Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göthe, Erik Gustaf - Göthe, Anders Georg - Göthe, J.W. von - Göthe-Meyer - Göthit - Götiska förbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en sittande stod af Katarina II (en skiss finns
på Nationalmuseum).
G:s öfriga senare arbeten äro den täcka
gruppen Venus och Amor, reliefen En genius
med en fjäril och en fackla (båda i marmor,
Nationalmuseum), en byst af Thunberg (1831),
en dylik af Oskar I, i brons (utställd
1838), medaljonger m. m. Slutligen var det
G., som gaf ritningen till det nya tornet
på Riddarholmskyrkan, denna falskgotiska
gjutjärnskrokan, som otvifvelaktigt är ett
arkitektoniskt misstag. - G. var klassicist i
sin tids anda. Någon personlig karaktär finner
man ej i hans verk, han stannar vid en abstrakt
form och en ytlig dekorativ effekt. I hans bästa
alster finner man en och annan detalj vackert
studerad. Katarina II-statyn är att döma efter
den lilla skissen ganska imponerande tänkt.
-rn. (G-g N.)
Göthe, Anders Georg, konst- och
litteraturhistoriker, f. 5 okt. 1846 i Stockholm,
blef 1865 student i Uppsala samt 1873 filos.
kandidat och e. o. amanuens vid Nationalmuseum,
utgaf 1875 gradualafhandlingen Historisk
öfversigt af de vittra samfunden i Sverige
före Svenska akademiens stiftelse, promoverades
s. å. till filos. doktor och förordnades till
andre amanuens vid Nationalmuseum, där han 1880
blef förste amanuens och alltsedan 1881 förestått
måleri- och skulptursamlingarna. Sedan 1895
är G. dessutom föreläsare i konsthistoria
vid konstakademien. Genom sina kritiska
kataloger öfver tafvelsamlingen
(Nationalmusei tafvelsamling. Beskrifvande
förteckning. I. Utländske - icke-nordiske -
mästare, 1887, fransk uppl. 1893, ny uppl. 1900;
suppl. 1903; samt II. Nordiske mästare, 1897) har
G. i högst väsentlig mån bidragit att "bringa
Nationalmuseum i fruktbärande vetenskaplig
förbindelse med utlandets museer. Utom en
mängd uppsatser i svenska tidskrifter, i
synnerhet "Nordisk tidskrift", och artiklar
i utländska konstvetenskapliga publikationer
har G. författat bl. a. Nationalmusei
tafvelsamling. En konsthistorisk öfversigt
(1879; 2 :a uppl. 1893), beskrifvande kataloger
öfver tafvelsamlingarna på Finspång (1894) och
Vanås (1895), Tafvelramen och dess historia (i
"Medd. från Sv. slöjdföreningen", 1886), texten
till planschverket "Nationalmusei konstskatter"
(1897 ff.) samt flera Sergelstudier, förelöpare
till den stora monografien Johan Tobias
Sergel, hans lefnad och verksamhet (1898),
som 1900 följdes af Sergelska bref. G. blef
1908 hedersled. af Fria konsternas akademi.
J. K-e.*
Göthe, J. W. von, tysk skald. Se
Goethe.
Göthe-Meyer. Se Meyer, Johann Heinrich.
Göthit Lenz [namnet till minne af
skalden Goethe], miner., rombiska kristaller
af nål- eller pelarform, ofta i form af
tunna taflor. Sammansatta enligt formeln
Fe2H2O4 (=Fe2O3 . H2O), motsvarande 89,9
proc. järnoxid och 10,1 proc. vatten. Färgen
är gulbrun eller svartbrun, med diamantglans
på kristallytorna. Efter kristallernas form
skiljer man emellan rubinglimmer, sammetsblände,
lepidokrokit och nadeleisenerz. I Sverige
är göthitens förekomst mycket obetydlig;
där den i utlandet förekommer i större
samlad mängd, användes den som järnmalm.
A. Hng.
Götiska förbundet, ett fosterländskt sällskap i
Stockholm, hvars verksamhet faller under åren
1811-24. Det bildades af några vid ämbetsverken
i hufvudstaden tjänstgörande unga män, som alla
varit kamrater i Uppsala och af hvilka flertalet
var värmlänningar. De beslöto att kalla sig
med götiska namn, benämnde sina sammankomster
stämmor och sin sammanslutning Götiska
förbundet. Själen i detta var kanslisten Jakob
Adlerbeth (se d. o.), som föreslog vännerna,
att de skulle ge en fast form och ett bestämdt
mål åt sin förening, hvarvid han hade i sikte
moraliskt patriotiska sträfvanden och nordisk
fornforskning. Han författade inledningen och
uttalade grundtankarna till de stadgar, som
antogos 16 febr. 1811. I dem uttryckes förbundets
syfte med orden: "Förbundet vare en broderlig
förening af män, egnade åt upplifvandet af de
Gamle Göthers frihetsanda, mannamod och redliga
sinne". Göterna voro förpliktade till forskning i
de fornnordiska sagorna och häfderna, hvartill
kom ett ifrigt, om än dilettantiskt studium af
våra fornlämningar. Bland de elfva stiftarna,
som kallades stamgöter, var ingen litterärt
och vetenskapligt betydande mer än Erik Gustaf
Geijer. Småningom invaldes likväl författare
och konstnärer: Arvid August Afzelius, Leonard
Fredrik Rääf, Esaias Tegnér, Per Henrik Ling,
Johan Henrik Schröder, domprosten Sven Fredrik
Lidman, Johan Niklas Byström, Karl Adolf Agardh,
Karl Johan Fahlcrantz, Johan Gustaf Liljegren,
Bernhard von Beskow, Johan Gustaf Sandberg,
Karl August Nicander m. fl. Inalles uppgick
ledamotsantalet till 93; de sista invalen skedde
16 febr. 1829. De årliga "stämmornas" antal var
olika; första året höllos 16, andra 13, sedan
sjönk siffran till 5 och 3. Vid stämmorna skedde
först uppläsning af protokoll och berättelser,
föredrag och tal omväxlade med öfverläggningar;
därpå vidtog själfva gillet, hvarom stadgarna
gåfvo åtskilliga föreskrifter: då tömdes hornen
med gamman, lämpliga sånger afsjöngos ("Göterna
fordomdags drucko ur horn"), och Bragebägaren
höjdes till utmärkta bröders ära samt vid
andra högtidliga tillfällen. Sammankomsterna
höllos om vintern i frimurarbarnhuset (nu
Badinrättningens hus vid Malmtorgsgatan),
om somrarna i fria luften, helst på någon
öppen plats i skogen. Som högtidsdag firades
instiftelsedagen, 16 febr. Redan på 1820-talet,
då de män, som utgjort förbundets kärntrupp,
spridts vida omkring till skilda värf, väcktes
fråga om förbundets upplösning; "stämmorna"
voro fåtaligt besökta, och flera medlemmar
hade upphört att betala sina årsafgifter. 1833
beslöts, att verksamheten skulle hvila och
årsafgifterna upphöra. Med detta beslut kan
förbundet faktiskt anses upplöst, ehuru en
formell upplösning ej kom till stånd, så länge
Adlerbeth lefde. Men efter hans död, 1844,
följde upplösningen redan 10 nov. s. å. på en
stämma, som inleddes med ett högstämdt tal af
L. F. Rääf, hvilken i en storartad återblick
på de flydda årtiondena tecknade förbundets
verksamhet, resultaten däraf och skälen hvarför
det nu efter slutadt värf kunde upphöra. Detta
beslut bekräftades 24 i s. m. Den af förbundet
utgifna tidskriften Iduna är en viktig insats
i dåtidens litterära och kulturella lif. Det var
Geijer, som väckte förslag om denna publikation
(25 maj 1811), hvars 1:a häfte utkom i juli
s. å., h. o. h. skrifvet af honom. Ursprungligen
bar tidskriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
