Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallikanska nationen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Galliska tuppen-Gall-löss
638
skildt, hvarefter till deras alltför sura
saft sättes så mycket vatten och socker, att
sammansättningen mot-syarar den, som anses
tillkomma normal drufsaft. Därefter får saften
jäsa som vanligt. Galliseradt vin har således
en alkoholhalt, som motsvarar naturvinet, men
lider brist på "bouquet", en naturlig följd
af utspädningen. Jfr C h a p t a l i s e r i n
g. S. J-n.*
Galliska tuppen (fr. le coq gaulois). Se Tupp
Ga’llium, kem., ett af Lecoq de B o i s b a u
d-ran 1875 upptäckt metalliskt grundämne, hvars
tillvaro på rent teoretiska grunder förutsagts
af Mendelejev redan 1872 (ekaaluminium). Det
upptäcktes såsom ringa beståndsdel uti
zinkblände från Pierrefitte i Pyrenéerna, och
namnet är härledt af det latinska namnet på
Frankrike (Gallia). Utom i nämnda zinkblände har
gallium anträffats i blände från Bensberg. Det
förekommer så sparsamt, att för erhållandet af
62 gr. däraf fordrats förarbetandet af 4,300
kg. blände. Metallen är silfverhvit och har
stor benägenhet att kristallisera. Kristallerna
tillhöra det monokliniska systemet. Eg. v. 5,95;
smältpunkt + 30°. Metallen är hård, men
kan hamras och böjas. Vid upphettning i luft
förflyktigas galliura icke märkbart och oxideras
vid rödglödgning blott på ytan. Salpetersyra
angriper icke gallium i köld, men väl vid
upphettning. Saltsyra, kalilut och ammoniak lösa
metallen. Dess atomvikt tecknas Ga och är 70
(om O = 16). Gallium hör till de tre-atomiga
elementen; dess oxid, Ga203, är ett hvitt pulver,
som vid upphettning i vätgas delvis reduceras
och afsätter ett sublimat, hvilket troligen
utgöres af en lägre oxid. Galliumklorid,
Ga C13, är en gulaktig, vid 75,s° smältande,
kristallinisk massa. Den utsänder i en gaslåga
ett ljus, som i spektroskopet frambringar
en snart försvinnande violett linje. Genom
upphettning af gallium i klorgas bildas under
eldfenomen en flyktig klorid, sammansatt efter
formeln Ga GU. Galliumkloridens lösning fälles
af ammoniak (fällningen löses i öfverskott af
ammonium-hydrat och i ammoniumkarbonat), icke
af svafvelväte ur sur lösning, men väl ur en med
ammoniumacetat blandad lösning. Svafvelammonium
fäller hvitt svaf-velgallium. Galliumsulfat
gifver med am-moniumsulfat ett i oktaedrar
kristalliserande dubbelsalt, galliümalun.
P. T. C.»
Ga’lliumalun. Se Gallium.
Ga’lliumklorid. Se G a 11 i u m.
Ga’lliumoxid. Se Gallium.
Ga’lliumsulfat. Se Gallium.
Gallkorn, bot., gallbildning i blomställningen
af hvete och andra gräs, förorsakad af en
rundmask (T y len ch u s). De angripna
fruktämnena omvandlas till förkrympta,
mörkbruna, hårda gallkorn, omgifna af de
mer eller mindre utspärrade agnarna. När
Balikornen multna i jorden, tränga de
talrika maskar, som uppkommit i kornets
inre, ut och angripa höst-hveteplantorna. På
våren och försommaren krypa de upp mellan
bladslidorna och angripa slutligen de unga
fruktämnena, i hvilka förökningen försiggår.
G. L-m.
Gallkvalster, Eriophy’idæ (1. Phyto’ptidæ),
zool, en till ordn. kvalster bland spindeldjuren
hörande familj. Hithörande arter äro mycket
små, 0,15-0,28 mm., med långsträckt, nästan
maskformig kropp, hvars båda bakre benpar äro
förkrympta, så att endast två utvecklade benpar
finnas. Gallkvalstren lefva på många olika slags
växter och förorsaka ofta
på bladen gallbildningar af växlande form,
s. k. akarocecidier. Stundom äro dessa
pungformade, såsom på häggén och linden, stundom
åter fårtformade knölar, såsom de i början
gulgröna, sedermera röd-aktiga och slutligen
svarta gallknölarna på päronbladens öfversida,
som framkallas af pärongal 1-kvalstret,
ürio’phyes (1. rhyto’plus) piri. Andra arter
förorsaka en tät, filtliknande anhopning
af sjukligt uppsvällda hår på bladen
(s. k. erineumlild-ningar), såsom det på
vinrankan lefvande vi n rankgal l k va l st r et,
E. vitis. Ett par arter ha befunnits åstadkomma
s. k. hvitax på timotej och andra gräs. Då de
nämnda gallkvalstrcn uppträda i mera betydande
mängd, kunna de naturligtvis i väsentlig
mån skada de växter, på hvilka de lefva. G-
A-z-Gall-löss, Tetraneura, zool., ett till
bladlössens familj (Aphidæ, se Växtlöss) hörande
släkte, hvaraf ’en art, T. ulmi, förorsakar
de på öfver-sidan af almarnas blad mycket
vanliga, skaftade och blåsformiga galläpplena. De
vinglösa, omkr. l mm. långa, svarta stammödrarna
angripa de späda, ur knopparna framträdande
almbladens undersida, hvarefter öfversidan af
den angripna delen först visar en ljusgrön
eller rödaktig fläck och småningom bildar
en blåsformig utstjälpning, som vid basen
hopsnöres till ett skaft. Stammodern sitter nu
innesluten i detta galläpple och alstrar, efter
att ha undergått de för bladlöss vanliga fyra
hudömsningarna, utan föregående befruktning
afkomlingar, hvilka framfödas omslutna af
ett slags genast bristande ägghinna. De små
ungarna borra in sina snablar i gallknölens
vägg, växa och byta om hud fyra gånger samt
få vid sista hudonibytet vingar. Under tiden
förändra galläpplena sin ursprungligen rödgröna
färg till gul och sedermera till rödbrun. De ha
nu en bönas storlek, äro ej längre saftiga och
få genom ett slags skrumpningsprocess på sidan,
ofvanför skaftet, en oregelbunden öppning, genom
hvilken de vingade bladlössen bege sig ut. Dessa
äro alla honor och äro svarta med mörkgrön
bakkropp. Från almarna emigrera de, under vanliga
väderleksförhållandon före midsommartiden,
till flera slags gräs, på hvilkas rötter de
slå sig ner och alstra, liksom stammodern utan
föregående befruktning, en vinglös afkomma af
uteslutande honor genom flera generationer. I
aug. eller sept. antager emellertid en del af
den sista generationen ett annat utseende, i
det somliga af dessa på gräsrötterna vistande
bladlöss efter sin sista hudömsning visa
sig utrustade med vingar. En ny emigration
förestår nämligen, i det dessa bevingade
individer, som fortfarande äro idel honor,
återvända till almarna. i hvilkas barkspringor
de lägga obefruktade ägg, dels större, ur hvilka
framkomma honor, dels mindre, ur hvilka hannar
framkläckas. Dessa hannar och honor äro alla
vinglösa och sakna sugsnabel, hvarför de äro
urståndsatta att upptaga näring. Hela deras
tillvaro åsyftar blott äggproduktionen. Efter
de vanliga fyra hudömsningarna para sig dessa
könsindivider, hvarefter honan i en barkspringa
lägger ett enda, öfvervintrande ägg, ur hvilket
följande vår den i början omtalade vinglösa
stammodern framträder. Af denna ar förekomma
således fem helt olika släktled hvarje sommar,
oberäknadt flera hvarandra liknande vinglösa
släktled på gräsrötterna. Utvecklingshistorien
öfverensstämmer nära med vinlusens (jfr äfven
Granbarrlusen). G. A-z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
