Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gade ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Gadertal-Gadh
544
Mediko-kirurgiska institutet. 1818 blef han
ledamot i kommittén för undersökning af den
animala magnetismen och dess verkningar. 1817
blef G. led. af Vet. akad. 1858 lät Svenska
läkarsällskapet slå en medalj öfver G. och
sällskapets öfriga stiftare. - Bland G :s
skrifter märkas Handbok i medicinallagfarenhet
{1804), Journal för läkare och fältskärer
(1806-11, tillsammans med J. Berzelius),
"Årsberättelser om Svenska läkaresällskapets
arbeten" 1810-12 och 1819-21 samt Åminnelsetal
öfver förste lifmedikus Ad. Murray 1819 (1828).
2. Bror Edvard G., af samma släkt som den
föregående, läkare, universitetslärare,
f. 29 mars 1862 i Göteborg, blef student i
Uppsala 1881, med. kandidat därstädes 1888 och
med. licentiat i Lund 1893. Efter att 1896 ha
utgifvit en afh. Om tvångstankar och därmed
beslag tade fenomen promoverades han s. å. i
Lund till med. doktor. S. å. utnämndes han
till docent i psykiatri i Lund och 1903 till
e. o. professor i psykiatri vid Karolinska
institutet och öfverläkare vid Stockholms
hospital å Konradsberg. Skrifter: Ett ovanligt
fall af stupor (i "Hygiea", 1894), Sinnessjukdom
och morbus Basedoicii (ibid. 1895), m. ti. -
G :s hustru Ester Fredrika, född Sidner, f. 30
aug. 1866 i Härnösand, gift 1897, utbildade
sig vid kon-servatoriet i Stockholm 1884-90
samt hos Bax och m:me Richard i Paris till en
framstående konsertsångerska samt har uppträdt
i Skandinavien, Frankrike, Belgien och England.
R- T-dt.
Gadertal. Se Enneberg.
Gädes (G a d e i r a). Se C å d i z.
Gadh (så skref han sig i regel själf; i
litteraturen förekomma de mindre riktiga
formerna G a d och G a d d), Hemming, biskop
och statsman, föddes omkr. 1440 i Hossmo
församling (10 km. från Kalmar) och tillhörde
en föga känd släkt (man vet ej mer om den, än
att G :s broder Andreas 1507 var kyrkoherde
i Hagebyhöga och kanik i Linköping). 1471
inskrefs G. vid universitetet i Eostock, där han
uppgifves ha stått i vänskapsförbindelse till
den sedan ryktbare nordtyske häfdatecknaren
Albert Krantz. Efter hemkomsten från utlandet
framträder han (1477) såsom kansler hos biskopen
i Linköping. Redan 1479 fick han af Sten Sture
d. ä. det viktiga uppdraget att vid påfliga
stolen försvara Sveriges sak mot det danska
hofvets och särskildt drottning Doroteas ihärdiga
försök att draga öfver Sverige bannlysningens
åskor. Med otrolig skicklighet förde han där
den ojämna striden mot en fiende, hvilken egde
rikare tillgång på de skäl, som i Rom verkade
mest - klingande mynt; att han ändock segrade
vittnar bäst om hans utomordentliga förslagenhet
och vältalighet. I tjugu år stannade han på
sin post, lika uppburen af den samvetslöse
påfven Alexander VI, hvilken lär ha gjort
honom till sin kammarherre, som af Sten Sture,
som gaf honom adligt vapen (i detta insattes
herr Stens eget sköldemärke, de tre sjöbladen;
se fig.). Domprostbefattningen i Linköping,
som gafs honom under denna tid, var troligen
ock en belöning från de maktegandes sida. Med
Sten Stures fall (1497) var det slut med G :s
mission i Eom. På sommaren 1500 återkom han till
Sverige, ett mål för danskarnas förbittring
och fosterlandsvännernas förhoppningar. Han
rättfärdigade bägge, ty resningen 1501 var till
stor del hans verk. Så snart han sammanträffat
med gamle herr Sten,
uppbjöd han hela sin förmåga att åvägabringa
försoning mellan honom och flertalet af
biskoparna samt Svante Sture. Hans egen belöning
blef, att han, tack vare en stark påtryckning
från de maktegandes sida, valdes (jan. 1501)
till biskop i Linköping af det motsträfviga
kapitlet. När i aug. 1501 resningen utbröt mot
konung Hans, sammanhöll G. de stridiga viljorna,
holl Svante Stures äregirighet tillbaka och
sag i sin kyrkliga värdighet ej något hinder
för att själf leda belägringen af Stockholm,
som af drottning Kristina måste uppgifvas,
i maj 1502. Hans fiender hade dock under tiden
lyckats att i Rom, där ingen intagit den plats,
som han själf så väl
Hemming Gadhs sigill, med hans vapen (kronor och
sjöblad), vidhängande pärmebref 24 juni 1501,
i Riksarkivet.
fyllt, utverka en påfvebulla (af l febr. 1502),
som fråntog honom biskopsstolen. Men så länge
hans parti brann af stridsbegär och hade makten,
förklingade påfvebudet ohördt. Någon vigning
var dock numera ej möjlig (han bär därför blott
titeln elcctus), och hans befattning med stiftet
inskränkte sig egentligen till att uppbära dess
inkomster. På danskarna hämnades han genom att 9
maj 1503 rycka Kalmar stad ur deras händer. Då
döden hastigt bortryckte Sten Sture (14
dec. 1503), fick han tillfälle att lägga hela sin
djärfhet och slughet i dagen. Det är väl bekant,
huru han holl dödsfallet hemligt genom att låta
en annan person iföra sig den aflidnes kläder och
färdas i täcksläde till hufvudstaden. G. vann
därigenom tid att försäkra Svante Sture om
riksföreståndarplatsen. - Hans personliga
inflytande var då starkare än förr, men å andra
sidan växte motståndarnas antal. Prelaterna
sågo i honom en inkräktare, fredspartiet ett
hinder för krigets biläggande. När därför nya
påfvebullor (1506) hotade honom med bannlysning,
om han ej lämnade sin biskopsstol, var det
endast herr Svantes trofasta beskydd, allmogens
hat till Danmark och hans egna förtjänster, som
kunde hålla honom uppe. Krigets fortsättning
var ej blott hans lust, utan villkoret för
hans bestånd. Han återtog efter tre månaders
belägring, i okt. 1506, Kalmar stad, som
genom förräderi fallit i danskarnas händer,
och stannade där i tre år för att försvara sin
eröfring och under fåfänga försök att äfven
intaga slottet. Freden i Köpenhamn 1509 var
honom en nagel i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
