Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Hæmatoxylon campechianum). Veden
innehåller hematoxylin, hvilket genom
vissa kemiska förändringar öfvergår till
färgämne. Vanligen utlöses detta ur veden till
s. k. blåholtsextrakt. - Bland blå tjärfärger
märkas alisarinblått, alkaliblått, indulin,
viktoriablått, metylenblått, marinblått
etc. Dahlia och metylviolett ha en violett nyans.
Bruna färger. Kalechu är ett extrakt af kärnveden
till den i Ostindien växande Acacia catechu.
- Bresilja, förut omnämnd, ger äfven brun
färg. - Bruna tjärfärger äro vesuvian och
bismarckbrunt.
Svarta färger. Till svarta färger användas med
tjänliga betmedel både färgträ och tjärfärger;
bland de senare märkas briljantsvart, blåsvart,
kolsvart etc.
Beträffande färgarfärgerna se vidare Färgning.
B. Målarfärgerna äro pulverformiga och olösliga i
3en vätska (olja, fernissa, limvatten, vatten),
hvari de utröras. De äro ofta af mineraliskt,
men stundom äfven af organiskt ursprung, nämligen
lackfärgerna, som beredas därigenom, att man
på ett olösligt, ofärgadt pulver utfäller
färgarfärger. Lackfärgerna äro billiga och
utmärkas för stor rikedom på nyanser, men äro
ofta ganska obeständiga. Om färgernas användning
inom konstmåleriet se Färgkemi.
Röda färger. Cinnober (rödt
svafvelkvicksilfver) är kvicksilfrets förnämsta
malm (se Cinnober), men kan framställas
äfven på konstgjord väg.
- Mönja (blyoxid-blysuperoxid) erhålles
genom långvarig upphettning af blyoxid (blyglete)
eller af kolsyrad blyoxid (blykarbonat) vid
luftens närvaro, då syre bindes. Mönja är
en vacker röd färg af stor täckkraft och
användes ofta till målning af föremål, särskildt
metaller, som skola vara i beröring med vatten. -
Järnfärger. Bränd järnoxid är till färgen röd
till rödbrun och meddelar samma färg åt lera,
om järnoxiden finnes i tillräcklig mängd.
Ett stort antal målarfärger af olika nyanser
och olika andra egenskaper finnes, i hvilka
järnoxid är det egentliga färgämnet. Bland
hithörande färger märkas bergrödt, bolus;
brunröda färger: crocus martis (se Crocus
metallorum), caput mortuum (se d. o.),
järnrödt, järnmönja, italienskt rödt, Falu
rödfärg o. s. v. - Lackfärger. De finaste fås
af koschenill (karmosin-, wienlack m. fl.) och
af krapp.
- Af tjärfärgerna ponceau och eosin beredas
imiterad cinnober och krapplack. - Berlinerrödt
är en lackfärg, som göres af bresilja, stärkelse,
krita och alun.
Orange, gula och bruna färger. Kromrödt,
kromgult utgöres af blykromat (kromsyrad
blyoxid), hvarvid olika nyanser framkallas
genom olika sammansättning. Ju mera blyoxid,
desto mörkare blir färgen. - Gummigutta är
ett gummiharts, som erhålles genom intorkning
af den mjölklika saft, som utflyter ur den
sårade stammen af ett ostindiskt träd (Garinia
Hanburyi). Användes mest i vattenfärg och
fernissor. - Ockra och umbra bestå af mer eller
mindre rent järnoxidhydrat och finnas i nästan
otaliga nyanser. - Jordfärger bestå af finmalen
jord, som färgas genom en halt af järn, mangan
eller kol. Hithörande äro terra de siena och ett
annat slags umbra (se ofvan). - Berlinerbrunt
erhålles genom upphettning af berlinerblått
och består af en blandning af järnoxid, koljärn
och järncyanid.
Gröna färger erhållas därigenom, att man blandar
gula och blå målarfärger, t. ex. berliner-
grönt, en blandning af berlinerblått och
kadmiumgult. Själfständiga gröna färger
äro kromgrönt (kromoxid), smaragdgrönt
(kromoxidhydrat), viktoriagrönt (krom- och
zinkhaltig färg) samt arsenikfärger, såsom
scheelegrönt, schweinfurtgrönt, kejsar-grönt,
hvilka äro mycket vackra, men giftiga;
rinmansgrönt (koboltgrönt), spanskt grönt
(basiskt kopparacetat), berggrönt (basiskt
kopparkarbonat) och grön ultramarin. Därtill
komma flera lackfärger såsom nattgrönt, kalkgrönt
m. fl.
Blå färger. Berlinerblått l. pariserblått
erhålles af gult blodlutsalt och ett
järnoxidsalt. Motstår väl sura, men förstöres af
alkaliska vätskor. .- Ultramarin, som tillverkas
af lera, svafvel och soda, tål däremot väl
alkaliska, men ej sura vätskor. Ultramariner
finnas i olika nyanser från himmelsblått till
gröna å ena och violetta å andra sidan. - Smalt
är finmalet koboltglas. - Bremerblått, kopparoxid
med något karbonat. - Bergblått består af orent
kopparoxidhydrat. Lackfärgerna äro vanligen
imitationer af föregående.
Violetta färger äro ultramarin och diverse
lackfärger.
Hvita färger. Blyhvitt (se d. o.) är basiskt
blykarbonat. Det framställes direkt ur bly,
som i fuktig kolsyrehaltig luft - ofta i
närvaro af ättiksyreångor - öfvergår till
blyhvitt. Färgen täcker väl, men svartnar vid
närvaro i luften af vätesvafla samt är giftig. -
Zinkhvitt består af zinkoxid, erhållen antingen
på torra vägen genom förbränning af zink och
rökens tillvaratagande eller också på våta vägen
genom karbonatets utfällande och efterföljande
glödgning. Zinkhvitt är ej giftigt och svartnar
ej. Holländskt zinkhvilt är svafvelzink. -
Barythvitt l. permanenthvitt (se Barium) utgöres
af bariumsulfat och är en ej giftig färg, som
alltmer användes i stället för blyhvitt. - Andra
hvita färger äro malen tungspat<i></i>, malen krita,
talk, piplera, porslinslera m. fl.
Svarta färger utgöras i regel af kol i en eller
annan form. Från djurriket härstamma bensvart
och elfenbenssvart. Ur växtriket erhållas olika
slag af kimrök. Sämsta kvaliteten erhålles genom
målning af barrvedskol, bästa genom uppsamling
af sot från brinnande lågor, lampsvart.
En del af de nu beskrifna målar- och
färgarfärgerna användes för speciella ändamål,
såsom färgning af läder, trä, till pappers-
och tapettryck o. s. v. Här böra särskildt
påpekas emaljfärgerna, hvilka användas vid
glas- och porslinsmålning. De bestå af blyglas
med färgande oxider, som finmales och utröres
i tjock terpentin- eller lavendelolja.
3. Boktr, (icke-fackmässigt benämnd
"trycksvärta"). Se Boktryckarkonst, sp.
983.
4. Her. Se Heraldiska färger.
1. G. N. 2. E-t N-n.
Färgaberration (se Aberration), fys. Se Lins.
Färgad. 1. Bot., säges en växtdel vara, som
har annan färg än grön, i synnerhet en i ögonen
fallande sådan.
2. Etnol. Färgad, i motsats mot hvit, kallas
i länder, med en befolkning af olika raser, en
person, som ej tillhör den oblandade kaukasiska
rasen.
Färgargallstekeln, zool. Se Gallsteklar.
Färgaryd, socken i Jönköpings län, Västbo
härad. 8,605 har. 1,336 inv. (1907). Annex till
Långaryd, Växjö stift, Västbo kontrakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
