västra Själland, n. v. från
Korsör Nor. Där anlades 1883-87 Korsör
järnvägsstation och ångfärjehamn, och där
byggdes senare en ny del af staden, förbunden
med den äldre genom en bro öfver noret. En
särskild bana leder längre ut på udden
till Halskov rev, hvarifrån under isvintrar
öfverfarten sker till Knudshoved på Fyn.
E. Ebg.
Halslager. Se Hals, 5.
Halslödra, sjöv. Se Lödra.
Halsnö, en 37,3 kvkm. stor ö i östra delen
af Bömmelfjorden, i Söndre Bergenhus amt,
i Norge. Där låg under medeltiden ett kloster,
grundlagdt omkr. 1164 af Erling Skakke. I midten
af 13:e årh. var där ett augustinkloster af
Helig-ands-orden, hvilket stod i nära beroende af
biskopen i Bergen. Efter reformationen indrogos
klostret och dess egendomar till kronan,
som utarrenderade dem, till dess de (1664)
lades under det nyupprättade Bergenhus amt. Af
klostret finnas ännu några lämningar kvar.
O. A. Ö.
Halso (fi. Halsua), kapell under Vetils (se
d. o.) konsist. pastorat, Finland. Areal 294,3
kvkm. land. 1,477 inv. (1906), finsktalande.
A. G. F.
Hals- och handrätt, jur., betecknar i det
äldre rättsspråket en åt adelsståndet eller
vissa dess medlemmar medgifven rätt att
fängsla, åtala och straffa sina underhafvande
jämväl i saker, som gingo "a hals ok hand",
d. v. s. gällde lif eller stympning. I Danmark
tillerkändes adeln uttryckligen denna rätt
öfver egna tjänare och bönder genom Kristian
III:s handfästning, 1536. Sedermera ansågs
i hals- och handrätten äfven ingå befogenhet
att benåda från lifsstraff. Den norska adeln
lyckades ej att tillförsäkra sig en dylik hals-
och handrätt på sina sätesgårdar förrän genom
Kristian IV:s privilegier 1646. Adelns hals- och
handrätt erkändes äfven uti Kristian V:s lagar,
men dess utöfning skulle hållas inom lagens
gränser. Under senare delen af 1700-talet och
början af 1800-talet infördes ganska väsentliga
inskränkningar i denna adelns rätt, som slutligen
h. o. h. upphörde med det fria samhällsskickets
införande i Norge 1814 och i Danmark 1848. (Jfr
Birk och Birkeret.) - I Sverige lyckades
adeln aldrig att allmänt förvärfva någon
dylik rätt. Grefvarnas och friherrarnas
jurisdiktion sträckte sig visserligen till
ådömande af lifsstraff, men konungen innehade
benådningsrätten och var alltid domare i
högsta instans. Och den domsrätt eller rättare
husdisciplin, som adeln under sina välmaktsdagar
i allmänhet egde att utöfva öfver egna tjänare,
kunde ej göras gällande med tillämpning af
strängare straff än en månads fängelse vid
vatten och bröd. (Se Gårdsrätt.) Innehafvare
af enskilda gods och gårdar ansågos emellertid
genom särskilda privilegier vara tillförsäkrade
domsrätt öfver sina underhafvande jämväl i
lifssaker. Så utöfvade sedan gammalt egarna af
Ängsö hals- och handrätt; Bergkvara hade sin
borgrätt (bekräftad 1649), som jämväl ansågs
kunna döma till dödsstraff; åt Brahesläkten
beviljades 1654 en lika vidsträckt jurisdiktion
och halsrätt öfver landbönder och undersåtar
å Visingsö, som egarna af Ängsö njöto. Liksom
emellertid Karl XI redan tidigare hade afskaffat
adelns gårdsrätt samt
grefvarnas och friherrarnas särskilda
jurisdiktion, så upphäfde han äfven genom
resolution 1691 och 1692 den enskilda
jurisdiktion, som ansågs tillkomma egarna
af dessa gods. Och då medgifvandet åt den
skånska adeln i Malmö recess 1662, att den
skulle få behålla sin rättighet till "hals och
hand", helt visst icke gällde längre än till
dess svensk lag och rätt i de nyförvärfvade
landskapen infördes, så hade därmed hals- och
handrätten i Sverige förlorat all betydelse.
K. H. B.*
Halsprydnad. Jorden rundt och redan i den
aflägsnaste forntid ha människorna haft för
sed att bära åtskilliga föremål kring halsen som
prydnad. Med denna uppgift förenade dessa föremål
dock ofta en betydelse af amuletter och senare
äfven af troféer och rangbeteckning. Bland
grottfynden från paleolitisk tld förekomma
genomborrade djurtänder, snäck- och musselskal,
hvilka sannolikt burits uppträdda på en tråd
kring halsen. Under den neolitiska stenåldern
använde man i Europa äfven pärlor af ben
och horn och i Skandinavien framför allt af
bärnsten. Hos senare tiders ociviliserade folk
utgöra halsband allmänt förekommande smycken
för både män och kvinnor. De tillverkas af
tänder, klor, snäckskal, frön, frukter, träbitar
m. m. äfvensom af pärlor, förfärdigade af ben,
snäckskal, metall, bränd lera, stenarter
o. s. v., hvilka uppträdas på snören (se
Afrika, pl. "Afrikanska folk", och Amerika,
pl. "Amerikanska folk"). Genom européer fingo
dessutom tidigt brokiga glaspärlor allmän
spridning som en eftersökt och för byteshandel
tjänlig vara (jfr Aggripärlor). Stundom
antaga halssmyckena mycket underliga former,
t. ex. på åtskilliga öar i Söderhafvet, sannolikt
på grund af deras ursprungliga egenskap af
amuletter. Hos åtskilliga centralafrikanska
folk bära åter kvinnorna kolossala halsringar
af mässing som rikedomstecken. Hos forntidens
orientaliska kulturfolk förekommo halssmycken,
och de erhöllo särskildt inom den fornegyptiska
och feniciska konsten en hög grad af konstnärlig
fullkomning. Äfven hos greker och romare buro
kvinnorna halsband. Atensk lag förbjöd dock
hetärer denna prydnad. Hos perserna utdelade
konungen halskedjor åt ämbetsmännen som
nådevedermälen. Halssmycken blefvo alltså där
ett slags rangtecken. Detsamma var hos romarna
och gallerna förhållandet med ett slags
halsringar (torques), hvilka utdelades som
belöning för tapperhet och alltså voro ett slags
ordenstecken. - Hvad Sverige beträffar, användes
här likasom i andra europeiska länder under
bronsåldern halsringar af brons; i synnerhet var
detta förhållandet under nämnda kulturperiods
senare del. Järnåldern bibehöll samma sed, men
guld och i synnerhet silfver utgjorde alltmer
det ämne, hvaraf halsringarna tillverkades
(jfr fig. 10 till art. Guldsmedskonsten). Under
järnåldern kommo ock glaspärlor samt äfven
pärlor af metall i allmänt bruk. Märkliga
halshängsmycken från denna kulturperiods
mellersta skede äro brakteaterna (se d. o.) af
guld samt från den yngre järnåldern s. k.
torshammare (se d. o.) af silfver. Under
medeltiden buros halskedjor af såväl kvinnor som
män, af de senare som tecken af hög värdighet
eller riddarrang. Redan hos romarna var det bruk
att vid halsbandet fästa en kapsel (bulla),
som inneslöt en amulett mot förhäxning och
sjukdom. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
