Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den ena bestod uti att i särskilda fall
medgifva räntans nedsättning genom förmedling
(se d. o.); den andra var förklaringen om
skedd skattläggnings orubblighet, så att
ingen förhöjning af räntan vidare kunde
(enligt regel) ega rum. Dylika försäkringar
gåfvos redan af Karl XI och förbundos med
försäkring om jordnaturens orubblighet. Denna
räntans orubblighet blef sedermera under den
s. k. frihetstiden ytterligare erkänd genom
den frihet från räntans sättande å nyodlingar,
som då medgafs, och fick, hvad skattejorden
angick, sitt fullständigaste uttryck i den
genom k. förordn. 4 april 1789 gifna försäkran,
att de å hemmanen en gång gjorda, i laga ordning
fastställda skattläggningar och tiondesättningar
skulle i evärdliga tider ega bestånd och aldrig
någon rubbning eller ändring däri tillåtas, samt
att alla uppodlingar af kärr, mossar och oländig
mark på skattehemmans egor skulle från all
skattläggning och alla slags utlagor i evärdliga
tider blifva befriade. En dylik försäkran finnes
ej afgifven för krono- och frälsejorden. Det
låg väl i frälsejordens natur, att räntan å
densamma ej kunde förhöjas, men däremot är det
väl endast åsikten om skattläggnings orubblighet
i allmänhet, som befriat kronojorden från sådana
anspråk från kronans sida.
Det visar sig af hvad ofvan sagts om
grundskatternas uppkomst, att en del af dem redan
i början af 1300-talet antagit karaktären af en
fast, jorden åliggande afgift, med hvilken de
ordinarie statsbehofven skulle fyllas, då däremot
de tillfälliga skulle genom tillfälliga skatter
betäckas, och att denna karaktär sedan tillkom
hvarje skatt, som ansågs vara beständig. Ehuru
den således icke var skatt i den mening, att dess
belopp växlade med de växlande statsbehofven,
ansågs den likväl som skatt i den mening, att
den utgick blott på grund af statens finansiella
höghetsrätt, ej på grund af någon dess egande-
eller öfverhöghetsrätt till själfva jorden. Därom
bar äfven skattens benämning "utskylder"
vittne. Men med tiden förändrades detta
uppfattningssätt af skattens natur. Sannolikt vid
slutet af medeltiden, säkert under Gustaf I:s
tid, hade grundskatten fått benämningen ränta,
hvarmed utan tvifvel utmärktes, att den antagit
karaktären af en till kronans förmån hvilande
realbörda på jorden, grundande sig på en kronans
egande- eller åtminstone öfverhöghetsrätt till
densamma. För kronojorden låg detta i sakens
natur; men att sådana åsikter legat till
grund äfven för skattejordens skattskyldighet,
därom lämnar lagstiftningen sedan äldsta tider
mångfaldiga bevis i den tillsyn öfver bruket
af skattejorden och den säkerhet i och för
räntans utgörande, som kronan förbehöll sig,
t. ex. förbuden för skattebonde att slå under
sig mera jord, än han var fullsädes uppå,
förbuden mot skattskyldig jords minskning,
kronans rätt att vederkänna sig skattehemman,
som förfallit i ödesmål, kronans förmånsrätt till
tre års räntor, skyldigheten att, om skattehemman
såldes utom börd, hem bjuda detsamma till kronan,
uppsikten öfver det sätt, hvarpå skattehemmanen
häfdades, o. s. v. Om ock dessa kronans anspråk,
med undantag af förmånsrätten i jorden, upphörde
genom förordn. 21 febr. 1789, så visa de dock
tillräckligt, hvilket betraktelsesätt i afseende
på naturen af den från skattehemmanen utgående
grundskatten af ålder gjort sig gällande.
Hvad frälsejorden angick, kunde skatten
å densamma väl icke bero på någon statens
egande- eller öfverhöghetsrätt till densamma,
men antog likväl, till följd af sin orubblighet,
äfven karaktären af ränta. Att räntan ej blott
å skatte-, utan äfven å krono- och frälsejord
hade karaktären af en på jorden hvilande fix
afgift, bevisas äfven däraf, att, när förhöjda
bidrag måste utgå af jorden, detta ända sedan
senare hälften af 17:e årh. skedde, ej genom
förhöjning af räntan eller någon räntetitel,
utan genom åläggande af bevillning.
Men grundskatten utgjordes ej blott af ränta,
utan äfven af tionde. Två tredjedelar af denna,
ursprungligen för kyrkliga ändamål införda skatt
tillerkändes kronan under Gustaf I, och i de
eröfrade provinserna utgick tionde, efter den
vid deras förening med Sverige i dem gällande
ordning, med en tredjedel till kronan. Genom
k. förordn. 23 juli 1869 förvandlades äfven
tionden allmänneligen till en fast afgift och
antog alldeles samma karaktär som räntan. Äfven
från tionden var viss jord befriad, nämligen
säterierna.
Den ringa utveckling samfärdseln hade,
då räntan åsattes, föranledde, att denna
bestämdes att utgå i en mängd särskilda
"persedlar", om hvilka efterrättelse gafs i de
s. k. orternas undervisningar (se d. o.). 1855
blef genom ränteförenklingen (se
d. o.) persedlarnas antal reduceradt till
ett fåtal (spannmål, smör, kött, hö, järn) och
återstoden förvandlad i penningar. Tionden utgick
endast i spannmål. Genom k. förordn. 23 juli 1869
blefvo de då bibehållna persedlarna och tionden
förvandlade till en efter vissa grunder bestämd,
oföränderlig penningränta.
Ursprungligen utgingo ränta och tionde antingen
"in natura" eller efter markegång (se d. o.), med
rättighet för både den till skattens upptagande
berättigade och den till dess utgörande skyldige
att fordra dess utgörande på förstnämnda sätt
och med tillägg af forsel-lön (se d. o.),
om den skulle utgå efter markegång. Sedan man
under förra hälften af 1700-talet försökt,
men åter öfvergifvit grundskattens betalning
efter ett fixt penningvärde, blef ofvannämnda
sätt för dess utgörande förändradt först genom
k. br. 13 mars 1830, då kronan afsade sig
uppsägningsrätten till den spannmål, som var
densamma behållen. Därpå följde med 1855 års
ränteförenkling den ömsesidiga uppsägningsrättens
borttagande (den bibehölls för räntegifvare
i visst fall endast vid spannmålen) och påbud
om grundskatternas utgörande efter tioårig
medelmarkegång. Sedan både ränta och tionde
blifvit förvandlade till en fix penningränta,
utgjordes de naturligtvis med detta belopp.
Den ojämnhet, som utmärkte dessa skatter, i det
att viss jord var därifrån befriad och att af den
skattskyldiga jorden skattebeloppen för olika
jordegendomar ej utgick i något proportionellt
förhållande till afkastningen, föranledde äfven
i Sverige förslag till deras afskaffande; och
efter grundskatternas fixering till oföränderlig
penningränta genom k. förordn. 23 juli 1869 kom
frågan om grundskatternas afskaffande med allvar
på dagordningen. Som grundskatterna stodo i
visst samband med de på jorden lagda rustnings-
och roteringsbesvären och otillräckligheten
af den försvarskraft, som var byggd på dessa
besvärs utgörande, fordrade en förändrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
