Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekisk-katolska kyrkan - Grekisk musik - Grekisk-ryska kyrkan - Grekiskt kors - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och apostlarna: diakon, presbyter (präst,
pop), biskop. Först "prästen" har rätt
att fullgöra mysterierna; prästvigningen
tillkommer biskopen ensam. Under diakonen
finnas flera kyrkliga funktionärer utan
prästerlig ställning. "Prästerna" äro delade i
flera rangklasser; biskoparna likaså (biskop,
ärkebiskop, metropolit, se fig., patriark,
något olika graderade i olika kyrkor). Det
högre prästerskapet rekryteras ur klostren,
det lägre, oftast efter obetydlig utbildning,
från den församling, där det skall tjänstgöra;
prästen måste ofta för sitt uppehälle ha ett
borgerligt yrke bredvid sin prästsyssla. Alla
präster lägre än biskoparna få gifta sig, men
blott en gång och ej med en änka (se vidare
Celibat och Ryssland, kyrkliga förhållanden). -
Vid gudstjänsterna predikar sällan det lägre
prästerskapet, i Grekland och Turkiet enbart det
högre. I senaste tid har dock framträdt sträfvan
att bättre utbilda klerus för sin uppgift. Redan
finnas (1907) tre ortodoxa teologiska fakulteter
vid universiteten i Aten, Bukarest och Czernowitz
(i Ryssland ytterligare 4). I Grekland finnes
ett institut för resepredikanter, som skola
lyfta det religiösa lifvet genom att resa
omkring och predika. En allmän sträfvan
märkes att höja den homiletiska bildningen,
så att alla präster skola kunna predika. 1893
grundades i Smyrna en predikoförening, som
hastigt följts af flera öfver hela kyrkan; i
Konstantinopel finnas nu 16 dylika, i Aten 2,
o. s. v. I kyrkorna samverkar med prästerna
en egendomligt konstnärlig och vacker sång,
framförd af en särskild kyrkokör; församlingen
sjunger ej, och instrumentackompanjemang saknas.
Den ortodoxa kyrkans munkväsen eger inga
olika ordnar; i princip gäller ännu öfverallt
Basileios den stores "ursprungliga" regel,
äfven om många faktiska olikheter på olika
trakter inkommit. Egendomligt för det grekiska
munkväsendet är, att af munklöftena blott
kyskheten obetingadt fordras. Man skiljer mellan
egentliga kloster (monasteria, laura), munkbyar
(sketai) och eremitplatser (kellia). Både
munkar och nunnor finnas. Endast de egentliga
klostren stå under ledning af en abbot
(higumenos) eller abbedissa (higumene). Ledaren
af ett kloster, som har flera andra kloster under
sig, kallas arkimandrit och har biskops rang. Det
grekiska munkväsendets klassiska land är Athos
(se d. o. samt A. Schmidtke, "Das klosterland des
Athos", 1903, och H. Gelzer, "Aus dem heiligen
berge und Makedonien", 1904). Viktig är där
skillnaden mellan "koinobitiska" kloster,
där den enskilde ingen egendom får besitta,
utan allt är gemensamt, och "idiorrhytmiska"
kloster, där munken får besitta privategendom,
hyra en del af klostret för sin räkning, själf
ombesörja sin föda o. s. v. Dessa senare kloster
äro i synnerhet sätet för högt bildade män;
och härifrån har lärdomen inom den grekiska
kyrkan under århundraden till stor del fått
sin ledning. - Under senaste tid har dock den
iakttagelsen gjorts, att trots mycken entusiasm
för munkarnas "änglalika" lif munkväsendets
anseende både i Grekland och Ryssland börjat
sjunka och munkarnas antal aftaga, liksom öfver
hufvud den halftannat årtusen gamla, vid början
af denna artikel angifna grekiska uppfattningen
af kristendomen och dess frälsning numera under
trycket från Västerlandets inströmmande kultur
börjar vackla.
Den bästa moderna framställningen af den
grekisk-katolska kyrkan gifver F. Loofs,
"Symbolik", I (1902). Värdefulla äro
äfven bl. a. F. Kattenbusch, "Lehrbuch der
vergleichenden konfessionskunde", I (1892), och
E. Kalb, "Die kirchen und sekten der gegenwart"
(mera populär, 2:a uppl. 1907). I alla dessa
finnes speciallitteratur angifven. De viktigaste
tidskrifterna för hithörande frågor äro "Revue
de l’Orient chrétien" (sedan 1896), "Échos
d’Orient" (sedan 1897) och den gammalkatolska
"Revue internationale de théologie" (sedan 1893).
Hj. H-t.
Grekisk musik. Se Musik.
Grekisk-ryska kyrkan. Se Ryssland, kyrkliga
förhållanden.
Grekiskt kors. Se Kors.
Grekland (lat. Græcia) eller, såsom invånarna
själfva benämna landet, Hellas (grek. Ἑλλάς), är
den östligaste af de stora halföar, hvilka från
Europas fasta land utskjuta i Medelhafvet. Orden
G. och Hellas tagas i olika betydelser. Därmed
förstås: 1. Gamla G., hvarunder innefattas a)
Egentliga G., halfön mellan Macedonien och
Illyrien i n. samt de Egeiska och Joniska
hafven i ö., s. och v., samt de kring denna
halfö belägna öarna; b) i etnografisk snarare än
geografisk mening, hela det område, där greker
l. hellener i något större antal bosatt sig
och till följd däraf helleniskt statsskick
och hellenisk odling uppblomstrat. Framför
allt gäller detta om Mindre Asiens västra
kuststräcka samt om Sicilien och Syd-Italien,
där de grekiska städerna fordom voro så talrika,
att de åt landet gåfvo namn af Stor-Grekland
(lat. Græcia magna). 2. Det nuv. konungariket
G. l. Ny-Grekland.
Naturbeskaffenhet. G. har en synnerligen starkt
utvecklad kustbildning med många, inskärande
vikar, af hvilka de största äro den från
v. djupt inträngande Korintiska viken och den
från ö. mötande Saroniska viken (Eginaviken),
hvilka mellan sig lämna blott ett smalt näs,
Isthmos, hvarigenom det norra eller landfasta
G. sammanbindes med halfön Peloponnesos. Andra
betydliga vikar äro Pagaseiska viken
(Voloviken) på östkusten, Maliska viken s. om
denna, midt emot Eubea, Argoliska
(Nauplia-), Lakoniska (Marathonisi-) och
Messeniska (Koron-) vikarna, på Peloponnesos’
södra kust, Kyparissiska (Arkadia-) bukten, på
dess västra, och Ambrakiska (Arta-)viken,
på västra sidan af Livadia. Kustbildningens form
sammanhänger med landets inre byggnad. G. är
nämligen ett bergland, från hvars centrala
bergmassor utstråla skilda kedjor, hvilka delvis
sträcka sig långt ut i hafvet och sålunda bilda
de af dem omslutna vikarna. Bergen sammanhänga
med det vidt förgrenade bergsystem, som fyller
större delen af Balkanhalfön och från hvilket
mot s. utlöper en hufvudgren, Pindos (med
toppar af ända till 2,512 m.), som utsänder
två sidogrenar åt ö. och v., de Kambuniska
och Kerauniska bergen, hvilka bilda gränsen
mot Macedonien och Illyrien. Pindoskedjan
fortlöper vidare mot s., hållande sig ung. midt
i landet som dess ryggrad, till dess den vid
39° n. br. utskjuter en ny sidogren mot ö.,
Othrysberget, och därefter i sydöstlig riktning,
ehuru med vissa afbrott, fortsattes af Oite
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
