Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gruflagstiftning - Grufmätning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i fyndet samt vidare reglerade förhållandena med
mutsedlar, utmål etc., hvilket slutligen genom
en k. förordning 6 dec. 1757 närmare belystes. I
denna senare förordning stadgas äfven förbud för
borttagande af pelare och band, grufvors fyllande
m. m. Dessa båda sista förordningar utgjorde,
jämte en del specialförordningar, Sveriges
gällande gruflagstiftning, ända tills
grufstadgan af 12 jan. 1855 trädde i kraft. Denna
hvilade på inmutningsrättens princip (se Inmuta);
men som röster höjts för upphäfvande af denna
rätt, hvilken i fråga om stenkol suspenderades
1872, samt då det 1874 af en kommitté uppgjorda
förslag till ny grufstadga ej godkänts,
utarbetades 1882 ett förslag till förordning om
grufvor, enligt hvilket inmutning icke skulle få
vidare förekomma. Detta förslag väckte emellertid
starkt motstånd inom Sveriges bergsbruksidkande
landsändar, där inmutningsrätten alltid ansetts
och fortfarande anses vara af största vikt. Vid
ett af bergsbruksidkare från olika delar af
landet talrikt besökt möte i Ludvika i början af
1883 protesterades lifligt mot inmutningsrättens
upphäfvande. Därefter utarbetades inom
Civildepartementet nytt förslag till förändrad
grufstadga, där inmutningsrätten bibehölls. Detta
förslag godkändes i allt väsentligt af riksdagen,
och 16 maj 1884 fastställdes "K. M:ts förnyade
nåd. grufstadga". Där uteslötos stenkol, sjö-
och myrmalm samt varp från de inmutningsbara
föremålen.
Ett af en kommitté afgifvet förslag till ny
lag i fråga om sättet att förvärfva rätt att
bearbeta stenkolsfyndigheter antogs i allt
väsentligt af riksdagen och K. M:t, hvarefter
28 maj 1886 utfärdades "Lag ang. eftersökande
och bearbetande af stenkolsfyndigheter". Denna
lag har infört koncessionsbegreppet i vår
gruflagstiftning. Man får nämligen enligt lagen,
om vissa förutsättningar uppfyllas, tillstånd
(koncession) å rätten att inom ett område,
ej öfverstigande 1,600 har, eftersöka och
bearbeta stenkolsfyndigheter och dem åtföljande
eldfasta leror. Förfarandet vid sökande och
erhållande af koncession är ett helt annat än
i fråga om inmutnings erhållande och villkoren
för koncessions bibehållande andra än för
inmutningsrättens. - Enligt grufstadgan af 1884
är jordegarrätten i fyndigheter å odisponerad
kronomark upplåten åt inmutaren. Men 1889 hade
fråga på grund af motion inom riksdagen uppstått
om återvinnande åt kronan af jordegarrätten å
nämnda slag af kronomark. Med anledning däraf
utkom en förordn. 19 aug. 1889 ang. inmutning
å kronojord. Enligt denna skulle i mutsedel,
som efter förordningens utgifvande utfärdades
å fyndighet å odisponerad kronomark, intagas
förbehåll om skyldighet för inmutaren att vara
underkastad de förändrade bestämmelser om rätt
för honom att deltaga i grufarbetet, som kunde
blifva gällande, och var tilldelande af utmål
(se d. o.) förbjudet för fyndighet, hvarå
mutsedel med sådant förbehåll erhållits. Genom
lagändringarna af 20 okt. 1899 och 5 juli
1901 har bl. a. bestämts, att på odisponerad
kronojord jordegarandelen skall tillhöra kronan
(förut inmutaren), och skall denna kronans
jordegarandel utarrenderas enligt bestämmelserna
i kung. af 20 okt. 1899, 8 juni 1900 och 15
nov. 1907. Inmutning kan numera erhållas äfven
på fyndigheter innehållande apatit och magnesit,
om de äro belägna på odisponerad kronojord.
Senare årens lagstiftnings- och riksdagsarbete
synes tendera till att åt kronan förvärfva större
direkt inflytande öfver grufhandteringen,
såsom ofvannämnda begagnande af jordegarandel
äfvensom de senaste årens förbud för
inmutning på kronojord inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län utom för
kronans räkning. Samtidigt böra ock nämnas
kronans förvärf (1907) af andel i Kirunavara
m. fl. malmfält samt inköp af Svappavara m. m.
Th. N-m. (K. S-ll.)
Grufmätning, bergsv., har till ändamål att
upprätta exakta kartor öfver grufvor till
ledning vid brytningen och till fromma för
efterkommande. I utlandets grufvor, där icke
magnetiska malmer förekomma, användas kompass och
mått vid kartornas uppgörande, hvarvid man utgår
från vissa, med tillhjälp af teodolitinstrument
utsatta fixpunkter, eller uppmätas grufvorna
direkt med en teodolit. Men i Sverige, där
magnetismen hos de flesta malmer ej tillåter
magnetnålens användande och där teodoliten
ansågs vara för dyrbar och svårhandterlig,
har utvecklat sig småningom en särskild metod,
den svenska markscheidermetoden. För denna metod
nyttjas minst två, vanligen tre matbord, eller
små runda trä- eller metallskifvor af 18-20
cm. diameter inom en planslipad mässingsring,
fastsatta på stativ och medelst skrufvar noggrant
inställbara i horisontalplanet, vidare ett
instrument, bestående af linjal med en därpå
fäst kikare med hårkors, rörlig kring en axel i
vertikalplanet samt försedd med cirkelbåge och
nonie att afläsa vertikalvinklarna med. Kikarens
optiska axel måste vara absolut parallell med
linjalens kant, och hårkorsets skärningspunkt
får ej vid vertikal rörelse hos kikaren
afvika från lodlinjen. Slutligen tillkommer
äfven ett måttband af 20-50 m. längd. Vid
noggrann mätning, i synnerhet för inmätning af
stationer och fixpunkter, användas måttband af
stål. När mätning skall ske, inhuggas först vissa
fixpunkter, minst två och helst tre, från hvilka
mätningen utgår. Ett af borden, öfverklädt med
papper, inställes noggrant i horisontalplanet, en
liten nål instickes i papperet, och instrumentets
linjal ställes tätt utmed nålen; därefter
insiktas fixpunkten med kikaren, en linje drages
medelst spetsen af en passare utmed linjalen,
och mått tages från punkten till instrumentets
axel. Därefter noteras vid ändan af linjen detta
afstånd, axelns afstånd från nålen, den vinkel,
som kikaren gör med horisontalplanet, samt axelns
höjd öfver bordet. Kallas det uppmätta afståndet
a, afståndet från axeln till nålen b, axelns höjd
c och vinkeln v, blir det horisontala afståndet
a . cos v + (eller -) b samt höjdskillnaden
mellan bordet och fixpunkten a . sin v - c,
om syftningen skett nedåt; har den skett uppåt,
blir den a . sin v + c. Sedan alla fixpunkterna
sålunda insiktats, syftar man från sitt första
bord (station A) till det andra bordet (station
B), äfven det noggrant inställdt i plan, och
mått tages från dess nål till instrumentaxeln,
hvarefter genom samma beräkning B:s horisontala
afstånd och höjdskillnad med A vinnes. Därefter
siktas från B till A, och syftlinjen uppdrages
äfven där med passaren. På sådant sätt förfares
alltjämt från bord till bord. Sedan nämligen alla
punkter, som från A kunna tagas, äro insiktade,
flyttas bordet vidare, och nålen insattes på
annat ställe å papperet; stationen kallas C,
och dess läge bestämmes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
