Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haf (Ocean, Världshaf)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörande Halosphærerna ha anträffats lefvande
på 1,000–2,000 m. djup. På de allra största
djupen finnas inga växter alls, icke ens
bakterier. Växterna bilda en från fastlandets
väsentligen afvikande vegetation, som nästan
uteslutande består af för hafvet egendomliga
släkten af alger, särskildt tångarter (fukoider
och floridéer), men som i rikedom och storlek
föga står efter landvegetationen. Bland större
växtformer kunna nämnas Laminarier och blåstången
(Fucus vesiculosus), i de tempererade och
kallare zonerna, sargassotången (Sargassum
bacciferum), som bildar Sargassohafvet,
hvilket v. om Azorerna betäcker en yta af
3,3 mill. kvkm., Lessonia fuscescens, som i
Söderhafvet bildar hela undervattensskogar, och
Macrocystis pyrifera, hvars algbål når en längd
af 300–400 m. Därjämte är hafvet rikt på mindre
alger, hvilka som i våra färskvatten likt filt
öfverdraga större växter, klippor etc. Äfven
dessa äro mest fukoider och floridéer, till en
del äfven gröna konfervacéer och sifonéer. Af
de stora massorna af protokockacéer och
oscillarier härrör hafsytans periodiska röda
färg. Så har Trichodesmium erythræum gifvit
Röda hafvet dess namn. Fanerogamer intaga en
underordnad plats i hafsfloran; den viktigaste
af dem är sjögräset, Zostera marina. Liksom
i landfloran äro algerna talrikast och nå
sin största utveckling under tropikerna; dock
hysa äfven hafven på högre breddgrader ofta
en rik vegetation. Hufvudmassan af hafvets
växter tillhör dock plankton, framför allt
diatomacéerna, som bilda hufvudbeståndsdelen
af hafvets organiska massa och äfven spela en
viktig roll som föda åt hafvets djurvärld. –
Formrikare än floran är hafvets fauna, hvilken
i artrikedom öfverträffar såväl färskvattnets
som landfaunan. Djur finnas öfverallt i hafvet,
äfven där hvarken ljuset eller ytans rörelser
tränga ned (se Djurgeografi). Den
största artrikedomen finnes i de öfre lagren,
särskildt i flacksjön, och alldeles speciellt
i tropikerna, medan antalet individer af samma
art kanske är större i de nordliga vattnen. De
till högsjön hörande högre djurarterna, såsom de
flesta fiskar, hvalar, delfiner, sälar o. s. v.,
äro goda simmare, men af dess öfriga djur hör
den största delen till plankton.
För mänsklighetens lif och kultur är hafvet
till oberäknelig välsignelse, och icke mindre
är dess inflytande på klimatet. Utan hafvet
vore vattnets kretslopp med dess verkningar
på jordens fruktbarhet och det vegetabiliska
och animala lifvet otänkbart. Lika stor är
hafvets betydelse för mänsklighetens kultur. De
rikaste, mest civiliserade och oftast äfven de
mäktigaste nationerna ha varit sjöfarande, och
man torde med fog kunna säga, att hafvet varit
och är den första direkta utgångspunkten för
kulturen. Slutligen lämnar hafvet en stor del
af människornas födoämnen, och millioner ha
sin direkta utkomst från hafvet. (Jfr Ratzel,
"Das meer als quelle der völkergrösse", 1900.)
Hafsforskningens historia. Alltsedan Varenius
i sin "Geographia generalis" (1650) egnade tre
kapitel åt hafvet, har vetenskapen om detta
utgjort en del af geografien (i äldre tider
kallades denna vetenskap vanligen hydrografi,
i senare oceanografi). Men hvad man verkligen
visste om hafvet var ganska litet, delvis emedan
forskningsredskapen voro ofullständiga. En
mängd iakttagelser gjordes dock, särskildt
fr. o. m. Cook, af vetenskapsmän, som medföljde
maritima expeditioner (t. ex.
af Darwin på "Beagles" resa 1831–36), men
den moderna oceanografien kan dock dateras
från året 1855, då amerikanen M. F. Maury
utgaf sitt epokgörande verk "The physical
geography of the sea". Vid samma tid eller
något förr började svensken S. L. Lovén
och norrmannen M. Sars sina zoologiska och
biologiska undersökningar öfver hafsfaunan
vid Skandinaviens kuster, och 1854 uppfann
amerikanen Brooke djuphafslodet med affallande
barlast, som först möjliggjorde lodning på
stora djup. Genom submarina telegrafkablars
nedläggande fick hafsforskningen ett större
allmänt intresse och gjordes snart till föremål
för särskilda forskningsresor. Banbrytande var
"Challengers" (se d. o.) resa 1872–76. Af
stor vikt voro äfven de resor, som gjordes
af amerikanska skeppet "Tuscarora" (1873–78),
tyska skeppet "Gazelle" (1874–76), amerikanska
skeppet "Blake" (1875–80), norska fartyget
"Vöringen" (1876–78), italienska skeppet "Vettor
Pisani" (1882–85), norska kryssaren "Ingolf"
(1895–96), tyska skeppet "Valdivia" (1898–99)
samt af nord- och sydpolsexpeditionerna. Ett
ärofullt namn i hafsforskningens historia
har furst Albert af Monaco förvärfvat, som
sedan 1885 på sina lustjakter ("Hirondelle"
och "Princesse Alice" I och II) företagit
betydande djuphafsforskningar. I Sverige
drefvos hydrografiska forskningar i våra kusthaf
sedan slutet af 1860-talet af F. L. Ekman (med
statsunderstöd från 1876), och dessa ha fortsatts
af O. Pettersson, som ledt flera expeditioner
och vunnit viktiga resultat. På hans initiativ
inbjöd svenska regeringen 1899 de makter,
som drefvo fiske i de nordiska hafven, till en
konferens i Stockholm för att efter gemensam plan
undersöka de faktorer, som inverkade på detta
fiske, och därvid enade man sig om ett program
för hydrografiska forskningar i de nordiska
hafven. 1900 sammanträdde en andra konferens,
i Kristiania, vid hvilken man beslöt, att ett
centralt laboratorium skulle upprättas för denna
hafsundersökning. I Köpenhamn organiserades
slutligen 1902 ett internationellt råd af ombud
från de olika länderna (Sverige, Tyskland,
England, Belgien, Holland, Danmark, Norge,
Finland och Ryssland), hvilket skall utöfva
högsta tillsynen öfver den internationella
hafsforskningen (Conseil permanent pour
l’exploration de la mer), och dess verkställande
utskott är en byrå (i Köpenhamn), som har framför
allt att redigera förvaltnings- och vetenskapliga
berättelser af olika slag. Samtidigt
upprättades ett centrallaboratorium (i
Kristiania), som har hufvudsakligen att
öfvervaka enhet i undersökningsmetoderna och
därför förser laboratorier och fartyg med noga
proberade instrument och apparater. Dessa
institutioner, för hvilka omkostnaderna
bestridas af de intresserade staterna, äro
endast centralställen; hvarje stat har dessutom
sina egna inrättningar för hafsforskningen. I
Sverige leddes den 1892–1900 af en hydrografisk
kommission; denna efterträddes 1901 af Svenska
hydrografisk-biologiska kommissionen, som har
sin station på Bornö i Gullmarsfjorden i Bohus
län. Dessutom finnes sedan 1877 en zoologisk
station Kristineberg vid Gullmarsfjorden.
Litt.: Boguslawski och Krümmel, "Handbuch
der ozeanographie" (2 dlr, 1884 och 1887; ny
uppl. af Krümmel 1907), Walther, "Allgemeine
meereskunde" (1893), Pettersson, "Die
wasserzirkulation im nordatlantischen ocean"
(1900), Jansson,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
