Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönlingsläktet - Grönlund - Grönlund, Jonas Ulrik - Grönländare - Grönländska kompaniet - Grönländska papegojan - Grönroos, Gustaf Hjalmar - Grönråg - Grönsaftkur - Grönsaker l. Legymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
suecica", enär den blifvit utplanterad i
fiskdammar vid Ulriksdal, men har senare ej
blifvit iakttagen där. Grönlingen, Cobitis
(Nemachilus) barbatula L., har blott 6
skäggtömmar. Den blir högst 12 cm. lång
och är till färgen smutsgul, med svartbrun
marmorering och en stor mängd svartbruna
pigmentfläckar. Grönlingen synes i Sverige vara
mycket sällsynt. I Mälaren, dit den af Fredrik
I inplanterades, har den först i senare tider
blifvit återfunnen och har dessutom anträffats
på några ställen i Skåne samt i sydliga delen
af Halland. Den älskar klart och rinnande
vatten och lifnär sig endast af animaliska
ämnen. Den tredje och minsta arten -, typ
för släktet Cobitis i inskränkt bemärkelse
-, nissögat, Cobitis tænia L., förekommer
icke sällsynt flerstädes i sjöar och floder
i mellersta och södra Sverige och är äfven
funnen i östra skärgården. Den skiljes från
de föregående bl. a. genom förekomsten af en
liten klufven rörlig tagg under ögat, hvilken
dessa sakna. Äfven nissögat har 6 skäggtömmar,
men dessa äro jämförelsevis kortare än hos de
föregående. Längden öfverstiger i allmänhet ej
10 cm. Grundfärgen är orangegul, afbruten af
otaliga, bruna prickar; på ryggen och sidorna
finnas band af mörkare fläckar samt mörkbrun
marmorering. Den förekommer i mellersta och södra
Europa, äfven i Danmark. - Grönlingarna lefva
nära bottnen, där de dölja sig i dyn eller under
stenar. De större arterna ätas, där de förekomma
i större antal, och anses som läckerhet; nissögat
uppgifves däremot vara en seg och osmaklig
fisk. De äro mycket seglifvade och hålla sig
vid lif, äfven om vattendragen, där de lefva,
nästan fullkomligt uttorka. Det uppgifves, att
tarmkanalen hos stora grönlingen skall tjänstgöra
som ett slags respirationsorgan. R. L. (L-e.)
Grönlund, fideikommiss i Östergötlands län,
Åsbo och Ekeby socknar, 6 5/8 mtl, tax. till
omkr. 210,000 kr. (1905). Hufvudgården ligger
i Åsbo socken, vid Åsboån, ej långt från dess
förening med Svartån. 1553 köptes G. och flera
gårdar af konung Gustaf I och hörde därefter till
Vasaättens arfgods. tills det 1641 åter blef
enskild egendom. Af frih. Gust. Ad. Klingspor
gjordes det vid slutet af 1700-talet till
fideikommiss, som nu (1908) innehafves af hans
brors sonsons son, hofmarskalken grefve Filip
O. L. Klingspor.
Grönlund, Jonas Ulrik, ämbetsman, författare,
f. 5 juli 1824 i Stensele prästgård i Lycksele
lappmark, d. 3 nov. 1884 i Stockholm,
blef student i Uppsala 1842 och filos.
doktor 1848. 1849 blef han e. o. kanslist i
Finansdepartementet, utnämndes 1863 först till
protokollssekreterare i K. M :ts kansli och
sedan till kommerseråd. 1864 blef han ledamot
och 1869 ordf. i direktionen för handelsflottans
pensionsanstalt. Efter Ollendorffs metod utgaf
han Lärobok i fransyska språket (1855; 6:e
uppl. 1874), Lärobok i engelska språket (1856;
7 :e uppl. 1875) och Lärobok i tyska språket
(I, 1857, II, 1862; 6:e uppl. 1876). Dessutom
författade han Om lapparna och deras gudar
(1848) samt Lappska minnen (1848, prisbelönta
af Sv. akad. 1847) och utgaf en öfv. af
H. W. Longfellows "Hyperion" (1853). (P.E.L-m.)
Grönländare. Se Eskimåer.
Grönländska kompaniet. Se Grönland, sp. 501.
Grönländska papegojan, zool. Se Lunnesläktet.
Grönroos [-rws], Gustaf Hjalmar, finsk anatom,
f. 6 aug. 1863 i Ekenäs, blef student 1882,
filos. licentiat 1891 och med. doktor 1896,
förordnades 1898 till docent i anatomi i Helsingfors
och utnämndes 1904 till professor i samma
ämne. Skrifter: Ueber die eifurchung bei den
tritonen (1890), Zur entwickelungsgeschichte des
erdsalamanders (1895), Die musculi biceps
brachii und latissimocondyloideus bei der
affengattung Hylobates im vergleich mit den
entsprechenden gebilden der anthropoiden und
des menschen (1903) m. fl. R. T-dt.
Grönråg. Se Grönfoder.
Grönsaftkur, med., bestod i förtärande på våren
af saft, som man pressade ur åtskilliga unga
växter i syfte att bekämpa vissa sjukdomar. Till
beredning af s. k. "grönsaft" (Succus plantarum
recenter expressus) för sådana kurer användes
delar af åtskilliga växter, innehållande bittra,
skarpa eller aromatiska ämnen, t. ex. blad af
Menyantlies trifoliata och Tussilago
Farfara, hela örterna af Cnicus benedictus och
Achillea Millefolium, roten och unga bladen af
Taraxacum officinale, vidare Marrubium vulgare,
Glechoma hederacea, Veronica Beccabunga,
Fumaria officinalis, Chelidonium majus,
Nasturtium aquaticum, Cochlearia officinalis,
Cerefolium sativum, Petroselinum sativum,
Saponaria officinalis m. fl. Ibland bereddes
saften på en växt, ibland på flera af dessa i
olika kombinationer. De unga växtdelarna äro
emellertid vanligen ej så rika på specifika
beståndsdelar (bitterämnen etc.), utan innehålla
mera salter, slem, socker o. d. Af saften intogos
växlande mängder (från 15 till 100 gr.) antingen
enbart eller tillsammans med mjölk, buljong
e. d. om morgonen på fastande mage, hvarjämte
förordnades lämplig diet. Denna kur fortgick
under några veckor. Effekten var hufvudsakligen
lindrigt afförande. Grönsaftkur användes vid
allehanda svaghetstillstånd, som inledning
till brunnskurer o. d. Hela förfaringssättet
är numera bortlagdt, åtminstone af läkare.
C. G. S.
Grönsaker l. Legymer (ty. gemüse, fr. légumes,
eng. greens) bilda en särskild grupp af
människans vegetabiliska födoämnen. Namnet
användes i dagligt tal vanligen i vidsträckt
bemärkelse och betecknar ej blott blad, stjälkar,
skidfrukter o d., utan äfven rotfrukter, med
undantag af potatis. Som olika hufvudslag
af grönsaker räknas: 1) rotfrukter, såsom
rofva, kålrot, morot, palsternacka, selleri,
jordärtskocka, sockerrot eller svartrot
(Scorzonera), pepparrot, rädisa, rättika,
röd- och hvitbeta; 2) lökarter, såsom röd-,
chalotten-, hvit-, purjo- och gräslök; 3)
färska baljväxter, såsom sprit- och sockerärter,
stör- och spritbönor; 4) s. k. grönsaksfrukter,
såsom kurbits, gurka, melon, pumpa och tomat;
5) sparris och kronärtskocka; 6) kålarter,
såsom hvit-, savoj-, bryssel- och blomkål och
olika varieteter af bladkål;. 7) spenat;
8) sallatväxter, såsom hufvud-, blad- och
bindsallat; 9) kryddgrönsaker, såsom dill
och persilja.
Grönsaker innehålla rikligt med vatten, vanligen
80-90 proc.; hos en del grönsaker, såsom gurkor,
uppgår vattenhalten ända till 95 proc. Halten
af ägghviteämnen, inkl. andra kväfvehaltiga
föreningar, växlar hos olika slag af grönsaker
mellan 1-3-6 proc.; fetthalten håller sig i
regel under 0,5 proc.; kolhydraten, uppgående
i t. ex. sallat och gurkor till endast omkr. 2
proc., förekomma i kålsorterna med omkr. 5
proc. och i färska bönor och ärter med 8-12
proc. I tämligen stor utsträckning förekomma
inom grönsakernas grupp äfven andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
