Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
massor, som ännu på G. A:s tid uppträdde
på slagfälten, ställde han sina trupper
på tunnare linjer, nämligen fotfolket på 6
(i själfva striden t. o. m. på blott 3) led,
rytteriet på 3 led, hvarigenom trupperna med
större fördel kunde bruka sina vapen. Fotfolket
indelades i brigader på 1,000-2,000 man (den
s. k. svenska brigaden, i hvilken musketerarna
och pikenerarna verksamt understödde hvarandra)
på två eller tre linjer, med artilleriet framför
fronten och rytteriet, fördeladt i skvadroner
på 200-400 man, äfvenledes vanligen på två
linjer, på flyglarna. Rytteriet hade lärt sig
att anfalla i fyrsprång i stället för i traf
under ett gagnlöst skjutande, såsom fienden
gjorde; fotfolket i förening med artilleriet
utvecklade en för den tiden ovanligt liflig eld,
och trupperna voro genomträngda af den bästa
anda. Så hade stridssättet utbildat sig under
G. A:s krig i Polen och Preussen, och sådant var
det, då det vid Breitenfeld öfvervann det gamla
stridssättet, uppburet af Tillys ännu aldrig
besegrade trupper. Oaktadt de goda egenskaperna
hos G. A:s trupper och deras skicklighet att
använda det förbättrade stridssättet skulle de
dock icke kunnat göra några storverk utan den
ovanliga härförarskicklighet, med hvilken
konungen visste att leda dem. Fälttågen
1630-32 skola också i alla tider framstå som
mönster. Efter landstigningen i Pommern förstod
G. A. att undvika hvarje afgörande strid,
att småningom skrida framåt, alltefter som han
satte sig i besittning af landet med dess fasta
platser och kunde begagna dess hjälpkällor för
att öka sina truppers styrka och sina medel; och
först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i
det tysta blifvit herre i Pommern, Brandenburg
och Mecklenburg, ansåg han sig stark nog att
träda ut på valplatsen. Han uppsökte då fienden
vid Breitenfeld samt krossade honom. Därefter
var det slut med de långsamma rörelserna, ty
ställningen var säker, och inom åtta månader stod
han redan i Bajern. De båda därefter följande
rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen,
mot Wallenstein, vittna liksom de föregående
om hans klara blick och beslutsamhet samt om
den försiktighet, hvarmed han undvek hugget,
då han icke ansåg sig nog stark att mottaga det
och den kraft, hvarmed han riktade stöten, då han
visste sig ha fördelarna på sin sida. G. A. var
icke endast själf en stor härförare, han hade
äfven den ovanliga förmågan att skapa stora
generaler. En sådan lysande rad af fältherrar
som den, hvilken utbildades i hans skola, torde
vara utan motstycke.
G. A. är en af den svenska historiens - och
världshistoriens - största gestalter. Sällsynta
naturgåfvor, annars skilda, voro i hans
personlighet förenade till en lika sällsynt
harmonisk enhet. Men det största hos honom
ligger i karaktären, som sammanhåller och rätt
brukar de glänsande gåfvorna, i det måttfulla,
som alltid har lag och gräns inom sig själf. Fel
och brister vidlådde honom, men de äro mera
skuggor, som fara öfver den blanka vapenskölden,
än rostfläckar. Det inneboende rena harmoniska
sinnet gaf sig uttryck i ett enkelt och naturligt
väsen, lika fritt från den råhet och plumphet,
hvilken vanställde så många af hans samtida, som
från den tomma formförfining, hvarunder lidelsen
och lasten, lika råa, ofta dolde sig. Han hade
en glödande fantasi, hvars skapande kraft
var riktad företrädesvis på praktiska mål. Han
var en stor talare (mycket berömda äro hans
tal vid kröningen och afskedstalet till
ständerna 1630) och diktade dels på svenska
(i en ton mellan folkvisans och psalmens),
dels på tyska (i det samtida konstkvädets
art). Endast få af hans skaldestycken finnas
i behåll. I sin påbörjade Historia om Karl
den IX:s regementstid (tr. 1759), i bref och
andra uppsatser, alla utmärkta för rent språk
och mästerlig stil, visade han sig vara en af
sin samtids yppersta svenska skriftställare. -
I G. A:s yttre stod med sällsynt renhet den
nordiska typen speglad: den skära hyn, de
blåa ögonen, den höga och ljusa pannan och det
guldgula håret. Italienarna kallade honom också
"il re d’oro", guldkonungen. Anletsdragen voro
regelbundna, gestalten reslig och kraftfull. Åren
satte en förändrad prägel på utseendet; i
synnerhet vanställdes mer och mer den resliga
växten af en oformlig fetma.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
