Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gottlands revir - Gottlandsrussen - Gottlandssandsten l. Gottlandssten - Gottlandssten - Gottlands södra domsaga - Gottlands södra härad - Gottlandt, Peter - Gottleuba - Gottlieben - Gottlund, Karl Axel - Gottman, Lorens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skogshushållningsplaner upprättats. Skogsmedlen
från reviret utgjorde 1905 9,068 kr., men
utgifterna omkr. 14,000 kr.
G. Sch.
Gottlandsrussen (af gottl. rus, häst) fanns förr
i stor mängd som halfvild utegångshäst på de
stora gottländska byarnas utmarker, där den såväl
vinter som sommar själf måste söka sig föda. Till
följd häraf har den fått ett anspråkslöst yttre,
paradt med sådana utmärkta inre egenskaper
som härdighet, seghet och energi. Rasen, som
tillhör de mindre ponnyslagen med en mankhöjd
knappast öfverstigande 1 m., har minskats i
antal högst betydligt efter enskiftets införande.
H. F.
Gottlandssandsten l. Gottlandssten, äfven
Burgsviks sandsten, en på sydligaste
Gottland (vid Burgsvik, Hoburgen och Grötlingbo)
förekommande, finkornig, grå sandsten af
öfversilurisk ålder. Den tillgodogöres såsom
byggnadssten och för slipstenstillverkning. Till
följd af sin jämförelsevis lösa beskaffenhet är
stenen lätt bearbetad och därför lämplig till
dekorativa byggnadsdelar. Den har användts såsom
byggnadsmaterial till en stor del af Gottlands
kyrkor, till fönsteromfattningar och lister å
Stockholms slott, balustrader, portaler m. m.
E. E.
Gottlandssten, inom stenhuggeri- och
byggnadsfacket stundom använd benämning för
Gottlandssandsten (se d. o.).
E. E.
Gottlands södra domsaga sammanfaller med Gottlands södra härad (se d. o.).
Gottlands södra härad utgör Gottlands södra
domsaga och Gottlands södra fögderi samt
omfattar socknarna
Stenkumla,
Västerhejde,
Träkumla,
Vall,
Hogrän,
Atlingbo,
Eskelhem,
Tofta,
Sanda,
Mästerby,
Västergarn,
Hejde,
Väte,
Klinte,
Fröjel,
Öja,
Hamra,
Vamlingbo,
Sundre,
Hafdhem,
Näs,
Grötlingbo,
Fide,
Rone,
Eke,
Alfva,
Hemse,
Hablingbo,
Silte,
Eksta,
Sproge,
Fardhem,
Linde,
Lojsta,
Levede,
Gerum,
När,
Lau,
Burs,
Stånga,
Alskog,
Lye,
Garde,
Etelhem.
1,357,9 kvkm. 22,451 inv. (1907).
Gottlandt, Peter, eg. Peter Roddelstedt,
målare och kopparstickare, f. på Gottland,
var lärjunge af L. Cranach och verksam i Weimar
1548–72. Han stack i koppar en allegori öfver
gamla och nya testamentet efter Cranach, profeten
Jonas, flera porträtt och Kristusbarnet i kamp
mot påfvedömets trehöfdade drake, hans bästa blad.
A. L. R.
Gottleuba [-löjba], stad i Sachsen, kretsen
Dresden, i Sachsiska Schweiz, vid Gottleuba,
en biflod till Elbe, 333 m. ö. h. 1,171
inv. (1900). Där finnes en järnkälla hållande
järnkarbonat, hvars vatten begagnas till
drickning samt till bad, hufvudsakligast
s. k. moorbad. Omkr. 900 kurgäster årligen.
Ln.
Gottlieben [-liben], kommun i schweiziska
kantonen Thurgau, vid Rhen, mellan den egentliga
Bodensjön och Untersjön. Slott, i hvilket Johan
Hus och Hieronymus af Prag sutto fångna 1415 och
i hvilket Konstanzkonsiliet 1418 insatte påfven
Johannes XXIII. Det köptes 1810 af drottning
Hortense och restaurerades 1837 af sedermera
kejsar Napoleon III.
Gottlund, Karl Axel, finsk litteratör, f. 24
febr. 1796 å Strömfors kapellansbol, Nyland,
d. 20 april 1875 i Helsingfors, blef 1814
student i Åbo och 1816 i Uppsala. 1818 utgaf
han afhandlingen
De proverbiis fennicis
och den första tryckta samlingen af finska fornsånger,
Pieniä runoja, Suomen pojillen ratoxi
(Små sånger till Finlands söners nöje; andra delen 1821).
I etnografiskt syfte företog han 1821–22 en
vandring i Värmlands finnskogar och fann befolkningen
därstädes i ett högst uselt och eländigt läge.
G. beslöt då att emancipera Värmlands finnar,
skaffade dem böcker på finska språket samt ställde
sig i spetsen för en deputation, som till de då
församlade ständerna inlämnade en af 600 personer
undertecknad petition om vidtagande af åtgärder
till lindrande af finnarnas betryck. Saken ådrog
sig stor uppmärksamhet. Många ansågo G. vara en
rysk emissarie, hvilken skulle i Sverige bana
väg för det ryska väldet. Petitionen ledde dock
i hufvudsak till önskadt resultat. 1826 flyttade
G. till Stockholm och utsände 1828 ett häfte
moderna finska sånger,
Wäinämöiset.
Samtidigt sökte han genom ett vidlyftigt tilltaget
arbete göra början till en vetenskaplig litteratur
på finska språket. 1828–29 utkom första delen af
detta arbete,
Otava eli Suomalaisia huvituksia
(Karlavagnen eller finska förströelser; 2:a delen 1832),
hvilket innehåller uppsatser i finsk arkeologi,
etnografi och historia. 1834 flyttade G. tillbaka
till Finland, hvarest han 1839 nämndes till lektor
i finska språket vid universitetet. Med outtröttlig
ifver fortsatte han sitt arbete för finska litteraturen,
men råkade allt mer och mer i en skef riktning,
som i väsentlig mån nedsatte hans betydelse
såsom skriftställare. Hans lynne förbittrades,
han ansåg sig tillbakasatt och förfördelad;
snart isolerade han sig fullständigt från de
öfrige arbetarna i den finska litteraturens
tjänst, och alltmer tydligt framträdde hans
egenheter och ensidighet i hvarje nytt arbete,
som han utgaf från trycket. Bland hans skrifter
må här endast nämnas hans tre specimina för
professuren i finska (1850, 1853 och 1863),
diktsamlingarna
Runola (1840) och
Sampo (1847),
en bearbetning och lokalisering af Fredmans epistlar:
Fredmanin laiduja ja loiluja (1863–64), och
Läsning för finnar (1864),
en brokig samling, där hufvudtemat egentligen utgör
författaren själf, men där likväl historieforskaren
och arkeologen finna ett och annat af intresse. De
af honom utgifna tidningarna "Suomalainen", 1846,
och "Suomi", 1847–49, trakasserades af censuren
eller indrogos. Ett betydande antal urkunder
till belysning af Finlands historia, hvilka han
sammanbragt under sin vistelse i Stockholm,
sålde han 1860 till finska statsarkivet.
R. T–dt.*
Gottman, Lorens, målare, f. 1708 i Stockholm,
af handtverksmålarsläkt, d. där 16 febr. 1779,
blef åldgesäll 1730 och mästare 1731 samt var
1741–46 bisittare i ämbetet. Samtiden har lämnat
flera vittnesbörd om G:s utmärkta skicklighet
äfven inom det konstnärliga måleriet, dit den
högre rumsdekorationen då hörde. En resande
utlänning gifver honom som landskapsmålare de
amplaste loford; såvidt man vet, äro inga af hans
landskap numera kända. Däremot finnas i behåll
två altartaflor af hans hand:
Simeons lofsång, i Katarina kyrka i Stockholm,
Nedtagandet från korset (1768), i Österby brukskyrka,
den senare efter komposition af Jouvenet. Hvad
färgens klarhet och harmoni beträffar, är sistnämnda
arbete särdeles framstående; det är äfven af
betydande mått (4,2 m. h., 2,7 m. br.). I öfrigt
var det hufvudsakligast som rumsdekoratör G. verkade.
Efter teckning af G. finnes ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
