Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 155-156 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Graumann, Johann - Graumann, Mathilde - Graun, Karl Heinrich - Grau, theurer freund, ist alle theorie, und grün des lebens goldner baum - Grav - Grav l. Gravis - Gravallius, Karolina Vilhelmina - Grávalos - Gravamen - Gravatena - Gravationsbevis - Grave - Grave, Immanuel Kristian - Grave, Jean

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilken uppges ha hört till Gustaf II Adolfs
älsklingspsalmer och, mästerligt tolkad af
Wallin, är intagen under n:r 16 i 1819 års
svenska psalmbok. Melodien, som torde förskrifva
sig från tiden omkr. 1540, är en bland de mest
högstämda inom den protestantiska koralmusiken.
E. N. S-g.

Graumann, Mathilde, sångerska. Se
Marchesi, S.


Graun, Karl Heinrich, tysk tonsättare,
f. 1701 i Wahrenbrück (Preussen), d. 1759 i
Berlin, studerade komposition för J. K. Schmidt
och blef 1725 operatenorist och strax därpå
vice kapellmästare i Braunschweig samt 1735
kammarsångare hos kronprinsen af Preussen,
sedermera konung Fredrik den store. I denna
befattning hade han hufvudsakligen att komponera
och föredraga kammarkantater. 1740 utnämndes
han till’ kapellmästare och fick i uppdrag att
inrätta en italiensk opera i Berlin. G. själf
och Hasse voro nu en lång tid nästan de ende,
som skrefvo för denna teater, och den förre
komponerade öfver 30 operor. Likväl är det ej
genom dessa, utan genom sina kyrkliga verk,
som G. gått till eftervärlden, framför allt
genom sitt känslofulla passionsoratorium Der
tod Jesu (1755), som särskildt är berömdt
för sina recitativ och, oaktadt flera arior
skatta åt den italienska bravurstilen, är att
anse som en af den musikaliska barocktidens
ädlare skapelser. G. skref äfven ett Te deum
(1756) och hvarjehanda instrumentalmusik.
A. L.*

Grau, theurer freund, ist alle theorie, und grün
des lebens goldner baum [-töjrer fröjnt-], ty.,
"grå, käre vän, är hvarje teori, men grönskande
är lifvets gyllne träd", ett ofta användt citat
ur Goethes "Faust".

Grav (lat. gravis), tung, svår,
tryckande; allvarsam, betydande. -
Gravamen (plur. gravamina), klagomål, besvär;
besvärlighet; besvärande omständighet. – Gravera
(lat. gravare], besvära, trycka, falla någon
tung; belasta (om intecknad skuld).

Grav l. Gravis, en från latinsk-grekiska
grammatiken lånad term, som nyttjas i tre helt
olika betydelser. 1. I latinet och grekiskan
menades med gravis en viss tonhöjd hos ett eller
flera sångbara ljud. Grav (sv. lågton) är då den
- för olika stämmor naturligtvis olika belägna -
normala grundton, under hvilken man vid fullt
naturligt tal i regel ej sänker rösten, under
det att i motsättning härtill akut betyder en
öfver grundtonen mer eller mindre höjd ton och
cirkumflex en utpräglad glidning på tonskalan. I
denna betydelse har termen grav i nyare tid
användts i Sverige af Ad. Noreen i några af
hans äldre arbeten (t. ex. "Fryksdals-målets
ljudlära", 1877). Jfr Accent, sp. 85. - 2. De
allra flesta svenska författare ha emellertid
alltsedan Regnér ("Metriska öfversättningar",
1801) med uttrycket grav betoning l.
accent(uering) menat den egendomliga
intensitetsfördelning, som tillkommer (särskildt
första stafvelsen i) sådana ord som pluralen
brister, imperativen eller adjektivet vaken
(i motsättning mot presens brister, substantivet
vaken). Jfr Accent, sp. 84. Dock har termen också
stundom fått syfta på det sjunkande-stigande
tonfall, som inom riksspråket och de flesta
svenska dialekter förekommer i sådana ord som de
nyssnämnda. Jfr Accent, sp. 86. - 3. Ändtligen
är grav(is) namn på ett bitecken (),
som (i likhet med ett annat dylikt: akut ) i
åtskilliga alfabet sättes öfver vissa, vokaler,
ehuru med högst olika betydelse i olika språk. I
grekiskan angaf tecknet gravis, att vokalen
hade lågton (se ofvan 1); i franskan gifver
grav stundom annat ljudvärde åt vokal typen
(è = ä, men e = ö och é = e), stundom åter
brukas det att särskilja homonymer (à, åt; a,
har; où, hvarest; ou eller); uti italienskan
dels utmärker det tonviktensplats (t. ex. città,
virtù), dels åtskiljer det homonymer (è, är; e,
och; dà, gifver; da, af); i nyisländskan har,
i synnerhet förr, ofta skrifvits è för att
angifva uttalet je, o. s. v. I svenskan har man
i synnerhet förr någon gång användt tecknet grav
öfver e i franska lånord, t. ex. mystèr. Ad. N-n.

Gravallius, Karolina Vilhelmina, född Isaksson,
författarinna, f. 7 sept. 1809 i Mogata
församling i Östergötland, d. 22 nov. 1884
vid Tumba, utgaf 1844 sitt förstlingsarbete
Högadals prostgård (nya uppl. 1875 och 1884),
hvilket väcktebifall och öfversattes på
holländska och tyska, under M. J. Crusenstolpes
författarnamn. Under märkefe "Förf. till Högadals
prostgård" utgaf hon sedan åtskilliga noveller
och romaner, bland hvilka må nämnas Albumet
(1864), Upptäckten (s. å.) och Hårflätan (1881).

Grávalos, kommun i östra delen af
spanska prov. Logroño (Gamla Kastilien),
340 m. ö. h. Kalla svafvelkällor.
Ln.

Gravamen. Se Grav.

Gravatena. Se Blåsrör 2.

Gravationsbevis (se Gravera, under
Grav), jur., ett af domaren i den ort, där en
fastighet är belägen, utgifvet intyg angående
de sakrätter, som häfta vid fastigheten. Detta
bevis grundas f. n. på inteckningsprotokollen
för de tio närmast förflutna åren. På grund af
inteckningsboken ensam bör beviset icke utfärdas.
I. Afz.

Grave, it. (af lat. gravis, tung), mus.,
allvarligt,, tungt; med högtidlig långsamhet. Jfr
Con gravità.

Grave, Immanuel Kristian, norsk författare,
f. 1739 i Rygge, Smaalenenes amt,
d. 1820 som kyrkoherde i Sande, aflade 1760
teol. ämbetsexamen, uppehöll sig därefter än i
Köpenhamn, än på resor och blef 1772 residerande
kapellan (komminister) i Gausdal. Under sin
vistelse i Köpenhamn lämnade G. bidrag till
tryckfrihetsperiodens reformlitteratur och utgaf
bl. a. En norsk hyrdes indtagelse i et bjerg
(1771), en allegorisk skildring af Norges
tillstånd och det på flera områden påbörjade
reorganisationsarbetet. En verklig folkbok,
i flera afseenden lik bondenovellerna,
var G:s Nationale fortællinger for den
norske bondestand (1811; flera uppl.).
O. A. Ö,

Grave [grav], Jean, fransk publicist, f. 1854 i
Breuil (dep. Puy-de-Dôme), var först skomakare.,
blef sedan typograf och därefter journalist. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>