Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 543-544 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guericke, Otto von - Guericke, Heinrich Ernst Ferdinand - Guéridon - Guérin, Gilles - Guérin, Pierre Narcisse - Guérin, Jean Baptiste Paulin - Guérin, Jules René - Guérin, Honoré Victor - Guérin, Charles - Guérin-Méneville, Félix Édouard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rådsherre och 1646 borgmästare i sin
fädernestad. Efter dess förstöring 1631
verkade han till 1636 i svensk tjänst som
öfveringenjör i Erfurt. 1681 log han afsked
från sin borgmästartjänst och flyttade då
till Hamburg. G. har vunnit ett frejdadt namn
genom sina fysikaliska uppfinningar: luftpumpen
(1650), som först beskrefs af hans vän Caspar
Schott 1657, manometern (1661) och den första,
ännu ofullkomliga elektricitetsmaskinen (utan
konduktör; 1663). Det ryktbara försöket med
Magdeburghalfkloten (se d. o.) anställde
han första gången offentligt vid riksdagen
i Regensburg 1654. Också med astronomien
sysselsatte sig G.; han var den förste, som
uttalade den åsikten, att kometernas återkomst
måste kunna beräknas. Sina viktigaste rön nedlade
han i sitt år 1663 fullbordade arbete Experimenta
nova, ut vocantur, magdeburgica de vacuo spatio
(1672). Af historiskt värde är hans Geschichte
der belagerung, eroberung und zerstörung
Magdeburgs (utg. 1860 af F. W. Hoffmann; 2:a
uppl. 1887).


Guericke [ger-], Heinrich Ernst Ferdinand,
tysk teolog, f. 1803, d. 1878, blef 1829
e. o. professor i Halle. Sedan han 1833
uttalat sin anslutning till de schlesiske
gammallutheranerna (se d. o.) och 1834 af deras
ledare Scheibel ordinerats till pastor i den
lilla separerade lutherska församlingen i Halle,
blef han 1835 afsatt från sin professur och
utsattes äfven i sin prästerliga verksamhet för
trakasserier från den preussiska regeringen. 1840
återfick han emellertid professuren. G., hvilken
som politiker var ifrigt verksam i liberal
riktning, tillhörde i teologiskt hänseende .den
yttersta högern. Bland hans skrifter märkas
Handbuch der kirchengeschichte (2 bd, 1833;
9:e uppl. 1866-67; "Handbok i kyrkohistorien",
1839-44), Allgemeine christliche symbolik (1839;
3:e uppl. 1861; "Allmän christlig symbolik",
1847-48), Historisch-kritische einleitung in
das neue testament (1843; 3:e uppl. 1867 under
titeln Neutestamentliche isagogik) och Lehrbuch
der christlich-kirchlichen archäologie (1847;
2:a uppl. 1859). 1840-62 redigerade han, först
jämte Rudelbach, .sedan i förening med Delitzsch,
"Zeitschrift fur die lutherisehe theologie
und kirche". (E. Bg.)

Guéridon [geridå7], fr. Se Geridong.

Guérin [gerä’J, Gilles, fransk bildhuggare,
f. 1606, d. 1678 som professor vid akademien
i Paris, prydde Louvre och Versailles samt
privatbyggnader och kyrkor med skulpturverk. Två
af hans främsta grafmonument, Charles, hertig
af la Vieuville (1652) .och dennes gemål (1663),
äro flyttade till Louvre. I synnerhet berömmas
hans reliefporträtt.

Guérin [ger!7], Pierre Narcisse, fransk målare,
f. 1774 i Paris, d. där 1833. G. utgick ur
Regnaults skola, men närmade sig till Davids
klassiska stil. Han väckte på 1799 års salong
ofantligt uppseende med sin målning Marcus
Sextus,
en fingerad romare, som återkommer ur landsflykt
och finner sin maka död, ett ämne, hvari samtiden
såg en erinran om de efter skräckväldets slut
återvändande emigranterna. Stort bifall skördade
sedan äfven Hippolytos och Faidra (1802), hvilken
tafla, likasom den följande, Andromache och
Pyrrhos, å salongen 1810 utmärkte sig genom ,ett
efter den smak, som behärskade den tidens franska
publik, lämpadt försök att sammansmälta antik
skulpturstil med den franska scenens uttryckssätt
och åtbördsspråk. Ännu mera sökte G. starkt utpräglad
teatralisk effekt i sina följande arbeten, såsom
Æneas och Dido (1813) samt Klyiaimneslra på väg
att mörda Agamemnon (1817), hvilka taflor likasom
de förutnämnda tillhöra Louvre. G. målade äfven
Napoleon benådar de upproriske i Kairo (1808,
Versailles). Han blef baron efter restaurationen,
var en ansedd ateljéchef (bland hans lärjungar
voro Géricault och Delacroix) och var från
1822 direktör för franska akademien i Rom.
C. R. N. (G-g N.)


Guérin [gerä’], Jean Baptiste Paulin, fransk
målare, f. 1783, d. 1855, gjorde sig känd
genom historiemålningar: Kain efter Abels mord
(1812), Odysseus i strid med Poseidon (1824),
Adam och Eva drifvas ur paradiset (1827,
museet i Toulon) m. fl., och framför allt genom
lyckade porträtt: Bonaparte som general (en
berömd miniatyr), Ludvig XVIII, Karl X m. fl.
(G-g N.)

Guérin [gerä7], Jules René, fransk läkare,
f. 1801 i Boussu (Belgien), d. 1886, blef
1826 med. doktor och öfvertog 1828 ledningen
af "Gazette de santé", som 1830 fick titeln
"Gazette médicale de Paris". 1839 upprättade
han i Paris ett ortopediskt institut, sedan
han 1837 af vetenskapsakademien därstädes
erhållit det stora kirurgiska priset för
ett arbete öfver ortopediens principer
och metoder. Detta arbete, som i manuskript
utgjorde 16 foliovolymer med 100 tabeller och
400 planscher, har icke blifvit offentliggjordt
i sin helhet, utan blott i utdrag publiceradt
i Medicinska akademiens skrifter. G. utöfvade
ett stort inflytande på den nyare ortopedien.
(R. T-dt.)

Guérin [gerä’J, Honoré Victor, fransk arkeolog,
f. 1821 i Paris, d. där 1891, sedan 1878
professor vid katolska universitetet i Paris,
skref bl. a. Description géographique, historique
et archéologique de la Palestine (7 bd, 1869-80)
och La terre sainte (1881-83; 2:a uppl. 1897),
prisbelönt af Franska akad.

Guérin [gera’], Charles, fransk skald, f. 1873 i
Lunéville, har publicerat diktsamlingarna Fleurs
de neige (1893), L’art parjure (1894), Joies
grises (s. å.), Le sang des crépuscules (1895),
Sonnets et un poème (1897), Le cœur solitaire
(1898), L’Éros funèbre (1900), Le semeur de
cendres (1901) och L’homme intérieur (1905) samt
den kritiska studien Georges Rodenbach (1894).

Guérin-Méneville [gerä’-menvi’l], Felix

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>