Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska armén till Pommern. Under de våldsamma
krig, som nu under några år upprörde Europa -
tredje och fjärde koalitionskrigen -, fasthöll
G. A. envist vid Napoleons motståndare, men
visade sig alldeles oduglig att som fältherre
leda ett krigsföretag och kom på grund af sin
retlighet och halsstarrighet oupphörligt i
konflikt med sina egna förbundna. Kriget i
Pommern slutade med, att fransmännen på hösten
1807 besatte hela landet. Trots det att Napoleon
nu efter freden i Tilsit nått höjden af makt
och såväl Ryssland som därefter Danmark ingått
förbund med honom, vägrade G. A. att böja sig för
Europas behärskare, antaga kontinentalsystemet
och bryta med England. Såsom följd häraf
inföllo ryssarna i febr. 1808 utan föregående
krigsförklaring i Finland, och strax därefter
(mars 1808) förklarade Danmark på Napoleons
befallning Sverige krig. G. A. var alldeles
oförberedd härpå och hade ej hunnit vidtaga
några försvarsanstalter. Finland var därför under
vintern hänvisadt till sina egna försvarskrafter,
of verbefälhaf våren, den oduglige Klingspor,
drog, för att rädda armén, sina trupper i största
hast tillbaka från sydöstra Finland till norra
Österbotten, utan att ens göra ett försök till
motstånd, därmed prisgifvande hela landet åt de
intågande ryssarna. Den förrädiska kapitulationen
af Sveaborg (maj 1808) försvårade i hög grad en
återeröfring af landet. G. A. hade emellertid,
stödd af engelska subsidier och en engelsk
flotta, som hindrade en dansk landstigning
i Skåne, under våren företagit omfattande
rustningar och utom den ordinarie krigsmakten
uppbådat ett talrikt landtvärn. Men han förstod
ej använda dessa krafter. På försommaren
sysslade han alltför länge med en fåfäng plan
att eröfra Norge. Som vanligt kom han i gräl med
sin egen bundsförvant, och en engelsk armé, som
anlände till Göteborg för att bistå Sverige,
fick aldrig ens landstiga. När sedan hans
uppmärksamhet koncentrerades mot Finland, där
efter sommarens inbrott Klingspor, öfverallt mött
af en folkresning och under flera små segrar,
åter tågat nedåt och drifvit tillbaka ryssarna,
förmådde G. A., som tagit sitt högkvarter
på Åland, ej med nödig skicklighet och kraft
understödja denna kamp. Alla landstigningsförsök
misslyckades, och efter nederlaget vid Oravais
(14 sept.) återstod för den finska armén intet
annat än att rädda sig undan norrut. Genom
ett fördrag med fienden i Olkijoki (19
nov.) förband sig af Klercker, som efterträdt
Klingspor i befälet, att utrymma Finland,
och resterna af hans armé drogo sig tillbaka
till norra Västerbotten. Finland var för alltid
förloradt. Med våren 1809 syntes turen komma till
det egentliga Sverige. Ryssarna beredde sig att
anfalla detsamma från n. och ö., medan Danmark
planlade nytt infall från väster och söder,
och Sveriges undergång syntes gifven. G. A:s
uppförande blef under dessa olyckor allt
besynnerligare och närmade sig, åtminstone
tidtals, fullständig sinnesförvirring. Oböjligt
afvisade han hvarje tanke på att söka fred med
sina fiender, och lika envist afvisade han alla
råd att inkalla ständerna. Han syntes besluten
att gå under med hela sitt rike hellre än att
offra någon af sina idéer. Redan länge hade hans
omgifning insett nödvändigheten af hans skiljande
från regeringen. Landtvärnets lidanden och den
nya stora förmögenhetsskatt, som G. A. af egen
myndighet utskref, gjorde slut
på sista återstoden af hans gamla
popularitet. I hufvudstaden och inom den vid
Norges gräns stående "västra armén" ingingos
sammansvärjningar; men de sammansvurne, hvilka
syftade till samma mål, kunde ej komma öfverens
om tid och medel. Med en del af västra armén
bröt slutligen G. Adlersparre upp från Karlstad
(7 mars 1809) och tågade mot Stockholm. Vid
underrättelsen därom beslöt G. A. att begifva
sig till de i Skåne förlagda trupperna för att
bekämpa upproret. Denna plan förekoms dock
af K. J. Adlercreutz, som, biträdd af några
behjärtade officerare, med våld, när ingenting
annat hjälpte, tvang konungen 13 mars 1809 att
kvarstanna på Stockholms slott. Natten till 14
mars fördes konungen till Drottningholm och några
dagar senare till Gripsholm. Genom frivillig
afsägelse 29 mars gjorde G. A. ett försök att
bevara kronan åt sin son Gustaf, men afsägelsen
kom för sent: ständerna förklarade 10 maj 1809
G. A. och alla hans bröstarfvingar svenska
kronan förlustiga, men läto familjen behålla
dess enskilda förmögenhet och anslogo åt G. A.,
hans gemål och barn dessutom lifräntor (tills.
mer än 30,000 rdr banko specie). I dec. 1809
affördes hela familjen till Tyskland. G. A. förde
sedan ett kringirrande lif; han uppehöll sig
vanligen i Tyskland eller Schweiz och kallade
sig Öfverste Gustafsson. (Innan han antog
detta namn, hade han burit titeln Grefve af
Gottorp.) Från sin gemål lät han skilja sig
1812. 7 febr. 1837 afled han i S:t Gallen. Hans
stoft flyttades 1884 från Oldenburg till
Riddarholmskyrkan i Stockholm. Rörande sin
lefnad och sin regering utgaf han på franska och
tyska flera skrifter, äfven tryckta i svensk
öfv., "Den trettonde mars eller de vigtigaste
tilldragelser vid revolutionen i Sverige 1809",
"Hogkomster från yngre åren och regeringstiden
af f. d. regenten i ett nordasiatiskt rike",
-"Historiska erinringar", "Betraktelser öfver
mina första krigsbedrifter" m. fl. - Med sin
gemål hade G. A. sönerna Gustaf ("Prinsen af
Vasa"; se Gustaf, svenska prinsar, 2) och Karl
Gustaf (f. 1802, d. 1805), storfurste af Finland,
samt döttrarna Sofia Vilhelmina (f. 1801,
d. 1865, som genom sitt gifte med storhertigen
Karl Leopold Fredrik af Baden blef farmoder
till Sveriges nuv. drottning, Viktoria), Amalia
Maria Charlotta (f. 1805, d. 1853) och Cecilia
(f. 1807, d. 1844, gift med Paul Fredrik August,
storhertig af Oldenburg).
Af G. A :s regering finnes ingen modernt
vetenskaplig och uttömmande skildring, men väl
kortare öfversikter, såsom af Schinkel-Bergman,
Starbäck, Sjögren, Boëthius (i "Ill. svensk
hist.") och Stavenow (i "Sveriges hist. intill
20:e seklet", VIII, 1905). Därjämte finnas flera
speciella afhandlingar och uppsatser särskildt
rörande diplomatien och krigen. Af samtida
memoarlitteratur äro viktigast Adlerbeths och
Trolle-Wachtmeisters anteckningar samt rörande
G. A:s barndom och uppfostran Fr. Sparres
dagbok (utg. af Crusenstolpe). Den efter
G. A:s fall utgifna "Historisk tafla af
f. d. konungens etc. senaste regeringsår"
(förf. af P. A. Granberg) innehåller viktiga
upplysningar och meddelar många aktstycken, men
är starkt tendentiös och afsåg att rättfärdiga
G. A:s afsättning. Öfver G. A:s öden efter
afsättningen berättar Rogberg (i Schinkels
"Minnen ur Sveriges nyare historia", d. IX);
viktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
