Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 293-294 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grid l. Grud - Gridelin - Grieg, Edvard Hagerup

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gärning, i synnerhet om han själfmant
infann sig vid tinget och erbjöd sig att med
böter försona målseganden. Lejden medförde
både den förmånen, att den anklagade kunde i
trygghet för målsegandens själfhämnd öfvervara
rättegången, och den att han, om han dömdes
saker, fick tid att fly undan hämnden
och tillfälle att åt vederbörande erbjuda
försoningsböter. Götalagarna stadga därför, att
den gifna lejden skulle gälla både från och till
tinget, och Landslagen medgifver den anklagade
att i frid komma och gå till och från sin
fristad samt dessutom viss tid att underställa
målet konungens pröfning. Brytande eller
kränkande af grud, grudspjäll (gruþspiæl),
medförde böter samt ansågs enligt Landslagen
som edsöresbrott. Beviljandet af grid åt
förbrytare är ett uttryck af mildare åsikter inom
lagstiftningen. I äldsta tider, då själfhämnden
ansågs som en helig plikt, var man icke benägen
att lämna förbrytaren grid eller mottaga
försoningsböter, och ett sådant stadgande som
det i Gottlandslagen förekommande, att det ej
var vanhederligt att mottaga böter första gången
de erbjödos, var på den tiden helt förklarligt.
Th. W.*

Gridelin. Se Gredelin.


Grieg [grlg], Edvard Hagerup, norsk
tonsättare, f. 15 juni 1843 i Bergen,
d. där 4 sept. 1907, tillhörde en urspr.
skotsk fädernesläkt, som inflyttat på
1740-talet. Af sin konstnärligt
begåfvade moder
undervisades han tidigt i musik, och vid nio
års ålder komponerade han sitt första
pianostycke. Västra Norges naturskönhet
väckte hans konstnärsinstinkt, och vid
femton år hade han bestämt sig för att bli
musiker, hufvudsakligen på inrådan af Ole
Bull. 1858-62 studerade G. vid Leipzigs
konservatorium för Moscheles, Hauptmann,
Wenzel och Reineeke. Starkare intryck tog han
under denna tid af Rob. Schumanns musikaliska
periodbyggnad och uttryckssätt liksom ock af
Chopins nationella särdrag i melodi och rytm. Men
först under Gades handledning i Köpenhamn 1863
började G. komma till någon klarhet om, hvad han
ville, och han studerade med ifver nordisk konst,
saga och folklif. Sammanträffandet med Rikard
Nordraak bragte hans nationella hänförelse
till genombrott; han fattade nu till fullo de
norska folkmelodiernas egenart och sitt eget
därmed besläktade väsen. Gentemot Gades veka,
mendelssohniserande skandinavism beslöto
han och Nordraak att bana väg för en rent
nordisk musik. De stiftade jämte Hornemann och
Matthison-Hansen 1864 i Köpenhamn föreningen
"Euterpe", där nordiska verk utfördes. I
G:s kompositioner från denna tid (pianosaker,
sånger till tyska och danska texter) röjas redan
hufvuddrag af hans konstnärspersonlighet. Hvad
han i ungdomen bäst uttryckte var lefnadsmod,
glädtighet och mild melankoli; senare skänkte
honom lifserfarenheten äfven toner för det
djupa och lidelsefulla. Han tillbragte vintern
1865-66 i Rom, bosatte sig 1866 i Kristiania och
hemförde 1867 som brud sin i Danmark uppfostrade
kusin, sångerskan Nina Hagerup, som inspirerade
flera af hans visor och blef deras bästa tolk. I
Kristiania stannade han med få afbrott i åtta år,
gaf pianolektioner, ledde "Det filharmoniske
selskab" äfvensom den af honom 1871 stiftade
"Musikföreningen" (delvis jämte sin medbroder
Johan Svendsen) samt utsände ett antal större
och smärre kompositioner. Som dirigent inlade
han mycken förtjänst genom framförandet af flera
betydande tonverk. De svårigheter han hade att
kämpa med i den norska hufvudstadens primitiva
konstförhållanden väckte hos honom ett missmod,
för hvilket han fann tröst i sympatisk uppmuntran
från Liszt i Rom 1869 och från Björnstjerne
Björnson, till hvars dikter han gärna satte
musik. 1872 blef han ledamot af Mus. akad. i
Stockholm, och 1874 erhöll han af Stortinget ett
årligt tonsättargage. De följande åren tillbragte
han delvis i utlandet. 1877 byggde han sig i
Lofthus tätt invid Hardangerfjorden en hydda,
där han tillbragte flera somrar och delvis
vintrarna i stilla arbetsro och fördjupadt
samlif med naturen. Han fick till förläggare
Peters i Leipzig, och denne spridde hans verk
till en världspublik. 1880-82 ledde G. i Bergen
musiksällskapet "Harmonien". Han byggde sig
1885 utanför staden villan Troldhougen och
vistades sedan mest där, om vintrarna dock
ofta i Köpenhamn. Ehuru hans hälsa genom en
lunginflammation under studieåren fått för
framtiden en knäck, som i synnerhet på äldre
dagar stäckte hans arbetskraft, verkade han dock
träget nog genom konstresor och alstring af nya
verk. Han utbredde själf kännedomen om dem, då
han såsom dirigent, exekutör och ackompanjatör
uppträdde med dem på konserter i olika länder. I
Köpenhamn konserterade han 1879, i London och
Birmingham 1888, i Paris hos Colonne 1889,
sedermera bl. a. i Leipzig, München, London,
Amsterdam, Wien (1896-97), Warschau och Prag
(1902-03) samt årligen i Kristiania, öfverallt
lifligt hyllad. I Stockholm konserterade han
1873 (på Operan m. m.), 1876 och grundligare
1896, då han under hängifven tillslutning gaf
en serie konserter i Stockholm, hvilket besök
upprepades 1899 och 1904. Som dirigent var han
eldig och medryckande, som pianist fängslande
genom finhet. G. blef 1894 hedersdoktor i musik
vid Cambridges universitet. Hans minne hedrades
genom att staten bekostade hans begrafning.

G:s tondiktning är starkt individuell och starkt
folklig, verkligt besjälad, full af fantasi
och frisk omedelbarhet. Den har sina rottrådar
direkt i den norska folktonen, som Kjerulf
och Bull före honom, men mindre utprägladt
upptagit. De kännetecknande vändningarna och
figurerna i folkets springdanser, hallingar,
visor och lurlåtar återklinga städse hos
honom, och han har därtill det finaste öra
för deras dolda harmoniska underlag. Man
kan nästan säga, att dansformen genomgår
G:s hela skapande verksamhet. Hans fasta,
klara, enkla periodbyggnad, hans spänstiga
rytmer, hans skälmskhet och grace, de i all
sin stämningsfullhet knappa och pregnanta
melodimotiven bära prägeln däraf. Han går icke
fri från bisarreri, maner eller enformighet,
men gör ofta nya, genialiska fynd i form och
innehåll. Särskildt i afseende på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>