Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke grundade sig på någon skrifven lag. Drakons
lagar (621 f. Kr.) visade sig ingalunda egnade
att utjämna misshälligheterna och återställa
lugnet. Räddaren ur denna nöd blef Solon (se
d. o.), hvilken 594 valdes till arkont och
därjämte erhöll uppdraget att gifva staten
nya lagar. Efter att genom en tillfällig
lag (seisachtheia, "skuldafkastning") ha
afhjälpt den mest tryckande nöden skred han till
författningens fullständiga ombildning. Han
upphäfde alla bördsprivilegier och lade till
grund för sitt nya statsskick en redan befintlig,
på förmögenhetsgrad hvilande klassindelning
("timokrati"), hvarigenom de förmögnare
klasserna å ena sidan bibehöllo mesta inflytande,
men å andra sidan äfven hårdast drabbades af
skattebördor och värnplikt. Ehuru väl afpassade
efter dåvarande förhållanden, förmådde dessa
lagar dock icke åvägabringa en fullständig
försoning mellan de stridiga intressena, och
under den ej långt efter deras antagande ånyo
utbrutna fejden mellan partierna lyckades det
för Peisistratos, en släkting till Solon, att
i spetsen för det radikala partiet (diakrierna
l. bergsborna) tillskansa sig ett envälde
(560 f. Kr.), hvilket sedermera gick i arf till
hans söner Hipparchos och Hippias och med
tvenne afbrott egde bestånd till år 510, då det
störtades med tillhjälp af spartanerna. Ett
försök af den mäktige adelschefen Isagoras
att med utländsk hjälp återupprätta den
gamla adelsrepubliken omintetgjordes genom
borgerskapets tappra motstånd, och i stället
genomfördes af Kleisthenes (se d. o.) en
statshvälfning i demokratisk riktning, hvilken
sedermera under Atens hela själfständighetstid
fullföljdes ända till sina yttersta konsekvenser.
Från perserkrigens lörjan till peloponnesiska
krigets slut (500-404 f. Kr.). Redan under ett
hälft århundrade hade de grekiska städerna
på Mindre Asiens kust, ehuru motsträfvigt,
måst erkänna perserkonungens öfverhöghet och
till honom betala skatt. I de flesta af dem
fördes styrelsen af envåldshärskare, hvilka
i själfva verket voro storkonungens vasaller
och hos honom hade det säkraste stödet för sin
makt. En bland dessa, Aristagoras i Miletos,
ville med atenarnas hjälp göra sig oberoende och
företog i förening med öfriga joniska städer ett
krigståg, hvilket ledde till uppbrännandet af
Sardes, den persiske ståthållarens säte (499
f. Kr.). Förgrymmad öfver denna våldsbragd,
nöjde sig konung Darius icke med att tukta de
upproriska städerna i Jonien, hvilka i sjöslaget
vid Lade (494) ledo ett afgörande nederlag,
som hade Miletos’ förstöring till följd, utan
beslöt att utsträcka sin hämnd äfven till det
egentliga G. Visserligen förolyckades till följd
af svåra stormar den första expeditionen, under
Mardonios’ befäl (493), men inom kort landade
en ny väldig här, under Datis och Artafernes, på
Attikas kust. Förskräckelsen bland grekerna var
allmän. Atenarna ensamma, understödda af 1,000
invånare från Plataiai (Platææ) i Beotien, ryckte
den mångdubbelt öfverlägsne fienden till mötes,
utan att af bida de hjälptrupper, hvilka det
på Atens uppblomstrande makt afundsjuka Sparta
dröjde med att afsända, och tillkämpade sig
under Miltiades’ ledning den glänsande
segern vid Marathon (490). G. var för den gången
räddadt. Man visste dock, att persiske konungen
gjorde de väldigaste tillrustningar för att
hämnas den lidna skymfen, och då
kriget mot perserna alltid måste till stor
del blifva, ett sjökrig, beslöto atenarna,
på Themistokles’ inrådan, att för framtiden i
synnerhet vinnlägga sig om upprättandet af en
stark sjömakt. Konung Xerxes, åt hvilken Darius
lämnat i arf sina planer på G:s underkufvande,
anryckte (480) med en tallös härsmakt både till
lands och sjöss, och vid denna öfverhängande
fara sammanslöto sig grekerna till ett gemensamt
nationalförsvar, hvarvid "hegemonien" (högsta
ledningen af krigsoperationerna) anförtroddes
åt Sparta, G:s förnämsta militärstat. En
förbundshär under befäl af spartanske konungen
Leonidas afsändes till passet vid
Thermopylai för att hindra fiendens vidare
framträngande, men denna, plan omintetgjordes
genom Efialtes’ förräderi. Leonidas och hans
300 spartiater funno en ärofull död, och hela
mellersta G. öfversvämmades af fienderna. Äfven
den förenade flottan, som under befäl af
Themistokles och spartanen Eurybiades icke
utan framgång sammandrabbat med den persiska
utanför Artemision (på Eubeas norra udde),
drog sig vid denna underrättelse tillbaka,
och atenarna utrymde på Themistokles’ råd
sin stad för att själfva söka en tillflykt på
Salamis och i Troizen. Vankelmod och oenighet
mellan de grekiska staterna började redan
göra sig gällande, och spartanerna yrkade på
försvarets inskränkande till Peloponnesos. Endast
genom list lyckades Themistokles att tvinga
grekerna till en afgörande drabbning i det
trånga farvattnet mellan Salamis och attiska
fastlandet, i hvilken Xerxes från sin på
Attikas strand uppförda tron fick bevittna sin
flottas fullständiga nederlag. Kort därefter
återvände han till Asien, men kvarlämnade i
norra G. Mardonios med en stor utvald här för
att verkställa landets underkufvande. Slaget
vid Plataiai i Beotien (479) och den persiska
flottans samtidiga förstöring vid Mykale fullbordade
G:s befrielse. Närmaste följden
af dessa lysande segrar var förverkligandet af
Themistokles’ stora plan: Atens utveckling till
G:s förnämsta sjömakt i spetsen för ett talrikt
vapenförbund ("symmachi"), hvars medlemmar efter
hand nedsjönko till skattskyldiga undersåtar,
på samma gång som Sparta, hufvudsakligen genom
öfverbefälhafvaren Pausanias’ öfvermodiga
beteende, förlorade en stor del af sina
bundsförvanter. På sådant sätt grundlades
mellan G:s båda hufvudstater det spända
förhållande, hvilket slutligen inom hela G. tände
inbördeskrigets låga. Tills vidare togos dock de
grekiska staternas och i synnerhet Atens krafter
i anspråk af det numera till de asiatiska
farvattnen förlagda kriget mot perserna, hvilket
efter Themistokles’ landsförvisning med framgång
fortsattes, i synnerhet af Kimon (Cimon),
segraren vid Eurymedon i Pamfylien (465). Under
tiden hade mellan Aten och dess bundsförvanter,
Tessalien, Argos och Megara å ena sidan samt
Korint, Egina och Epidauros på den andra,
utbrutit fejder, i hvilka äfven Sparta mer
eller mindre uppenbart deltog. Då slutligen
en spartansk krigshär inryckte i mellersta G-,
kom det till drabbning vid Tanagra (i Beotien,
457), där atenarna ledo ett nederlag, som dock
icke medförde några vidare följder, emedan Sparta
var för mycket upptaget af ett farligt uppror i
Messenien, det s. k. tredje messeniska kriget
(464—455 f. Kr.), för att vilja inlåta sig på
något nytt allvarsamt krig. Atenarnas förlust
vid Tanagra ersattes snart genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
