Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 399-400 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gruithuisen, Franz von Paula - Gruitj, Sava - Grumbach, Wilhelm von - Grums - Grund

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

unterschied zwischen eiter und schleim (1809),
Ueber die natur der kometen (1811),
Entdeckung vieler deutlichen spuren der mondbewohner (1824),
Gedanken und ansichten über die natur der erdbeben, nach der aggregationstheorie der erde (1825),
Analecten für erd- und himmels-kunde (1828–36) och
Kritik der neuesten theorien der erde (1838).

(^B–d.)

Gruitj, Sava,
serbisk statsman och militär, f. 1840 i
byn Kolare nära Posjarevats, utbildades till
artilleriofficer i Belgrad, Berlin och Ryssland,
deltog i serbisk-turkiska kriget 1876, blef
s. å. öfverste och var krigsminister under
kriget 1877–78. Han blef 1879 serbisk agent i
det nya furstendömet Bulgarien samt envoyé 1883
i Aten och 1886 i Petersburg. Tillhörande det
radikala partiet, intog han efter återkomsten
till Serbien en framskjuten plats i dess inre
politik. Han blef 1887 krigsminister i Ristitjs
ministär, var – dåmera befordrad till general
– ministerpresident jan.–apr. 1888, kallades
vid konung Milans abdikation i mars 1889 åter
till samma plats och kvarstod till början af
1891. S. å. serbisk minister i Konstantinopel,
blef han 1893 åter krigsminister och trädde
i slutet af året i spetsen för regeringen,
men afgick redan i jan. 1894. Han utnämndes
1897 till minister i Petersburg, men i samband
med den process mot en del radikala politiker,
som följde efter attentatet mot konung Milan
1899, måste han s. å. lämna denna plats. Under
konung Peter var han åter ministerpresident
okt. 1903–dec. 1904 och mars–apr. 1906.

^{H. B–n.}


Grumbach, Wilhelm von, tysk partigängare,
tillhörande en frankisk riksriddarsläkt, f. 1503,
gjorde sig bekant genom den s. k. grumbachska
fejden, riksridderskapets sista upprorsförsök
mot de tyske landsfurstarna. G. var sedan 1540
hofmarskalk och amtman hos Konrad von Bibra,
hvilken till stor del genom G:s intriger
blifvit biskop i Würzburg och till belöning
därför skänkt honom ansenliga besittningar och
penningsummor. Då von Bibra 1544 afled, blef
G:s fiende Melchior von Zobel biskop, och denne
återfordrade företrädarens skänker. G. måste
äfven återbetala en större penningsumma, men
lämnade kort därefter sin tjänst och trädde nu i
förbindelse med markgrefve Albrekt Alcibiades
af Brandenburg-Kulmbach, hvilken rustade sig
att som kejserlig krigsöfverste kämpa mot
sina trosförvanter, Schmalkaldiska förbundets
medlemmar. Då Albrekt emellertid öfvergick på
Morits’ af Sachsen sida och därefter vägrade att
underkasta sig Passau-fördraget samt i stället på
egen hand företog ett röfvartåg mot de frankiska
biskopsstiften, kallades G. till medlare mellan
von Zobel och Albrekt och erhöll därvid af
biskopen löfte om stora fördelar. Men då det
bemedlade fördraget af kejsaren förklarades
ogiltigt, förmådde han Albrekt att ånyo anfalla
Würzburg. Albrekt blef nu förklarad i akt och
begaf sig till Frankrike,
medan von Zobel lät besätta G:s samtliga
besittningar (juli 1553). Däröfver klagade G. hos
rikskammarrätten, hvilken 1555 uttalade sig till
hans förmån, men biskopen rättade sig ej efter
utslaget, och förgäfves sökte konung Ferdinand
och riksdagen i godo bilägga tvisten. G. beslöt
då söka nya vänner och lyckades äfven vinna gehör
hos Johan Fredrik af Sachsen-Weimar, i hvilkens
tjänst han trädde 1557. Vid denna tid uppgjorde
han en plan att bemäktiga sig von Zobels person
och tvinga stiftet att återlämna de konfiskerade
godsen, men efter två misslyckade försök utfördes
den så illa, att biskopen mördades (15 april
1558). G. begaf sig därefter till Frankrike, i
hvars tjänst han förut ingått, och medförde dit
några fanor ryttare; men då han snart beredde sig
att återvända till Tyskland, spred sig ett rykte,
att han ämnade öfverfalla sina vedersakare
därstädes. Till följd däraf sökte kurfurstarna
vid Rhen på riksdagen i Augsburg 1559, där
G. själf infunnit sig, att i godo uppgöra den
grumbachska frågan, men försöket misslyckades,
och det blef nu för alla tydligt, att en våldsam
katastrof förestod. G. begaf sig till en början
i fransk krigstjänst, men återvände efter freden
i Amboise 1563, fick då skydd af Johan Fredrik,
samlade en här och öfverrumplade Würzburg
(4 okt. s. å.). Domkapitlet måste återgifva
honom hans besittningar, och den nye biskopen,
som varit borta vid öfverrumplingen, nödgades
bekräfta fördraget, hvarefter G. återfick
sina gods. Kejsaren upphäfde emellertid
fördraget och förklarade G. i akt (s. å.). Då
beslöt G. att kalla till sin hjälp det tyska
riksridderskapet, som stod i opposition till
furstarna, samt sökte äfven bundsförvanter utom
Tyskland. Så fördes 1565–66 underhandlingar
mellan honom och Erik XIV, hvilken då
var i krig med Danmark och med G:s fiende,
kurfursten August af Sachsen. 1566 genomdref
denne kurfurste på riksdagen i Augsburg,
att 1563 års aktsförklaring öfver G. skulle
förnyas och utsträckas öfver hans beskyddare,
hertigen af Sachsen-Weimar. Kort därefter
satte sig biskopen af Würzburg i besittning af
G:s egendomar. Kurfursten August, åt hvilken
aktsförklaringens utförande uppdragits, intog
Gotha 4 april 1567, tillfångatog hertigen och
G. samt lät under de gräsligaste marter afrätta
den senare 18 april s. å. Hertigen hölls till sin
död 1594 i fängelse i Österrike. Jfr
Ortloff, "Geschichte der Grumbachschen händel" (4 bd, 1868–70).

^{V. K–r.}*

Grums. 1. Härad i Värmlands län, ingår i
Mellansysslets domsaga och fögderi samt omfattar
socknarna Nor, Segerstad, Grums, Borgvik, Ed.
49,749 har. 11,247 inv. (1907). – 2. Socken i
nämnda härad. 17,524 har. 2,966 inv. (1907).
Annex till Nor, Karlstads stift, Nors kontrakt.

Grund. 1. Filos. Det, i och genom hvilket ett
annat är eller fattas. Med realgrund (principium
essendi) förstås grunden till en saks väsen
eller dess förutsättning i begreppet. Denna
bör skiljas från hvad några tänkare kallat
formalgrund, förutsättningarna och villkoren för
någontings framträdande i tiden, samt äfven från
kunskapsgrund (principium cognoscendi), det,
genom hvilket något inses eller fattas. Så är
människans odödliga ande den i tiden lefvande
människans realgrund, men hennes kropp och de
fysiska processer, som där försiggå, äro hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>