Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arkadisk-cypriska dialekterna, hvilka
sistnämnda stundom sammanfattas under
benämningen den syd-akeiska dialekten gentemot
den eolisk-tessaliska som nord-akeisk. Den
asiatiska eolismen, hvilken är bäst representerad
inom litteraturen, kännetecknas bl. a. genom
undvikande af aspiration, benägenhet för barytoni
(d. v. s. accentens tillbakadragande från
slutstafvelsen) och saknad af dualis. På. denna
dialekt ha Alkaios och Sapfo diktat. Den doriska
dialekten motsvarar fullkomligt den doriska
stammens kraftfulla och sträfva natur. Det
mest karakteristiska hos detta ljudsystem är
a-ljudets öfvervikt, hvilket beror dels på
bibehållandet (likasom äfven i den eoliska
dialekten) af urgrekiskans långa a, där detta
i den jonisk-attiska dialekten öfvergått till
e, dels därpå att a (i st. f. å) inträder som
kontraktionsljud för aå och åa. Denna dialekt
talades icke blott i de af dorer bebodda delarna
af det egentliga Grekland (Doris, Megara,
Korint, Argolis, Lakonien, Messenien, Kreta
m. fl.), utan äfven i de doriska kolonierna på
Mindre Asiens sydvästra kust, på Sicilien och i
Syd-Italien (det s. k. "Stor-Grekland"). En följd
af denna vidsträckta spridning var uppkomsten
af en mängd delvis ganska olika varieteter. Man
har stundom skilt mellan en hårdare och en
mildare dorism, af hvilka den förra ansetts
tillhöra företrädesvis Lakonien, Kreta och
Stor-Grekland. Denna olikhet är dock snarare
kronologisk än geografisk. En mängd inskrifter
samt några hos talare och historieskrifvare
bevarade urkunder utgöra den egentliga källan
för kunskapen om den doriska dialekten. Af
den egentliga litteraturen återstår däremot
jämförelsevis litet. Dit höra några fragment af
Alkmans, Epicharmos’ och Sofrons skaldestycken
samt några stycken på prosa äfvensom några, det
spartanska samtalsspråket imiterande, scener i
Aristofanes’ "Lysistrata" m. m. Äfven Pindaros’
och Bakchylides’ oden samt Theokritos’, Moschos’
och Bions idyller bruka räknas till den doriska
litteraturen, men dessa diktsamlingars språk
är i själfva verket konstgjordt och starkt
uppblandadt med främmande element. - Motsatsen
till den doriska bildar den joniska
dialekten, som äfvenledes troget afspeglar
skaplynnet hos det folk, från hvilket den leder
sitt ursprung. Mindre Asiens västra kuststräcka
med närliggande öar var af ålder den joniska
stammens hufvudsäte, och i dessa af naturen
så rikt välsignade trakter, där allt inbjuder
till lugn och glad lefnadsnjutning, antog
själfva språket en motsvarande prägel. Det i
den doriska dialekten härskande a-ljudet är till
stor del undanträngdt af det vekare och tunnare
e-ljudet. Hårda konsonantmöten undvikas, men i
stället råder stor rikedom på lena, ofta till
diftong sammansmältande vokalljud. Ordformer
och konstruktioner utmärkas genom i fyllighet
och smältande välljud, med benägenhet för en
viss på bredden gående gemytlighet. Det äldsta
minnesmärke af jonisk dialekt äro de homeriska
sångerna. Det språk, som möter oss i dessa
sånger, är dock ingalunda i oförändrad form samma
dialekt, som en gång talades på Joniens öar och
kuststräckor, utan fastmera ett på grundvalen af
denna dialekt med tillsats - af eoliska element
och med hänsyn till versens behof utbildadt
idealt skaldespråk, hvilket sedermera under alla
följande litteraturperioder kvarstod som typisk
och allmänt antagen form för episk diktning
och från denna öfvergick till de närbesläktade
didaktiska, elegiska och pragmatiska diktarterna
(se Grekiska litteraturen). Den långt
senare framträdande joniska prosan tillhör den
s. k. "yngre jonismen" och representeras inom
litteraturen hufvudsakligen af Herodotos och
Hippokrates. I Anakreons lätta lyrik är den
ny-joniska dialekten uppblandad med episka,
doriska och eoliska tillsatser. - Vid sidan
af dessa tre äldre hufvuddialekter uppstod
sedermera en fjärde, den attiska dialekten,
hvilken dock i själfva verket icke är annat
än en under egendomliga förhållanden utvecklad
form af den joniska. Den intager med afseende
på sitt ljudsystem en lycklig mellanställning
mellan den doriska och den joniska dialekten,
i det att den undviker såväl den förras
hårdhet som den senares alltför stora vekhet,
och öfverträffar dem båda i formernas fina
afrundning, i konstruktionernas smidighet och
genomskinliga klarhet samt i periodbyggnadens
harmoniska arkitektonik. Man urskiljer äfven hos
den attiska dialekten två utvecklingsstadier, den
"äldre" och den "yngre" atticismen, af hvilka den
förra träffas hos historieskrifvaren Thukydides
och talaren Antifon, den senare hos Xenofon,
Platon, Demosthenes och de öfrige talarna. Hos
de tragiske skalderna återgifver dialogen
den "äldre" atticismen, men omgestaltad till
ett egendomligt idealt skaldespråk, hvaremot
körsångernas språk, med anledning däraf att
körlyriken fick sin första utbildning hos
den doriska stammen, har en viss anstrykning
af dorism.
Efter upphörandet af Greklands själfständighet
utjämnades till en viss grad de dialektiska
skiljaktigheterna, på samma gång som det
grekiska språket spriddes öfver nästan
hela den då kända världen. Det var därvid
hufvudsakligen den attiska dialekten, som gjorde
sig gällande som ett "allmän-helleniskt" språk
(koine), i det den öfverallt vann insteg som
de bildade klassernas språk och framför allt
som litteraturspråk. Att detta grekiska språk
vid sådan utbredning och genom beröringen med
mångfaldiga främmande element skulle förlora
mycket af sin ursprungliga renhet, var helt
naturligt och kunde icke förekommas af de
s. k. "atticisterna", hvilkas sträfvande för
klassisk renhet inom litteraturspråket gifvit
upphof åt den af Lukianos m. fl. representerade
"ny-atticismen". Ännu större voro afvikelserna
i det grekiska språk, som i många skiftningar
talades af menige man i de fordom barbariska
länderna. En i litteraturen representerad form
däraf är den s. k. hellenistiska grekiskan,
hvilken uppstått ur den i synnerhet med
hebraismer uppblandade alexandrinska
lokaldialekten. Detta språk förekommer
i nya testamentets skrifter och i den
alexandrinska öfversättningen af det gamla,
den s. k. Septuaginta l. "de sjuttio uttolkarnas
öfversättning". Under den romerska och ännu
mera under den bysantinska tiden fortskred det
grekiska språkets urartning och förkrympning,
till dess att det slutligen under främmande
krafters påverkan öfvergick i det ny-grekiska
(se Ny-grekiska språket).
I västra Europa var under medeltiden kunskapen om
det grekiska språket och litteraturen så godt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
