Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förmögenhetsrätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att en förmögenhet såsom helhet, d. v. s. en
komplex af tillgångar och skulder, tillhör
flera personer gemensamt, utan att dock de
särskilda delarna af förmögenheten tillkomma
dessa personer till bestämda anparter. Sådan
gemenskap förekommer i svensk rätt för äkta
makar i fråga om den (i allmänhet största)
delen af deras förmögenhet, som benämnes
kommuikabel; hvarderas andel häri
kallas dess giftorätt. Efter en persons död
består vidare förmögenhetsgemenskap beträffande
hans kvarlåtenskap för stärbhusdelegarna, till
dess arfskifte egt rum. Jfr Egendomsgemenskap.
C. G. Bj.
Förmögenhetsrätt, jur., den hufvudafdelning
af civilrätten, som behandlar de enskildes
rättsförhållanden till hvarandra i ekonomiska
angelägenheter, där hänsyn till familje- och
andra rent personliga förhållanden icke äro
i första hand bestämmande för rättsreglernas
innehåll. Förmögenhetsrätten har sedan gammalt
indelats i sakrätt och obligationsrätt,
till hvilka i modern civilrätt ofta lägges
immateriell förmögenhetsrätt, ehuru de hithörande
rättsförhållandenas karaktär icke städse är rent
ekonomisk.
C. G. Bj.
Förmögenhetsskatt, finansv., dels, i
formell bemärkelse, skatt normerad efter de
skattskyldiges förmögenhet, dels, i reell
bemärkelse, skatt, för hvilken förmögenheten
utgör skattekällan. I regel böra ju skatterna
kunna bestridas ur de skattdragandes inkomster,
så att reella förmögenhetsskatter böra
vara undantag; arfsskatten (se d. o.) är för
aflägsnare skyldskapsgrader och större arfslotter
i många länder en reell förmögenhetsskatt. –
Vid förmögenhetsskatt i formell bemärkelse kan
skattenormen utgöras antingen af förmögenheten
i dess helhet (allmän förmögenhetsskatt)
eller ock af särskilda förmögenhetsobjekt
(partiell förmögenhetsskatt). Vid den
förra är det i regel nettoförmögenheten
(d. v. s. efter afdrag af skulderna), som utgör
skattenormen. Förmögenhetsskattens uppgift är
dels att ersätta en inkomstskatt på inkomst af
förmögenhet, dels att vid sidan af en allmän
inkomstskatt fungera som en tilläggsskatt
på inkomst af förmögenhet. I Schweiz, där
förmögenhetsskatt sedan länge förefunnits,
tjänar den i ett stort antal kantoner, hvilka
ha en kombination af allmän förmögenhetsskatt
och inkomstskatt på inkomst af arbete, båda
dessa syften, i det att inkomsten af förmögenhet
genom förmögenhetsskatten belastas tyngre än
inkomsten af arbete genom inkomstskatten. I de
kantoner (Basel-stadt, Basel-land, Solothurn
och Ticino), som ha allmän inkomstskatt,
innebär förmögenhetsskatten hufvudsakligen ett
tyngre belastande af inkomsten af förmögenhet,
och samma är förhållandet i de tyska stater,
som ha allmän förmögenhetsskatt (Preussen,
Baden, Braunschweig, Hessen, Sachsen-Gotha och
Oldenburg) samt i Danmark och Norge. I dessa
fall är den allmänna inkomstskatt, till hvilken
den allmänna förmögenhetsskatten utgör ett
komplement, grundad på en progressiv skattefot,
men skattefoten vid förmögenhetsskatten är
dock proportionell i flertalet fall (de tyska
staterna, Danmark, Norge, kantonen Ticino)
och progressiv blott i kantonerna Basel-stadt,
Basel-land och Solothurn. Äfven teoretiskt är
frågan om skattefoten vid förmögenhetsskatten
ännu outredd. – De små förmögenheterna äro i
allmänhet befriade från förmögenhetsskatt, och
därvid åtnjuta innehafvare af smärre inkomster
större lindring än
öfriga förmögenhetsinnehafvare. Med hänsyn
till frågan hvad som bör inräknas i den
beskattningsbara förmögenheten härska
i vissa punkter olika meningar såväl i
teori som i lagstiftning, såsom i afseende
på bohag o. d., lifräntor m. m. Liknande
osäkerhet råder i afseende på andra punkter,
såsom om juridiska personers beskattning,
lämpligheten af deklarationstvång m. m.
D. D.
Förmörkelser, astron. Solförmörkelser uppkomma
därigenom, att månen under sin banrörelse
kring jorden träder mellan solen och jorden och
sålunda bortskymmer solen för oss. För att detta
skall kunna ega rum, är det klart, att de tre
kropparna måste ligga i det närmaste på samma
räta linje och att månen följaktligen måste
befinna sig i ekliptikans närhet, d. v. s. i
närheten af någondera af sin banas noder. Af
den omständigheten, att solen och månen vid
en solförmörkelse måste vara i konjunktion,
följer omedelbart, att solförmörkelser ej kunna
inträffa annat än vid nymåne. – Månförmörkelser
inträffa vid de tillfällen, då jorden kommer
mellan solen och månen och således hindrar den
förra att belysa den senares yta. Villkoret
för månförmörkelsers möjlighet är detsamma,
som gäller för solförmörkelser, nämligen att
månen måste vara nära ekliptikans plan. Emedan
vid månförmörkelser solen och månen äro i
opposition, kunna dessa förmörkelser inträffa
endast vid fullmåne. – Totala förmörkelser äro
sådana, vid hvilka hela den förmörkade kroppen
bortskymmes för våra blickar; partiella
äro däremot sådana, vid hvilka endast en del af
densamma fördunklas. Med ringformiga förmörkelser
förstås sådana partiella förmörkelser, under
hvilka endast midtpartiet af en himlakropps
(solens) skenbara yta förmörkas, medan de
delar, som ligga närmast kanterna, förblifva
ljusa. (Vidstående fig. åskådliggör teorien för
sol- och månförmörkelser. De mörkgrått streckade
 |
| Schematisk bild af sol- och månförmörkelser. S solen, J jorden, M månen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
